Thai Beat a Go-Go, Vol. 1-3 (3 cd)
Subliminal Sounds, 2004-2005
Fyra år före Vietnamkrigets slut uttryckte den libertarianska anarkisten David Friedman sin syn på utrikespolitikens utformning på följande sätt:
“The problem with an interventionist foreign policy is that doing it badly is much worse than not doing it at all. Something that must be done well to be worth doing is being done by the same people who run the post office – and about as well.”
Min personliga uppfattning är att de negativa effekterna av USA:s interventionistiska utrikespolitik i regel är större än de positiva effekterna. Inte minst tydligt blev detta under det nästan två decennier långa Vietnamkriget. Även Irakkriget för ett par år sedan illustrerar denna regel, inte minst med tanke på den för många människor oväntade negativa bieffekten i form av uppemot 30 000 civila dödsoffer. Tycka vad man vill om USA:s invasion av Irak i början av 2000-talet eller Vietnamkriget några decennier tidigare, men historien visar att den typen av situationer även kan få oväntade, positiva bieffekter. En sådan positiv extern effekt finner man på cd-serien Thai Beat a Go-Go, Vol. 1-3, Groovy Sounds from the Land of Smile.
Mitt under Vietnamkrigets våldsamma helvetesdagar fick trötta men alltjämt festsugna amerikanska soldater möjligheten att njuta av några dagars permission i det paradisliknande grannlandet Thailand. Det är ett välkänt faktum, som har bekräftats om och om igen genom världshistoriens förlopp, att varhelst det finns dollar finns en snabbt växande nöjesindustri (tro mig, jag har sjungit karaoke i Nordkorea). Det tog således inte lång tid efter det att den första amerikanska soldaten hade satt sin fot på de thailändska sandstränderna innan det hade vuxit fram en västerländskt inspirerad nöjesindustri. Denna omfattades inte bara av prostitution, som för övrigt under lång tid dessförinnan hade varit vitt utbrett i landet, utan även en mängd nattklubbar och barer med en väl utvecklad livescen, huvudsakligen bestående av band som spelade västerländskt inspirerad populärmusik.
Till skillnad från många av de icke-anglosaxiska popbanden i Europa under 1960- och 1970-talen, blandade de thailändska artisterna vilt mellan amerikanska popinfluenser och traditionell, inhemsk musikkultur. Det är just den blandningen som gör musiken på cd-serien Thai Beat a Go-Go, som innehåller inspelningar av en rad thailändska artister från den här perioden, så osjälvmedvetet cool. Livsfarlig rockabilly och surfmusik med skrikande elgitarrer kryddas med halvtrasiga orglar och tunga tempeltrummor. Snabba soul-hits med hysteriska trumbeats framförs på bruten engelska av lättklädda go-go-dansöser. En oljig Elvis-kopia i vit sparkdräkt och feta polisonger sjunger en oslagbar version av All Shook Up, på thailändska. Deckarfunk à la tidigt 1970-tal lyfts upp av thailändska harmonier och enkla textrader om värdet av att lära sig thaiboxning.
Thai Beat a Go-Go är inte bara tre coola skivor med mycket bra musik. Den är dessutom ett väldigt bra exempel på varför den amerikanska musikindustrin har stått för merparten av populärmusikens evolution under de senaste 100 åren. Och då tänker jag inte på de senaste dryga 50 årens väldigt aktiva amerikanska utrikespolitik, utan snarare på det magiska kulturella resultat som uppstår då människor från olika kulturer på fredlig väg möts och låter sig inspireras av varandra. I det perspektivet är det viktigt att komma ihåg att det finns betydligt mindre kostsamma, och till och med direkt lönsamma, alternativ till krigsföring som skulle kunna generera spännande kulturella resultat, nämligen en friare handels- och invandringspolitik.
För den som värnar ett öppet, mångkulturellt samhälle borde därför fri handel och fri invandring, snarare än en interventionistisk utrikespolitik, placeras näst överst på önskelistan till jul. Överst på listan borde givetvis Thai Beat a Go-Go, Vol. 1-3, placeras.
Beställ skivorna här eller här.
Fabian Wallen, nationalekonom på Svenskt Näringsliv
