Det senaste året har nyheterna om oroligheter och tveksamma val från de forna sovjetstaterna i Centralasien duggat tätt. Uppmärksamheten till trots är denna region med "-stanländerna" för många svenskar fortfarande efter nästan 15 års självständighet en ganska suddig del av kartan någonstans mellan Europa och Asien. Men Centralasiens betydelse för omvärlden är allt annan än suddig. Dess geopolitiska och geoekonomiska betydelse stiger allt eftersom råvarupriset går upp och i takt med att regionen blir tummelplats för nya frihetsrevolutioner. Regionen är nu också arena för vad som kommit att kallas för det andra uppbrottet från Sovjetunionen.

Centralasiens självständighet då Sovjet föll kom relativt oväntat och oförberett för dessa länder och åren sedan dess som varit omvälvande för regionen har präglats av reform från kommunism och planekonomi till demokrati och marknadsekonomi. Denna uppgift har länderna tacklat på olika sätt, med stora skillnader i hastighet, omfattning och resultat.

Under den sovjetiska tiden var den ekonomiska basen i regionen jordbruk och olja, men resurserna är ojämnt fördelade i regionen. Sedan självständigheten har länderna tydligt visat att de är individuella länder med olika förutsättningar, kultur och nationalitet. Som exempel kan nämnas Kazakstan och Turkmenistan som har stora olje- respektive gasfyndigheter. Jordens beskaffenhet skiljer sig också mellan de olika länderna. I Tadzjikistan är bara 6 procent av marken brukbar. Kazakstan (efter Chrusjtjovs Virgin Land-program för att göra norra delar av landet odlingsbar) och Uzbekistan har betydligt mer bördiga jordar. Det bergiga Kirgizistan, som ibland kallas Centralasiens Schweiz, har begränsade möjligheter till effektivt jordbruk.

Dessa skillnader visar sig än mer i samband med just reformerna från plan- till marknadsekonomi där de valt olika vägar och därmed hastighet bort från kommunismen. Framsteg har gjorts i alla länder, men med stora skillnader både i jämförelse inom som utanför regionen. Centralasien som grupp visar i relation med övriga f d Sovjetstater en långsammare och mindre omfattande utveckling. Detta har många orsaker, men icke att förglömma är att dessa länder aldrig upplevt någon självständighet, till skillnad från exempelvis de baltiska staterna.

Från nomadliv till socialism
Dessa länder gick direkt från nomadsamhälle till kommunism, utan att ha upplevt någon marknadsekonomi eller demokrati, en aspekt som påverkar utvecklingen i regionen. Väl som medlemmar i Sovjetunionen blev Centralasiens ekonomier och produktion inkorporerade i Sovjets planekonomiska system. De koncentrerade sig på få produkter som de var beroende av att exportera till övriga Sovjet. I Tadzjikistan till exempel kom 40 procent av BNP från en enda aluminiumfabrik, och även övriga länder visade på liknande koncentration.

Detta ställde till problem vid Sovjets fall. Tidigare exportintäkter sjönk drastiskt och importmöjligheterna försämrades och den planstyrda arbetsfördelningen mellan Sovjets regioner hade upphört. Alla länder drabbades dock inte lika hårt. Uzbekistan och Kazakstan var de länder med mest diversifierade ekonomier, med mer utbildad befolkning och avancerad teknologi.

Sovjeteran lämnade också efter sig tydliga spår i miljön. Industri- och jordbruksutsläpp, uttorkning av sjöar samt radioaktivt avfall har lett till stora miljöproblem i regionen.

Transition från plan- till marknadsekonomi är, på ett sätt, ett relativt nytt fenomen. När Sovjet föll fanns inga liknande exempel att dra lärdom av, exempel på länder som varit genomreglerat och ett svårbegripligt men ändå avancerat system för statlig styrning av all produktion. En transition innebär en djup omvälvning av ett land – av dess ekonomi, politik och allmänna samhällsstruktur. Alla är viktiga och det måste finnas ett samspel för att utvecklingen ska ta fart. I ett snävt ekonomiskt avseende finns några särskilt viktiga delar av transitionen: privatisering av ägande från staten, stabilisering av ekonomin samt pris- och handelsliberalisering.

Olika reformtakter
Reformtakten i länder är olika. I Centralasien ser man tydligt två grupper:
Kirgizistan och Kazakstan som den mer reformvänliga gruppen, och Turkmenistan och Uzbekistan som tagit en långsammare väg. Tadzjikistan är något av ett specialfall, då landet drabbats av inbördeskrig och andra konflikter.

