Sverige 2005 är alltmer ett 1984. Lögn blir sanning. Verklighet blir dikt. Orden förlorar sin innebörd.
Nej, jag tänker inte primärt på Katastrofkommissionens rapport – även om Göran Persson med sitt ansvarsbefriade ansvarstagande gör en bättre Orwell än Orwell själv. (Man vet ju inte om man ska skratta eller gråta när han försvarar Sveriges med rätta mest impopulära minister – den ryggradslösa olyckan Laila Freivalds – med att det är han och ingen annan som bär det yttersta ansvaret. Men så ta ditt pack och patrask och gå då!)
Nej, jag tänker på alla nya lagregler och framkommenderade utredningsförslag som vräks ut i parti och minut - och det stick i stäv med officiella intentioner.
Storföretagen säljer just nu bra. Men de gör det med allt färre svenska anställda. Småföretagen – särskilt inom tjänstesektorn – har kapacitet att växa. Men de får sina möjligheter att faktiskt göra så allt mer kringskurna.
Det ska, heter det, bli lättare att vara småföretagare. Men samtidigt kommer ständigt nya pålagor som gör det allt omöjligare att vara just det. Regeringen säger sig vilja ha fler människor i arbete. Samtidigt gör den det allt svårare att anställa.
Rätten till heltid och deltid
Nyss presenterades det omdebatterade förslaget om rätt till heltid. Enligt utredningen ska heltidsanställning bli norm på arbetsmarknaden, och dagens deltider ett krympande undantag.
Många företag, och då framför allt mindre företag, har redan protesterat. Möjligen satte det sina spår; enligt utredningsförslaget ska företag med färre än tio anställda inte omfattas av heltidsanställningskravet.
Den som därmed drog en lättnadens suck gjorde det dock nog lite för tidigt. LO vill inte ha några deltider alls. Och arbetslivsminister Hans Karlsson – som tycks ha tagit som sin livsuppgift att förvalta arbetslösheten snarare än att bekämpa den – kontrade raskt med att han minsann inte tyckte att det fanns några skäl att ha undantag för små företag. Från rent principiella utgångspunkter, resonerade han, är det inte bra att man tillämpar olika regelverk för stora företag och för små. Rent principiellt vore det bättre om man har samma villkor. Alltså inga undantag.
Jag kan i och för sig hålla med Karlsson om det önskvärda i regler som tillämpas lika för alla. Men då borde han vända på kuttingen.
Vad som är görligt för de stora är inte alltid överkomligt för de små. Vad som fungerar för de små bolagen borde däremot vara problemfritt även för de stora. Utgångspunkten kan därför inte vara vad som klaras av de stora företagen med alla deras jurist- och ekonomstaber och budgetar för konsulttjänster och skatteexpertis. Utgångspunkten måste i stället vara ett regelverk som är någorlunda lätthanterligt för de små företagen.
Gosplanskalle och foliehatt mot verkligheten
Jag vet inte riktigt hur han tror att företagsamhet fungerar, Karlsson – om han inbillar sig att det bara är att kräma på med försäljningen så att varje möjlighet till expansion automatiskt innebär att man fyller och finansierar ytterligare en heltid så snart företaget slagit i kapacitetstaket med befintlig personalstyrka. De flesta av oss praktiker vet att det inte är så det går till.
Men kanske måste man ha en sådan där Gosplan-skalle för att kvala in som arbetsmarknadsansvarig i Göran Perssons socialdemokratiska regering.
Jag kan se hur det fungerar i mitt eget lilla företag. Har man som jag lantbruk med gård och djur är det inte alltid så lätt att lägga scheman. Djur har – liksom många människor för övrigt – den trista benägenheten att vilja ha mat och omvårdnad även under andra tider än dem som infaller mellan klockan 8 och 17. Hos oss fodrar vi t ex 07.00, 12.00, 16.00 och 20.00. (Åldringar, så mycket har jag förstått, kan vi visserligen natta och bädda ner redan på eftermiddagen. Men det är för att de inte omfattas av Djurskyddsmyndighetens omsorger.)
Jag tror heller inte att jag skulle hitta så många hågade personer som är intresserade av en heltidsanställning där de arbetar ett par timmar runt varje fodringstillfälle – och i praktiken är låsta mellan klockan 7 och 20 – men sedan har några lediga strötimmar däremellan.
I stället blir det till att pussla med deltider och låta människor kombinera verksamhet på gården med andra sysslor. I mitt företag har det visat sig fungera utmärkt. En av mina anställda arbetar då som ridlärare och hopptränare på en föreningsdriven ridskola. En annan är i full färd med att bygga upp sin egen verksamhet och kompletterar sina ännu ganska osäkra månatliga inkomstflöden med en fast lön från mig. En tredje arbetar heltid. Och en fjärde fakturerar sina arbetsinsatser utifrån en position som egenföretagare.
Jag tror inte att min situation som företagare och arbetsgivare är alldeles ovanlig. Och jag tror därför inte heller att min irritation över tanken på alla deltider som ska omvandlas till heltider är särskilt unik.
Gör det själv-mentalitet
En småföretagarkollega klagade häromåret över att hon som arbetsgivare bara hade skyldigheter, medan hennes personal ”bara hade rättigheter”. Då hade hon ett par anställda och långa öppettider. I dag driver hon verksamheten helt i egen regi: med lägre omsättning och begränsade öppettider - men med en avsevärt större sinnesro.
Då tyckte jag att hon överdrev. I dag tror jag att hon är ganska nöjd med sitt beslut.
För anställda finns det onekligen mycket rättigheter: rätt till ledighet för studier, rätt till föräldraledighet, rätt till ledighet för vård av sjukt barn – listan kan göras lång. Och nu kommer alltså rätten till heltid för den privilegierade anställde att så småningom kunna vara rättighetsledig från…
Det är just därför Hans Karlsson – om han driver igenom förslaget om rätt till heltidsanställning för alla – kommer att upptäcka att han inte får fler anställda utan färre i arbete, och att fler heltider inte ger ökad sysselsättning utan färre arbetade timmar.
Jag undrar vad han säger då. Att han tar sitt ansvar – och sitter kvar?
