Den liberala scenen i svensk debatt Senast uppdaterad: 2005-12-22
 


 

Bästa läsare av Smedjan!

Under hela sin historia har Timbro engagerat sig för en mer idébaserad informationsspridning. En av mina företrädare startade Marknadsekonomisk Tidskrift, en annan tog steget ut i cyberrymden. Smedjan.com blev den första samhällsorienterade tidskriften på nätet.

Nu satsar vi på nya projekt och det innebär att andra måste lämna scenen. Ett av dem är Smedjan som läggs ner från och med årsskiftet 2005/2006.

Många goda redaktörer och skribenter har genom åren fyllt ”skärmarna” hos en växande skara läsare av Smedjan. Till alla er - och naturligtvis till den senaste redaktionen bestående av Carl Rudbeck och Kristian Karlsson som gjort ett synnerligen gott jobb - ett stort och hjärtligt tack!

December 2005
Cecilia Stegö Chilò
VD Stiftelsen Fritt Näringsliv
och Timbro jan 2005–okt 2006


Idéromanen alla pratar om ...
      
smedjan.com2005-11-10:Den frihet och välfärd vi inte ser Den frihet och välfärd vi inte ser

Vi som vill ha förändring i samhället för en mindre stat och större frihet är ofta kritiska till dagens situation och dess negativa konsekvenser. Det är nog viktigt. Men kanske än viktigare är att beskriva vad det egentligen är för samhälle vi vill ha. För en liberal finns ingen utopi, inget slutmål för historien. I stället finns ett antal principer som vägleder utvecklingen, som kan utgöra en grund för samhället. Hur skulle ett land i dag se ut med en sådan samhällsmodell? Här är några bilder från ett land:

1. Utgifterna för hälso- och sjukvård utgör en stor del av ekonomin. Men det mesta är privat. De flesta medborgare får sin hälso- och sjukvård helt eller delvis av privata vårdgivare. Närmast alla har privata försäkringar som ger den vård de önskar i tid. Ny teknik och tjänstehandel – som de privata vårdgivarna snabbt har tagit till sig – innebär hälso- och sjukvård i världsklass. Den minoritet som inte kan eller vill betala privat har en god offentlig sjukvård, delvis tack vare att den är upphandlad bland privata vårdgivare. Men framför allt för att de offentliga resurserna räcker längre när inte det offentliga ska göra allt åt alla. Hälso- och sjukvård är i detta land en stor del av näringslivet och en viktig export.

2. Ett stort antal privata skolor har lett till bättre kvalitet på den grundläggande utbildningen. Konkurrensen höjer kvaliteten i både de offentliga och privata skolorna. Ungdomar som vill gå en utbildning i internationell toppklass tar extra lån eller stipendier for att betala avgifterna. En stor mängd privata utbildningsanordnare konkurrerar om de unga. Många utbildas till det som efterfrågas av ett näringsliv där stora delar av produktionen har ett högt kunskapsinnehåll. Privat finansiering från stiftelser, företag och börsen är viktiga källor till en växande sektor för högre utbildning. Många från andra länder vill studera i detta land. Utbildning är också en viktig tjänsteexport.

3. Det är helt naturligt i detta land för många äldre att arbeta när de är både 70 och 75 år – helt eller delvis, med olika projekt och anställningsformer. Ingen tvingas sluta arbeta vid en viss ålder, det finns inget som heter pensionsålder. Ingen förlorar pensionspengar på att arbeta vidare – tvärtom blir pensionen högre ju längre man arbetar. Och då arbetar många fler. Men större delen av pensionerna är privata; medborgarna har själva arbetat ihop till dem – och sparat, investerat och köpt försäkringar. De yngre tvingas därmed inte betala stora summor till äldres försörjning.

4. De flesta gamla får den äldreomsorg de har planerat för under livet, och sparat och investerat för. De äldre är köpstarka och valfriheten är stor. Otaliga möjligheter till god omsorg för de äldre erbjuds. Städerna är fulla av affischer och tidningarna fulla av annonser från försäkringsbolag som tävlar om att erbjuda den bästa miljön för äldre. De privata äldreomsorgsförsäkringarna är till stor del samordnade med pensioner, vilket har skapat möjligheter att välja mellan hundratals olika kombinationer. Många tillbringar sina äldre dagar i andra länder.