I den första gruppen, Kirgizistan och Kazakstan, började man tidigt efter självständigheten att reformera ekonomin. Kazakstan, rikt på naturresurser och med mer diversifierad ekonomi, sökte att utnyttja dessa möjligheter på den internationella marknaden. Kirgizistan, å andra sidan, är ett naturresursfattigare land och använde den snabbare vägen för att överkomma initiala problem i transitionen. Båda länderna drabbades av hyperinflationen i rubelzonen i början av nittiotalet och reagerade på denna med att införa egna valutor år 1993. Detta följdes av intensiv prisliberalisering och även privatisering av företag och handelsliberalisering blev tidigt genomförda, med lyckat resultat, liksom stabilisering av ekonomin. Större delen av detta skedde mellan åren 1993 och 1997.

Turkmenistan, som tillhörde den långsammare gruppen tillsammans med Uzbekistan, påverkades av det första ryska prisliberaliseringsprogrammet strax efter självständigheten. Landet agerade på detta genom att införa ransonering samt exportkvoter på vissa basprodukter. Regeringens plan var initialt att gradvis liberalisera olika delar av ekonomin. Några år senare presenterades ett privatiseringsprogram som dock blev försenat – och till slut inställt.

Den uzbekistanska regeringen förespråkade i ett tidigt skede marknadsekonomi och reformer. Verkligheten visade sig dock bli en annan och landets reformer har karaktäriserats av en stark strävan att behålla staten som nyckelfigur i ekonomin. Regeringen förespråkade en gradvis långsam förändring av ekonomin och process mot liberalisering. Huvudsyftet med reformer var dock att göra landet ekonomiskt oberoende av andra och idag är Uzbekistan ett relativt stängt land med lite kontakt med grannländer och forna handelspartners

Utanför dessa två grupper av snabba och långsamma reformister finns Tadzjikistan som på grund av inre krig och konflikter kommit att särskilja sig från de övriga länderna. De reformer landet har genomfört är till stor del en produkt av dessa konflikter. Kriget var officiellt över år 1997, men reformer påbörjades innan dess. Ett relativt ambitiöst program framarbetades i samband med internationella organisationer, och innehöll de klassiska delarna av ett reformprogram.

Hur har det gått?
Alla centralasiatiska länder drabbades allvarligt av fallande – och negativ – tillväxt efter självständigheten. Det berodde bland annat på minskade inkomster till staten (tidigare överföringar från Moskva upphörde) och kraftiga exportförluster som följd av upplösningen. Detta skedde samtidigt som inflationen steg kraftigt, främst i den mer reformvänliga gruppen, som följd av prisliberaliseringen och försök att bibehålla tillväxt och arbetslösheten på stadig nivå i samband med införande av egna valutor.

Stabilisering av ekonomin kom efter den initiala chocken däremot att fungera och reformisterna återhämtade sig först. Arbetslösheten steg även den i alla länder, dock med några års eftersläpning. Kazakstan och Kirgizistan, som privatiserade företag och därmed stängde för staten att skjuta in pengar, drabbades hårdast av arbetslösheten.

De två snabba länderna har fått olika resultat på sina strategier. Kazakstan har ökat sin tillväxt rejält efter den initiala nedgången, i stort sätt helt tack vare sin oljeexport, som nu står för 50 procent av exporten. Landets beroende av oljan fortsätter också att öka. Tillverkningsindustrin, som tidigare var en relativt stor del av ekonomin, har förlorat i relativ andel av ekonomin, men har trots detta visat på positiv tillväxt. Jordbruket däremot har förlorat i termer av andel av ekonomin och haft negativ tillväxt.

I Kirgizistan är situationen annorlunda. De förväntade vinsterna av liberalisering nådde inte upp till förväntningarna. Externa chocker, främst krisen i Ryssland 1998 och sämre export än förväntat, hade negativ effekt på ekonomin som inte växte som förväntat. Levnadsstandarden sjönk samtidigt som regeringen ökade sin utlandsskuld. Sedan några år tillbaka är dock bilden en annan: tillväxten ökar igen och regeringen har fått bättre kontroll på landets ekonomi. De har fått stöd av flertalet internationella organisationer med dels direkt hjälp, dels utveckling av en hållbar ekonomi.

Turkmenistan drabbades hårt av Sovjethandelns krasch, både i form av minskad efterfrågan och försämrad infrastruktur (främst infrastrukturen för dess export av gas och olja) då importmöjligheterna minskade. Fattigdomen är utbredd i landet och trots de rika naturtillgångarna är det Centralasiens minst utvecklade land. Uzbekistans försök att bli ekonomiskt självständigt har isolerat dem från omvärlden och fått förödande effekter på den annars lovande ekonomin. Även Uzbekistan drabbades av den ryska krisen 1998, men har sedan början av 2000-talet återhämtat sig.

