Socialdemokraterna har till sist bekänt färg när det gäller metoder att bekämpa arbetslösheten. Det har dröjt, kanske för att idétorkan varit stor. Nu har det emellertid skett och det är den gamla bidragsskåpmaten som på nytt bjuds ut till förtäring.
Denna skåpmat är bidrag och åtgärder som ska finansieras med skattemedel. Det betyder fler och högre skatter, vilket i sin tur betyder färre jobb. Det betyder inte nya jobb i näringslivet eller att privata initiativ och företagsamhet uppmuntras. Från många håll höjs därför kritiska röster över att socialdemokratisk krislösning är att gå ärenden för de äldre mot betalning från skattemedel. Att höja omsorgsnivån inom äldreomsorgen kan möjligen vara angeläget, men endast om det finns ett behov hos de äldre och inte för att avhjälpa arbetslösheten. Men Kommunals Ylva Thörn dök strax upp i TV-rutan och förklarade att det var jättebra att satsa på äldreomsorg (läs: skattesubventionerade jobb åt hennes medlemmar) men det absolut inte får försiggå i privat regi. Det skulle nämligen komma farligt nära ”pigfrågan” och hota Kommunals monopol på subventionerade tjänster i hemmen. Samt stimulera företagsamheten.
Nu var det kanske ingen som väntat sig något större nytänkande från Göran Persson, som tycks leva kvar i nittiotalets arbetslöshetskris och hur den hanterades då. Men flera saker är annorlunda nu, bland annat finns det mängder av arbetslösa vars kompetens inte passar för den direkta äldreomsorgen. Man frågar sig om han alls är varse att vi har en stor och växande akademikerarbetslöshet i Sverige i dag, vilket främst drabbar unga människor med hela arbetslivet framför sig. Om detta finns inte ett ord i Perssons magra åtgärdspaket, som verkar framställt av kommunalarna själva. För inte ens Persson kan väl ha tänkt sig att snöskottning och gardinuppsättning skall vara akademiska yrken. Men helt säker kan man kanske inte vara på det heller. Socialdemokratisk utbildningspolitik har lett till att akademiska studier och forskning kan se ut nästan hur som helst.
Universitet som Ams-kurs
Den exceptionellt stora arbetslösheten är en av anledningarna till att det i dag är trängsel på högskolor och universitet. Att en mängd studenter tillbringar sina dagar där beror inte på en plötsligt påkommen kunskapstörst – det är en myt som blir allt svårare att hålla vid liv. Många studerar på högskolenivå för att ha en försörjningsmöjlighet (studiemedel) och ”något vettigt att göra, eftersom man ändå inte får jobb”. Det är mycket vanligt att en student som får minsta vikariat hoppar av sin utbildning. Nyutexaminerade studenters samtalsämnen rör sig beklämmande nog mest kring vilket bidragssystem man nu skall försörja sig på – socialbidrag, a-kassa, föräldrapenning, sjukpenning eller flytta hem till mamma? Arbete ses inte ens som ett realistiskt alternativ.
Det är också stor akademikerträngsel på arbetsförmedlingar och A-kassor, där de på flera sätt lämnas i sticket. Till och med socialdemokratiska höjdare har medgivit att ”det finns brister i branschkompetens” på arbetsförmedlingarna. Det är så långt en politiker av i dag över huvud taget kan gå i öppen självkritik och betyder i själva verket att det är uselt. Akademiker som söker jobb får möta människor som inte har en aning om vad deras meriter är värda eller vilka slags jobb som kan vara lämpliga för dem. Man kan få tyvärr få för sig att arbetsförmedlingarna är ännu ett ställe där man anställer arbetslösa som är helt hopplösa att placera någon annanstans. Det säger sig själv att dessa inte är rätta personer att ”coacha” (som det heter nu för tiden) akademiker i arbetssökandet. Denna låga kompetens blir naturligtvis ännu en påminnelse om hur nedprioriterad akademikernas arbetslöshet är. Följden blir att akademikerna för att överleva måste ta jobb som inte på långa vägar kräver den utbildning som man gått igenom under stora ekonomiska och sociala uppoffringar.
Därför är Sverige fullt av högutbildade väktare, taxichaufförer, städare, servitriser och vaktmästare. Mona Sahlin, regeringens mest lasade minister, förfasade sig en gång över att utländska läkare (som uppenbarligen inte klarat socialstyrelsens kunskapsprov) körde taxi. Stort kompetensslöseri, hette det. Men inte en enda upprörd ministerröst, allra minst Mona Sahlins, har höjts över alla tusentals akademiker som nu sliter i låglöneyrken, långt under sina utbildningsnivåer, eller är arbetslösa. En doktor i biokemi som vänder papper på tullverket, en journalist som kör budbil, en civilingenjör som säljer sockor per telefon, en disputerad konstvetare som gör marknadsundersökningar – de finns alla. I verkligheten.