5. I detta land diskuteras inte hur staten ska lägga livet till rätta för barnfamiljer, vem som ska vara hemma hur länge och om det ska vara privat eller offentlig barnomsorg. Det finns inga separata system för föräldrapenning, barnbidrag och barnomsorg. Föräldrarna får bestämma själva, främst genom att själva behålla sina pengar. Många väljer olika kombinationer av barnvakt, själv vara hemma och deltid barnomsorg. Det är inte ovanligt att båda föräldrarna reser bort ett par månader med barnet för egna resurser som de har sparat och investerat.

6. Tack vare möjligheten att om man så vill få behålla de skattemedel som annars hade gått till olika offentliga socialförsäkringar har de flesta privat a-kassa, sjukkassa, och så vidare. Man har själv fått bestämma ersättningsnivå utifrån sitt behov av trygghet: ju högre ersättning, desto högre inbetalning. Och tvärtom. De privata socialförsäkringarna har ofta samordnat verksamheten med välfärdstjänster. Sjukersättning kombinerat med sjukvård är vanligt, eftersom vinstdrivande privata företag gör allt för att få människor friska och inte gå hemma och kosta pengar.

7. Eftersom så mycket av välfärdstjänster och social trygghet är privat finansierat och levererat är skatterna förstås låga, lägre än genomsnittet i OECD. Det betyder också att de allra flesta medborgare har tillräckligt med pengar kvar efter skatt för att köpa de privata alternativen. I stället för att minst 60 procent av lönen går i skatt får man behålla minst 60 procent. Av de privata alternativen är långt ifrån alla individuella, tvärtom är flera en del av avtalet mellan arbetstagare och arbetsgivare. För de flesta är det helt naturligt att välja mellan extra löneökning, extra semester eller privat sjukvårdsförsäkring i förhandling med arbetsgivaren. Facket ser erbjudande av privata gruppförsäkringar inom välfärd och trygghet som ett sätt att locka medlemmar.

Ett bättre land
Detta är inte ett land som finns i dag. Det är ett Sverige som skulle kunna vara. I denna berättelse finns inga resurser som inte finns i dag, det finns inga vågade antaganden, det räknas inte på dynamiska effekter. Men det är ett helt annat land och att väldigt mycket bättre land än det Sverige som finns i dag.

För det första är människors frihet extremt mycket större. Man behåller en stor del av sina egna pengar och har själv makten över sitt liv.

För det andra är utrymmet för samhällets skapande krafter mycket större. Skatter, monopol och offentliga system har dragit sig tillbaka.

För det tredje är valfriheten större. Framför allt inom välfärd och trygghet. Ett utbud vi i dag knappt kan föreställa oss har vuxit fram – precis som privata pensionsförsäkringar gjorde det när de offentliga pensionerna drogs ned.

För det fjärde ger denna konkurrens mellan alternativen ständiga förbättringar av både kvalitet och priser.

För det femte har medborgarna gått från att vara besvarliga kostnader for ett offentligt system till att bli potentiella intäkter för privata aktörer. Ett samhälle med helt andra drivkrafter!

För det sjätte har företagande inom välfärd – som sjukvård och utbildning – kunnat utvecklas. Där växer nya jobb fram, där finns en ny exportsuccé.

För det sjunde är det ingen som talar om att vi ”måste arbeta”. Var och en arbetar så mycket vi vill, vi försörjer främst oss själva. Men det leder till att fler arbetar mer – när inte det offentliga snedvrider drivkrafterna och reser hinder.

För det åttonde är de totala resurserna till välfärd större. Det finns ett tak för skattetrycket, men den privata konsumtionen kan lättare avspegla våra egna prioriteringar.

För det nionde har vi inga diskussioner om att allt färre försörjer allt fler. Var och en försörjer sig själv genom livet till avgörande del. Och naturligtvis sina närmaste, enligt frivilliga val.