Tadzjikistans utveckling blev försämrad och försenad på grund av kriget. Landet skulle ha klassificerats som ett lägre medelinkomstland före Sovjets fall, men tillhör idag ett av världens fattigaste. Landet hålls uppe av dess jordbruk och hjälp från internationella organisationer. Men trots att ekonomin har visat positiva siffror de senaste åren lever en stor del av befolkningen i fattigdom. Ekonomin är dock ömtålig främst på grund av ojämn implementering av reformprogram, hög arbetslöshet och utländska skulder som tynger landet.

Demokrati och det öppna samhället
Demokrati är nära besläktat med fri marknad och frihet att välja. Att dessa två hör ihop är grundstenen i liberalismen. Men det betyder inte att demokratiseringen kommer att ske i identiska faser eller i samma takt. Demokratibyggandet i forna kommuniststater kommer inte att vara en blåkopia av samma utveckling som demokratierna i väst en gång erfor. Det finns faktiskt fog för att hävda att demokratiprocessen i forna Sovjet är mer omvälvande än vad den en gång var i väst.

Anna Matveeva har i en intressant artikel i International Affairs (Vol 5, nummer 1, 2004) urskiljt fyra initiala utmaningar som de centralasiatiska länderna stod (och fortfarande står inför) efter Sovjets upplösning. För det första måste nya maktcentrum och institutioner uppstå. I arvet från kommunismen följde tomma skal av lokala politiska institutioner som i realiteten fungerat som exekutivorgan för beslut tagna på högre ort. Det gällde nu att fylla dessa skal med verklig makt och legitimitet.

För det andra var termen nation svårdefinierad på grund av många minoritetsgrupper (inget av länderna är etniskt homogent). Detta är besläktat med den tredje utmaningen som var fragmentering av nationen på grund av regionala krafter. Dessa krafter är fortfarande starka. Sovjet hade en dämpande effekt på dem men efter upplösningen blev de allt starkare, politiskt och socialt.

Slutligen fanns det en rädsla för utländsk, främst rysk, inblandning i det egna landet, vilket även delvis förklarar den stundtals hårda attityden mot ryska minoriteter.

Den politiska reformtakten skiljer sig bland de centralasiatiska länderna. Även här finns två utskiljbara grupper av länder: en mer demokratisk och, kort och gott, en mindre demokratisk. Kazakstan och Kirgizistan tillhör de mer demokratiska gruppen, och är de enda länderna med fri press. Men stora fundamentala problem kvarstår och de ligger fortfarande långt ifrån verklig demokrati, något som valet 2004 i Kazakstan visade, då det underkändes av OSSE.

I den andra gruppen finns, återigen, Uzbekistan och Turkmenistan. Båda länderna saknar demokratiska reformer i någon verklig mening. I Uzbekistan har den exekutiva makten stor kontroll över såväl den lagstiftande som juridiska makten, liksom över media och övriga politiska organisationer. Situationen i Turkmenistan visar på samma mönster med ett politiskt liv långt ifrån mångfald och öppenhet. Dessa två länder har också lägst ranking i mätningar av mänskliga rättigheter. Oliktänkande behandlas brutalt. I Tadzjikistan är freden bräcklig och kommunisterna, som vann inbördeskriget efter hjälp från Moskva, har delat med sig av makten till islamisterna. I södra delen av landet finns däremot lokala krigsherrar kvar, som gör freden än mer labil.

Unga nationer på osäker mark
De centralasiatiska länderna är unga och befinner sig i ett osäkert område. Rysslands framtid är oskriven och närheten till oroliga områden i söder skapar osäkerheter. Den största utmaningen ligger dock i länderna själva. Några av dem har passerat den första uppbrottsfasen från Sovjetunionen. Några av de gamla politiska ledarna från Sovjettiden är utsparkade och de mest elementära ekonomiska reformerna är genomförda. Den andra fasen, när självständigheten ska rotfästas och demokratin och marknadsekonomin utvecklas, erbjuder lika stora utmaningar som den första.

Länderna har dock utvecklats på olika sätt. Som synes visar en del länder på en dynamisk utveckling och försök att närma sig västerländska ideal. I andra länder verkar tiden ha stått stilla – eller till och med vridits tillbaka. Det kommunistiska partiet har bytts ut till bara ”partiet”. Men tonerna är desamma.

Det har dock visat sig att ekonomiska och politiska reformer gått hand i hand. De mest demokratiska länderna i regionen är också de länder som till störst del reformerat sin ekonomi. Med regionens allmänna osäkerhet och de svårigheter de står inför är det svårt att säga om de genomförda reformerna kommer att efterträdas av nya reformer och om de kommer att leda reformländerna framåt. Men klart är att de länder som valt den ”svåra” vägen med reformer av ekonomi och politik också är det länder som utvecklas bäst och som har störst potential framöver.