Valet nästa år har länge sett ut att bli en internuppgörelse bland socialdemokratiska fraktioner. En socialdemokrati som regerat i evigheter har på sistone radikaliserats och föreslår nya statsutgifter och nya regleringar på snart sagt varje område. Stora program för samhällsomställning förbereds för närvarande på exempelvis miljö-, energi och kosthållningsområdet. Myndigheter och offentlighet har alltmer ogenerat befolkats av personer med rätt partibok och tilldelats miljarder för att bedriva politisk propaganda. 1990-talets bekännelse till sunda statsfinanser, oberoende riksbank och bättre villkor för företagande var alltid en läpparnas bekännelse, och är nu inte ens det.
En anledning till socialdemokratins radikalisering är att oppositionen i det närmaste upphört. Moderaterna har övergett varje någorlunda frihetlig ståndpunkt. Det forna skattesänkarpartiet vill nu bara ha lite sänkta skatter på marginalen, och då främst som ett fördelningspolitiskt instrument. Partiledningen har backat om avreglerad arbets- och hyresmarknad, friare TV, avskaffade landsting och vikten av att kunna välja bland konkurrerande skolor och bjuder i stället över regeringen i bidrag till allt från kommuner och lärare till kultur.
Folkpartiet har åter resignerat till att bli den stora välfärdsstatens försvarare, intill sista decimalen i varje ersättningssystem. Kristdemokraterna valde en ny ordförande och med tanke på att han hade skatt på fet mat som en av sina profilfrågor ska vi vara glada att profileringen misslyckats. Centern har glimtat till, men den frihetliga retoriken behöver fortfarande följas upp med en grundligare omprövning av partiets faktiska politik. På sistone har istället rena kuferier som socialisering av bredbandsnätet och en påtvingad minskning av olje- och bensinanvändning seglat upp som centerpartistiska profilfrågor.
Maktens fägring
Den borgerliga Alliansen verkar ha som bärande idé att de vill sitta där socialdemokraterna sitter och göra (ungefär) det som socialdemokraterna gör. Trygga i förvissningen att något annat alternativ inte gives för den som vill rösta för en annan regering har Alliansen lagt sig så nära politikens mittfåra det går att komma.
Den här veckan har exempelvis två av regeringen beställda utredningar levererat förslag om lagstiftad heltidsanställning och kvotering av företagens styrelser, det senare med tvångslikvidering som straff. Förslag som gör det svårare att anställa och för företag att växa och expandera, förutom att det är flagranta kränkningar av näringsfriheten, den privata äganderätten och kontraktsfrihet på arbetsmarknaden. Ändå har det inte hörts ett pip från borgerligt håll. Ingen kritiker har gjort sin stämma hörd, inte ens med ett pressmeddelande.
Moderaterna har samma vecka lanserat en jämställdhetsansvarig, som borde ha kunnat profilera sig mot kvoteringsraseriet. Men utöver att hon tycker att det ”funkar bra” med obligatoriska ”pappamånader” i föräldraförsäkringen har hon inga besked att ge i sak.
Förra veckan var ännu värre. Då var det Alliansen som övertrumfade regeringen i regleringsvilja, när de ihop med miljöpartiet formade riksdagsmajoritet och tillsatte en ”hållbarhetskommission” för att övervaka och upprätthålla nitiska miljöregleringar.
Ljus i mörkret
Samtidigt har det gått att skymta några tecken på att mitten är nådd, och att det kanske blir bättre framöver. Kristdemokraten Stefan Attefall kritiserade förtjänstfullt på DN Debatt för ett tag sedan att moderaterna inte längre vill avskaffa fastighetsskatten. Han skrev att fastighetsskatten är en ond skatt som inte tas ut efter bärkraft, är oförutsägbar och hotar äganderätten. Att inte vilja avskaffa den är omoraliskt. Genom att bara betrakta skatteuttag som en fråga om effektivitet och arbetskraftsutbud riskerar alliansen att bli ett nationalekonomiskt institut utan relevans för vanligt folk.
Det finns flera skäl att välkomna Attefalls artikel. För det första är det välkommet att just kristdemokraterna profilerar sig som skattesänkare, med tanke på att mycket av deras övriga politik är både klåfingrig och generös med skattemedel. Ska den nya profilen göras trovärdig krävs att den senare delen av politiken både tonas ner och hålls tillbaka. För det andra är det bra att skattesänkningar sätts på den politiska agendan. Tävlan om att vilja sänka skatter driver både debatten och politiken som en borgerlig regering söker mandat för i rätt riktning. För det tredje är det välkommet att skattesänkningar förs fram som en del av en moralisk politik, en politik som värnar enskilda människors äganderätt och frihet.
Attefalls artikel är ett lysande exempel på hur Alliansen borde låta. Men var är moralen, kampviljan och den frihetliga kompassen annars? Jag undrar om den inte till en del försvunnit med enigheten. Är det verkligen en slump att det främsta (enda) borgerliga livstecknet under senhösten är ett internt angrepp på själva Alliansen? De verkar förvisso ha lätt att komma överens om det mesta, men det beror snarare på profillöshet än på en gemensam vilja att förändra. Kanske är splittringen både bra och nödvändig.
En annan orsak till att kd tuffat till sig är att de inte kan tillräkna sig några väljarskaror som inte har någon annan stans att gå. De måste vända sig inte bara till socialdemokratiska mittenväljare, utan till tillräckligt många borgerliga väljare för att klara 4-procentsspärren. Det är en välbehövlig och livgivande desperation som borde komma fler partier till livs. Står valet nästa höst mellan olika nyanser av socialdemokrati, då finns ingen anledning att delta. Allianspartierna behöver påminnas om att det inte bara, eller ens främst, är socialdemokratiska väljare som de måste vinna för ett regeringsskifte.
