Det började med att någon drog den gamla historien om att i himlen är fransmännen kockar, italienarna älskare, schweizarna bankirer etc medan de i helvetet har bytt positioner: italienarna är bankirer, britterna kockar och så vidare. Kontentan är att himmel eller helvete kan bero på hur exakt samma uppsättning personer besätter olika positioner.
I samhället i stort är detta inget större problem. Folk brukar generellt vara mer intresserade av att utveckla en talang eller förmåga som de faktiskt besitter. Marknaden är dessutom till stor hjälp i detta. De som envisas med att vara dåliga kockar, revisorer eller entreprenörer kommer att konkurreras ut av bättre sådana, eller få låg ersättning för sina ansträngningar. Så har exempelvis det indisk/pakistanska köket ersatt det brittiska som det populäraste, även i Storbritannien. Chicken tikka masala har på senare år övertagit positionen som nationalrätt från fish & chips.
Himmel eller helvete?
Ett område med motsatt funktionssätt är politiken. Även de politiska partier som i sina generella program är någorlunda balanserade, tenderar att ha sina starkaste preferenser i de frågor där de vill styra och lägga våra liv till rätta, inte där de vill låta människor och marknader vara i fred. Inte minst i flerpartikoalitioner blir detta obehagligt tydligt. Detta är inte minst ett borgerligt dilemma.
Skulle man skissa på det borgerliga ”helvetet” så vore det en regering med till exempel centerpartistisk jordbrukspolitik, folkpartistisk jämställdhetspolitik, kristdemokratisk alkoholpolitik och moderat arbetsmarknadspolitik – ett regeringsalternativ som skulle maximera regleringsivern, öka statsutgifterna och visa stor motvilja mot liberala reformer.
Det ”himmelska” alternativet skulle då vara moderat alkoholpolitik, kristdemokratisk jämställdhetspolitik, centerpartistisk arbetsmarknadspolitik och folkpartistisk jordbrukspolitik. Detta alternativ skulle innebära avregleringar på samtliga områden, minskade statsutgifter eller åtminstone ointresse för nya politiska program.
Riktigt jäkligt
Det tragiska är att ”helvetesalternativet” är i det närmaste närmast spikat. Maud Olofsson har annonserat sitt intresse för näringsdepartementet (gissa varför?), moderaterna har satt sin chefekonom i AMS styrelse, kristdemokraterna är profilerade på motstånd mot sänkta alkoholskatter och höjda åldersgränser och folkpartiet har en lång tradition av att vilja reglera fram ”jämställdhet” medelst kvoter, pappamånader och andra ingrepp.
Det stämmer förvisso också att moderaterna (än så länge, får man väl tillägga, då det är en ståndpunkt från före 2003) vill ha en liberalare alkoholpolitik med sänkta skatter, avskaffade monopol och myndighetsåldern som åldersgräns, centerpartiet vill ha en avreglerad arbetsmarknad, kristdemokraterna är emot mycket av den feministiskt motiverade kvoterings- och regleringsivern och folkpartiet vill avskaffa alla jordbruksstöd inom tre år. Men det är frågor där respektive parti inte valt att profilera sig och där intresset för att faktiskt genomdriva sin vilja övertrumfas av några eller rentav alla allianspartners.
Än värre blir utsikterna för det ”himmelska” alternativet när man betänker socialdemokratins inverkan. Den försvårar ytterligare genomförandet av ”ljumma” liberaliseringar. Traditionellt fungerar det i stället så att där borgerligheten saknar stark profilering eller där socialdemokraterna profilerat sig starkare, så blir den borgerliga regeringspolitiken i praktiken att ta över socialdemokratins lösningar och därutöver lägga till ytterligare X antal miljarder i statsutgifter. Detta var förvisso som värst under de borgerliga regeringarna 1976–82 med industri- och utrikespolitik som paradexempel, men även arbetsmarknadspolitiken 1991–94 sköttes enligt samma princip.
Mer oroväckande för en kommande borgerlig regering är att moderaternas ”nya” politik följer samma mönster redan i opposition. Utspel efter utspel på DN Debatt går ut på att ”överträffa” socialdemokratin i anslag och bidrag – till kommunerna, till kulturen, till lärare, till förskolor.
Mycket talar alltså för att ett borgerligt regeringsinnehav än en gång ”går åt helvete” i betydelsen havererar i världsrekordhöga statsutgifter, nya regleringar och fler myndighetsuppdrag. Samtidigt finns ett oväntat hopp i den ambitiösa samordning som redan skett före valet. Mycket av gemensamma riktlinjer och ett gemensamt program är redan presenterat och förekommer därmed en del hotande haverier (oenighet brukar annars lösas genom att alla får igenom sina favoritreformer och ingen tänker på ekonomin, se t ex borgerlig familjepolitik). Nästa åtgärd borde vara att presentera skuggministrar till en kommande regering. Frågan om vilka partier och personer som besätter de olika regeringsposterna är helt avgörande för en borgerlig regerings framgång eller undergång.
