Mats Johansson
Nästa Europa: Bortom ja och nej
Santérus förlag 2005
Sexton år har nu gått sedan Berlinmurens fall. Det har varit en turbulent tid, fylld av stora framsteg men också av stora bakslag. Oavsett hur man väljer att balansera det goda mot det onda, kan det knappast råda någon tvekan om att de stora förväntningar som då fanns i många och allvarliga avseenden har kommit på skam. Krigen på Balkan kan svårligen upplevas som någon seger för det nya Europa. Rysslands allt tydligare återgång till gamla auktoritära och främlingsfientliga mönster gör att ”fredsprojektet” hamnar i en än mer tveksam dager. De europeiska ekonomiernas allt tydligare strukturella problem kastar långa skuggor över välfärdsstaten som sådan, och krisen i relationen till USA spär på med tvivel om Europas framtida relevans som global aktör.
Det är mot denna bakgrund vi måste betrakta Europeiska Unionens allt mer problemtyngda inre utveckling. Av alla de förväntningar och förhoppningar som föddes fram ur gruset efter den raserade ”antifascistiska skyddsvallen” fanns väl ingen som var vackrare och mera storslagen än den som såg en ny tid randas för Europa, som då likställdes med EU. Efter förra årets storslagna östutvidgning av unionen tycktes denna nya tid äntligen vara på väg att förverkligas. Det återstod ”bara” att ro i hamn det stora konstitutionsfördrag som skulle säkerställa den nya tiden. Men så kom folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna, och plötsligt var det som om någon hade skruvat ur proppen. Hela den gigantiska byråkratin i Bryssel drev plötsligt roderlös.
En bok i tiden
När Mats Johansson började skriva på sin bok om Nästa Europa kunde han svårligen ha anat under vilka omständigheter den skulle nå bokhandelsdiskarna. Inte vid något tillfälle sedan murens fall har väl de frågor han tar upp varit av så stor betydelse som nu. Vad är det egentligen som är själva poängen med ”Europaprojektet”? Är det i grunden meningsfullt att tala om ett ”fredsprojekt”, om utfallet är att bygga än högre murar mellan Europa och Ryssland? Är det överhuvudtaget möjligt att definiera ”Europa”, utan att en sådan definition skapar fler problem än den löser?
Som anslag för sin framställning väljer författaren Willy Brandts eufori över Tysklands enande – Nu växer det ihop som hör ihop – och han fortsätter med att konstatera att Tysklands enande blev hela Europas. Mot denna bakgrund föresätter han sig att studera hur det ”framgångsrika freds- och frihetsprojektet går vidare mot nya prövningar”.
På något vis finns redan i detta anslag också en antydan om vad som skall bli den fortsatta framställningens främsta problem. Ju mer vi har sett av problem med Tysklands enande, desto större blir anledningen att fråga om Brandt verkligen hade rätt. Är det så, att det som nu växer ihop också verkligen hör ihop? Alla de tyskar – i öst och i väst – som önskar sig muren åter, och alla de miljarder euro som har sänkts i det svarta DDR-hålet, visar i en annan riktning. Därmed förvisso inte sagt att enandet var fel, bara att det skulle visa sig så oändligt mycket svårare än man hade trott, och att de första årens propagandistiska lättsinne kanske har gjort det hela än svårare än det hade behövt bli.
Bitvis mycket insiktsfull upplysning
Johansson är en uttalad ”Europavän”, som det brukar heta i svensk debatt. Även om han inte säger det rakt ut, genomsyras boken av att han vill att Europaprojektet skall lyckas. Samtidigt presenterar han i sina avslutande scenarier för framtiden en sådan mängd av problem att man undrar hur det skall vara möjligt. Med Tysklands enande som bevarad referensram för Europas enande, kan det tyckas övermäktigt att förbli särskilt optimistisk. Utfallet av det senaste tyska förbundsdagsvalet blir ur detta perspektiv på något vis symptomatiskt för hur hela EU-projektet har gått i stå.
Med detta skall förvisso inte vara sagt att Nästa Europa förfelar sitt syfte. Bokens grundläggande ambition är att upplysa, snarare än att driva en tes, och denna ambition är betydligt mera lyckosam. I ett parallellt anslag vänder sig författaren till ”yngre historieberövade generationer”, och han rynkar på ögonbrynen åt en svensk samhällsdebatt som riskerar att leda till att vårt land står ”intellektuellt illa rustat att möta framtidens krav”.
Som folkupplysare finner sig Mats Johansson, som vanligt, väl tillrätta. Hans framställning spänner vitt och brett. Den är väl formulerad, bitvis mycket insiktsfull, och genomgående kryddad med väl placerade ironier och sarkasmer. En särskild måltavla för det senare är föga förvånande den svenska oviljan/oförmågan att sticka näsan utanför det trygga folkhemmet, men även EU:s skrytsamma självförhävelser gentemot USA får sig några slängar av sleven, och det franska bidraget till att skrota konstitutionsfördraget föranleder en spydighet om ”typiska franska intellektuella som gärna viftar med armarna för att göra sig intressanta”.
För den som saknar eget perspektiv på vad Europa egentligen handlar om, och har handlat om under de senaste århundradena, bjuder Nästa Europa på ett antal bilder av hur Europa på olika vis har varit delat, hur ”integrationisterna” gjorde sitt intåg, hur svenskarna fortsatte att odla utanförskapet medan chockterapi räddade Östeuropa, hur de transatlantiska banden mellan EU och Amerika har blivit allt mer ansträngda, och hur den gemensamma europeiska ekonomiska politiken riskerar att haverera på grund av tysk-fransk ovilja att efterleva gemensamma regler.
Lite för försiktig framställning
Huvudproblemet är att dessa olika perspektiv inte riktigt knyts samman, eller hängs upp i någon gemensam röd tråd. Det som är upplysande och intressant förlorar därmed i värde som förklarande och framåtsyftande. Det är väl många potentiellt intressanta resonemang som avrundas med lösa utsagor av typen ”Förhoppningsvis kan småningom även Ukraina och Georgien lämna den ryska sfären för gott,” eller med roliga efterslängar som att ”Allt hänger ihop. Oftast med svenskarna som åskådare, då som nu.”
Då det i dag verkligen är en öppen fråga hur framtiden kommer att tecknas, kan läsaren uppleva detta som något irriterande. När finansmarknaderna har börjat prissätta ett haveri för euron, när medlemsstaterna synbarligen inte ens kan enas om en budget, och när USA har givit upp hoppet om utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete, då är det inte riktigt tillfredsställande att avrunda med att ”Behoven pockar på lösningar:”
Mats Johansson har inte precis gjort sig känd som en försiktig och blygsam general. Kanske han även här kunde ha stuckit ut hakan något mera, och plockat något fler poänger. Vad är det egentligen som är själva poängen med ”Europaprojektet”? Om vi inte kan enas om det, lär framtiden inte ha annat än bekymmer att erbjuda.