Det man ser och det man inte ser
Som nämnt är detta en i huvudsak statisk kalkyl, det räknas inte på att tillväxten skulle ha skapat ökade resurser. Men det finns förvisso goda skäl att som följd också utgå från att dynamiska effekter skulle följa. Med ett skattetryck på ca 30 procent är konkurrensförmågan i en global värld och inom Europa god. Tillväxt och sysselsättning kan utvecklas riktigt bra. Den som förlorar jobbet kan se två nya, bättre, jobb finnas lediga.

Detta är sagan om välfärdens återkomst! Och det är ett samhälle som bygger på liberala principer: frihet och ansvar; fri företagsamhet; privat ägande; fri konkurrens; avtalsfrihet och global öppenhet.

Ännu bättre är att det finns länder som har gjort reformer som har fört dem till en situation där de har uppnått olika av dessa förutsättningar: Estland, Nya Zeeland, Australien, Island, Slovakien, Finland – och inom t ex pensioner också Sverige. Hjulet behöver inte uppfinnas helt igen. Vi kan lära av andra – och delvis oss själva – hur man reformerar i denna riktning.

I debatten resoneras ofta om vilka reformer vi vill göra utifrån dagsläget, på kort eller lang sikt. Det är viktigt. Men att ta sin utgångspunkt i dagsläget har också en stor nackdel: målet kan bli otydligt. Vi ser så lätt det som finns i dag men inte det som skulle kunna finnas i stället. Detta har drivits mycket långt i dagens Sverige. De flesta resonerar som att om inte staten gör det som den gör idag så kommer det inte att bli av alls. Men ofta är situationen den motsatta: om inte staten gör det så kommer det ofta att göras mycket bättre. Ja, om det finns en efterfrågan – i annat fall ska rimligen staten inte göra det ändå.

Ett exempel: för någon vecka sedan skulle jag tala på en SSU-konferens om avregleringar. Det vill säga att utgångspunkten för det hela var att marknader är reglerade. Avreglering var det som skulle motiveras. Men jag ville tala om hur en fri marknad ser ut och i stället be dem att motivera ingrepp. Det blir en helt annan fråga, men i Sverige är det ofta tvärtom. Vilken utgångspunkt man har betyder så mycket.

Socialdemokraterna har nu bedrivit en annonskampanj ett antal veckor. På en affisch står en man med ett paraply som ska symbolisera trygghet; när det blir regn fixar staten ett paraply. Startar man en diskussion från deras utgångspunkt kan man börja säga att nog borde man få valja farg på det statliga paraplyet i alla fall. Och nog borde priset kunna pressas lite genom mindre offentlig byråkrati.

Rätten att avstå
En annan utgångspunkt skulle vara att inse att människor är olika och har rätt till friheten att bestämma själva och ta ansvar. Någon kanske i stället vill ha en regnrock. En annan kanske kan tänka sig att bli blöt för att i stället ha mer pengar till en god middag. En tredje kanske vill ha ett avsevärt större paraply till högre kostnad. Eller ett mindre. Någon kan vilja stanna hemma. Det blir bara möjligt om staten inte prackar på alla ett paraply för ens egna pengar!

Vilket alternativ ger mest frihet och välfärd? Det ter sig relativt uppenbart. Och ibland måste man gå till sin egen vision och sina egna principer för att se det som skulle kunna vara om inte staten gjorde det. För det är ofta just staten som är i vägen för inte bara frihet utan också bättre välfärd och trygghet.

I stor utsträckning handlar det om rätten att avstå. Vi säger, med rätta, till kvinnor att de alltid har rätten att tacka nej till olika förslag. Men ingen har rätt att tacka nej till statens erbjudanden. Oavsett om vi vill ha det som erbjuds tvingas vi betala. Detta trots att bara två skattekronor av tio för en person med genomsnittlig inkomst omfördelas till andra via staten. Resten går till sådant som är avsett för en själv. Att behålla mer eller det mesta av de andra åtta kronorna – att få tacka nej och styra själv – borde vara en viktig princip.