Hur universiteten blev vuxendagis
För 80-talisterna gäller nu att finna nya överlevnadsstrategier. De vet att de är i stort sett chanslösa på den svenska arbetsmarknaden hur mycket de än utbildar sig. De har fattat att i Sverige tvingas man leva studentliv tills man är bortåt 35 år för att sedan i bästa fall få hänga gardiner åt gamla. De som vill börja försörja sig själva, bilda familj och ha en egen bostad och själva bidra med arbete och skattemedel senast vid 25-årsåldern får inga möjligheter till det. Med socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik och socialdemokratisk utbildningspolitik kommer det att bli omöjligt även framöver.
Universitet och högskolor har förvandlats från akademier till en slags vuxendagis eller lagerlokal för arbetslösa ungdomar upp till 35-40 årsåldern. Detta kan ses som ännu ett exempel på hur socialdemokraterna ”skapar” jobb inom offentlig sektor, nämligen åt personalen på högskolorna, CSN:s tjänstemän och studentrumsuthyrare. Tyvärr ”skapas” inga jobb åt de färdigutbildade studenterna, vilket tycks bekymra regeringen föga.
För den stora mängden av ambitiösa studenter är det en tragedi att aldrig få någon utdelning på sitt livs investering i en akademisk utbildning, som de lockats in i av regeringens huvudlösa utbildningspolitik. Den går ut på att i stort sett hela befolkningen ska in i högskolan. Inte alls för att samhället behöver alla dessa akademiker. Nej, den riktiga förklaringen är att det är viktigt för regeringen att hålla undan ungdomarna från arbetsmarknaden så länge som möjligt så att arbetslöshetsstatistiken ser något bättre ut. När sedan möjligheterna att klara försörjningen via studiemedel är uttömda och efter några års arbetslöshet står akademikern där och får betala priset med svårigheter att upprätthålla kompetensen, sjunkande självförtroende och ansenliga studieskulder.
Förutom att det är tragiskt för de enskilda studenterna är det också en samhällstragedi. Genom att utöka antalet platser, sänka behörighetskraven och göra högskoleproven lättare (för att ingen skall missgynnas) har kvaliteten på den akademiska utbildningen i många fall försämrats. Studenterna har inte de grundkunskaper som behövs för akademiska studier. I kombination med bristande studiemotivation leder det till sämre studieresultat. Men institutionerna har inte råd att underkänna studenterna, hur dåligt de än presterar, då minskas nämligen anslagen. Doktorer skall stampas fram på begränsad tid. Sådana diktat kan bara komma från dem som har mycket vag uppfattning om vad akademiska studier egentligen är, eller i varje fall borde vara. Högskolor som plats för kunskapssökande och kunskapsbildande, forskning och öppen debatt finns inte längre. De har blivit statsmakternas megafon för politisk korrekthet där det gäller att visa ”resultat” i form av godkända studenter.
Akademikerna behövs inte längre
Samhällstragiskt är också att vi uppenbarligen inte behöver denna mängd med ekonomer, civilingenjörer, konstvetare och lärare eftersom det inte finns tillräckliga försörjningsmöjligheter för dem. Titt och tätt rapporteras om disputerade forskare som flyttar utomlands. Under tiden lider vi brist på hantverkare av alla slag. Snickare, rörläggare, målare och plåtslagare kan välja och vraka bland jobben och ta hutlöst betalt. Extra skjuts på deras överhettade arbetsmarknad har de fått av ROT-bidragen, som ger avsevärda skattelättnader för dem som anlitar dem. Den logiken är svårbegriplig. Försök få tag i en snickare för att till exempel sätta upp en vägg i villan – det är inte lätt. Till ett ekonomvikariat får man utan vidare 150 överkvalificerade sökande i dag. Trots att de tjänar mindre än snickaren.
Ser just att regeringen vill locka väljare med att införa fri tandvård för personer upp till 25 år. Som vanligt angrips problemet i fel ände. Om ungdomarna hade arbete och inkomster skulle de kunna betala sin tandvård själva och också ta ansvar för att prioritera en sådan utgift, som de vuxna människor de är. Då skulle de ju inte behöva Persson och hans bidragssystem.
Göran Persson är nämligen en läkare som bara har en sorts läkemedel i sitt receptblock - bidrag. Det skriver han ut oavsett vilka krämpor patienterna har. Han är rädd att de annars går till en annan läkare istället. Låt oss göra det.
