Studenter gör det. Byråkrater, tjänstemän och forskare gör det. Fuskar. Hoola Bandoola Band lanserade på 70-talet låten Vem kan man lita på? De svar de själva gav på frågan var nedslående och vi tvingas inse att det knappast blivit bättre sedan dess. Politiker visar sig vara opportunistiska, hala och svekfulla, journalister okunniga och mest ute efter uppmärksamhet och idrottsfolk dopade.
Men i en opålitlig värld anser många att forskare är några man kan luta sig emot - de har historiskt sett alltid haft ganska gott renommé. Om en forskare har sagt något tror vi gärna att det är baserat på korrekta fakta och kloka analyser. Vetenskapsmän och -kvinnor brukar också komma ganska högt upp på listan när opinionsinstituten genomför sina förtroendeenkäter. Det beror förstås på grundsatsen att vetenskapen skall dokumenteras och vara följbar så att det går att granska och följa upp observationerna och slutsatserna. Som forskare kan man alltså inte dra ner gardinen och hitta på lite vad som helst. Det åligger den enskilde forskaren att visa att han eller hon baserar sina slutsatser på fakta, inte på förväntningar och fantasier. Man ska alltså inte kunna fabulera eller fuska till sig akademiska meriter, trovärdighet och respekt.
Men det pågår saker i forskningsvärlden som rubbar denna tilltro. Ofullständig dokumentation, strimlade papper, drömtydningar, allmänt tyckande och fria fantasier är på väg att ersätta redig dokumentation som kan kontrolleras och granskas.
Gillberg och damp-forskningen
Till denna lika sorgliga som anmärkningsvärda utveckling bidrar nu professorerna Christopher Gillberg och Eva Lundgren, misstänkta för forskarfusk sedan de vägrat att lämna ut material på vilket de baserat sin forskning och sina i vissa fall kontroversiella slutsatser. Ett annat bidrag till den trista utvecklingen är att de forskare som har till uppgift att fördela forskningsmedel på Sahlgrenska akademin i Göteborg på oklara grunder visat sig dela ut mest pengar till sig själva.
Gillberg, till att börja med, är damp-forskare (han forskar om oroliga barn) vid Göteborgs universitet. Han har trotsat två domstolsbeslut genom att vägra att lämna ut sitt bakgrundsmaterial till andra forskare för granskning. I stället har han sett till att hans medarbetare, däribland hans fru, omsorgsfullt låtit det gå genom papperstuggen. Det är en bokstavligt talat kriminell handling, vilket Gillberg och hans hejdukar givetvis är medvetna om. Makuleringen kan ju också ses som ett halvt erkännande att resultaten var friserade, kanske mer än så.
Gillberg hänvisar ihärdigt till de aktuella familjerna, informanternas, integritet och lyckades därmed mobilisera sympati bland dem som intervjuats i studien. Gillberg underlåter naturligtvis att informera dem om att materialet skulle anonymiseras och hållas i en ytterst snäv krets människor med tystnadsplikt. Uppenbarligen anser han att hans titel och (tills nu) fina namn är garantier för kvaliteten bakom forskningen. Och man måste nog ta till en psykologisk förklaring när Gillberg dessutom konsekvent blev ytterst upprörd så fort någon ville ta del av hans bakgrundsmaterial.
Feministiska falsarier
Eva Lundgren hör hemma vid Uppsala universitet, något som universitetsledningen i dag förmodligen beklagar. Hon är någon slags feministisk överideolog som fått sina könsmaktsordningsteorier antagna av regeringen via en kupp av dåvarande jämställdhetsministern Margareta Winberg.
I en intervju i anslutning till Evin Rubars avslöjande dokumentär Könskriget skruvade Lundgren på sig och tyckte att svenskar är så noga med siffror. Jo, visst - och det borde en professor också vara. I Sverige, i Norge som är Lundgrens hemland och i hela världen. Väldigt noga. Hon har, som ”forskningsresultat”, presenterat ett antal fantastiska påståenden om bland annat ritualmord på små barn. Dessa och många andra ganska märkliga berättelser har lett till att Uppsala universitet i våras beslutade om granskning av hennes forskning.
Men granskning enligt universitets regler vill fru Lundgren inte alls vara med om. Att hon därmed stärker misstankarna mot sig själv för forskningsfusk torde hon vara medveten om, men hellre fuskmisstankar än bekräftat fusk, tycks hon resonera. Även Eva Lundgren skyller sitt beslut på att hon vill ”skydda informanterna”. På DN: s debattsida i november skriver hon att hon hellre ”låter sig dömas” än ge ut deras lidanden till kalla, hårda och oförstående jurister. Ja, universitetets granskare beskrivs som bödlar. Endast hon själv är rättfärdig och djupt missförstådd. För att fullborda den känslomättade pekoralen påstår hon sig ha mött sina uppgiftslämnare i en dröm och då beslutat sig för att hellre gå i fängelse än redogöra för sina källor. Ridå.