Men visst kan det vara svårt att berätta om det som inte syns så väl idag. Tänk om staten hade monopol på att tillverka och finansiera bilar. Det hade med all säkerhet funnits köer, bara en modell, knappt ngn utveckling, och så vidare. Många hade inte varit nöjda – men risken kunde ju finnas att alternativet är värre? Den som skulle föreslå att staten skulle lägga ned produktionen för att låta privata företag sköta den och att vi skulle betala privat hade fått en rad kritiska frågor: Blir inte tillgången till bilar ojämlik, bara de rika får råd med en bil? Kan vi vara säkra på att kvaliteten i de privata bilarna håller? Blir bilarna inte dyrare på grund av vinstintresset? Kommer någon privat aktör verkligen att börja tillverka? Utländska bilar är väl garanterat sämre?

Och så vidare. Debatten blir närmast absurd med sådana exempel som kan tyckas så självklara. Men allt beror på vilken utgångspunkt man har. Det är så självklart för oss att produktion av bilar sker privat. Men vad är det för principiell skillnad mot välfärdstjänster och social trygghet?

Dags för spontan ordning
Var gränsen mellan privat och offentligt har dragits är till stor del en slump. Under den tidiga efterkrigstiden ville många partier att staten skulle göra mycket mer än den till slut kom att göra; sköta banker, försäkringsbolag, utrikeshandel, bostäder, med mera. I olika länder har det också blivit lite olika. Men i västra Europa har vi en liknande modell, där staten är omfattande och tar hand om bl a välfärd och social trygghet.

Det finns inga principiella faktorer som avgör vad som är vad. Läkemedel utvecklas, tillverkas och levereras av privata företag – men inte sjukvård. Vi förutsätts köpa hemförsäkring som ekonomiskt skydd ifall huset brinner ned, men antas inte fatta att vi blir gamla och nog borde köpa pensionsförsäkring. Vad är det för skillnad?

Väldigt mycket av det som i dag är statligt och offentligt borde vara privat. Både viktiga principer – och en rad empiriska exempel – talar för att vi borde söka åstadkomma en radikal förflyttning av den gränsen.

Systemets försvarare gör vad de kan för att hindra förändring. ”Ni klarar er aldrig utan oss“ är deras budskap. Min erfarenhet – av ca 45 tal och debatter i de mest skilda sammanhang under det senaste året i detta ämne att detta är en vision som lockar. Hopp tänds. Det talas ibland om att vi måste ha en ny dröm för Sverige. Helt rätt – men den drömmen måste ha ett innehåll. Blott vackra ord bär inte, utan det är en sammanhållen tanke om vad som skulle kunna vara en annan verklighet som för vidare.

Självklart ska man erkänna att en förändring alltid är stegvis. Att mycket återstår att utforma. Att alla frågor inte är besvarade. Självklart. Detta är en riktning – men en väl grundad sådan, på frihetliga principer, marknadsekonomisk teori och gedigna empiriska exempel. Och även en långsiktig förändrings enskilda steg måste ha en riktning.

Det kanske allra bästa med denna vision är att den inte kräver mer politik, ytterligare stora system och mer social ingenjörskonst. Tvärtom kräver den att det som i dag är i vägen – staten – drar sig tillbaka. Då öppnas utrymme för att allt det nya ska växa fram, i en spontan ordning.

Publicerad 2005-11-10


Kommentarer på artikeln

Sprickor i välfärdsbygget
av Lars Odlén - 2005-11-14 11:49:57

(S)_1.0 eller (S)_1.1?
av Olof - 2005-11-13 22:54:21

Det är bevisat ...
av Olle Wickbom - 2005-11-12 00:11:26

Ett första steg skulle kunna vara att ..
av Lars Holmdahl - 2005-11-11 16:36:12

Munkhammars privata naturordning
av Jan Lindgren - 2005-11-11 14:52:53

Munkhammars privata naturordning
av Jan Lindgren - 2005-11-11 14:52:53




Tipsa en vän om den här artikeln!
Till:
Från:

Skriva ut? Klicka här för att få artikeln i ett format anpassat för utskrift. (Öppnas i ett nytt fönster.)
       
smedjans gruppblogg
av Mattias Svensson,
21/12 14:41

av Mattias Svensson,
21/12 11:03

av Mattias Svensson,
07/12 14:57

av Mattias Svensson,
05/12 13:50

av Mattias Svensson,
05/12 11:57

av Mattias Svensson,
25/11 11:43

av Mattias Svensson,
23/11 15:07

RSS 2.0
Prenumerera med BlogLines
Prenumerera

Arkiv