Förtroendet för forskarvärlden försvagas
Gillberg och Lundgren vet inte bara att de är skyldiga att lämna ut materialet. De vet också att utlämning inte innebär att allmänheten får del av det, utan endast forskare och granskare som har lika stark tystnadsplikt som de själva. Så varför gör de det inte? Varför makulering som omöjliggör även all framtida granskning och faktiskt skulle kunna fria dem från fuskmisstankar? Eftervärlden lämnas nu i ovisshet om huruvida de 22 hyllmetrarna som förstörts egentligen var Gillberg gamla Fantomentidningar eller hans samlade årgångar av Naturskyddsföreningens årsskrifter. Och det är klart att om Eva Lundgrens baserar sin forskning på drömsyner blir ju granskning svår att genomföra. Så därför kommer misstankarna om forskningsfusk att finnas kvar. Det är ju tråkigt både för dem och för deras lärosäten, men än värre är att misstron och löjet sprider sig även till seriös forskning. Forskningsresultat devalveras från vetenskapligt grundade sanningar till rena godnattsagor.
Uppsalas universitetsledning befinner sig i ett svårt dilemma. Om de är lika passiva som i Göteborg riskerar de att också dömas. Om Lundgren fälls för fusk blir det en fläck inte bara på henne utan också på universitetet som godtagit hennes ”vetenskap”. Om hon inte fälls riskerar samma ledning att bli anklagad för att inte granskat tillräckligt aktivt och ingående, så som skedde i fallet Gillberg.
Under de gransknings- och rättprocesser som pågår har det också visat sig att forskare kan komma långt i karriären utan att ha en aning om hur regelverket ser ut när det gäller vare sig jäv eller förvaring och granskning av forskningsunderlag. Undertecknad tillbringade ett antal år som chefsadministratör vid en högskola. Skolan ifråga för visserligen en i många avseenden undanskymd tillvaro, men dess forskare har som regel sådan erfarenhet av övriga forskarvärlden att de får antas uppföra sig enligt normen. Tyvärr finns det stora brister när det gäller grundläggande kunskaper om regelverk för dokumentation och arkivering av forskningsmaterial. Gillberg är ingalunda den förste som låtit förstöra underlaget för sin forskning. Nej, det pågår i tysthet på många håll och på många olika sätt. Handlingar som vaktmästaren tyckte stod i vägen har kastats, flera kubikmeter handlingar har vräkts oordnade in i ett fuktigt bergrum, intervjumaterial har staplats i vindstrappan för att nu nämna några exempel på olaglig förvaring och ”gallring”. Och hur den annars så omhuldade sekretessen upprätthålls om sekretessbelagda handlingar förvaras i klädskåpet kan vem som helst räkna ut.
Jäv och kamaraderi
En annan diskussion gäller jäv. Nyligen avslöjades av Ola Stenqvist vid Sahlgrenska akademin i Göteborg hur de som haft till uppgift att fördela forskningsmedel beviljat mest till sig själva, ett jävsförhållande som pågått länge men som ingen velat se eller åtgärda. Med rejält gammaldags kameraderi ihop med bristfällig dokumentation kan man komma långt i forskarvärlden.
Även andra former av jäv är satta i system - det är kutym att man delar med sig av forskningsmedel som tack för tjänster kolleger emellan. Det händer att föräldrar deltar i beslut om forskarplats för barn eller andra närstående eller att familjemedlemmar anställs inom det egna forskningsprojektet. Forskningsmedlen betraktas vidare av vissa forskare som privata pengar, som de själva fullt ut förfogar över för även till sådant som luktar privatsaker lång väg – en tjusig väska eller vilfåtölj till det egna tjänsterummet? Ja, varför inte, när nu kontrollen och insynen i många fall är bristfällig eller obefintlig.
Så frammanas bilden av oseriösa och fuskande forskare. Något som drabbar hela forskarvärlden som tycks på väg in i till skymningslandet.
Det skall mycket till för att reparera ett skadat förtroende. Men det är nödvändigt när det gäller våra lärosäten och deras verksamhet. Kanske går de i land med den uppgiften så vi kan lita på dem igen - men fan tro´t, sa Rellingen.
