Med ett historiskt perspektiv går det snabbt att konstatera att det bara finns små kontroverser knutna till de dominerande partiernas praktiska politik. Visst återstår det stridsfrågor men likväl karakteriseras dagens politiska samtal minst lika mycket av samsyn och likformighet som av antagonism. I en mening förtjänar denna utveckling rungande applåder. Den kan sägas vara ett direkt resultat av att många gamla bittra politiska fejder nu är överspelade. Kampen mot mot religiöst, aristokratiskt respektive socialistiskt förtryck är i tur och ordning utkämpad och vunnen. Kampen mot den strukturella fattigdomen har avslutats efter att alla ståndsprivilegier avskaffats och arbetsgivarnas makt balanserats med arbetstagarnas. Den strukturella klasskampen är likaså utkämpad och vunnen åtminstone för alla som insett att total klassutjämning varken är praktiskt möjlig eller gynnar de svagaste. Klassrörlighet möter fortfarande hinder men dessa är i alla fall inte längre oöverkomliga.

Samsynen återkommer i regeringspolitiken. År 2005 talar högern välfärdsstat. Sedan 80-talet har vänstern pratat marknadsekonomi då vänstern också följde i Reagans och Thatchers kölvatten och påbörjade vågen av avregleringar och privatiseringar. Det är uppenbart att vänstern sedan sin socialiseringsera tagit ett rejält kliv åt höger och att högern under samma decennier tagit ett lika rejält kliv åt vänster. Retoriken divergerar för att hålla skenet uppe men i praktiken återfinns alla dominerande svenska partier idag på det politiska mittfältet. I dag är alla - mer eller mindre - socialliberaler.

Den liberala paradoxen
Liberalismen har genom historien ofta fungerat som förnuftets röst. Det var liberalernas första husgudar som redan i samband med de omvälvande händelserna på 1600-talet (30-åriga kriget i kontinentaleuropa och Cromwell republiken i England) började formulera tankar om människors lika värde även i jordelivet, om att varje människoliv och åsikt måste respekteras och att förnuftet måste ersätta religionen som grundval både för juridiken och den allmänna moralen. Tankar som resulterade i att monarki och aristokrati tvingades påbörja sin segdragna dödsmarsch i västvärlden tidigare än i alla andra delar av jordklotet – långt innan socialismen föddes och gav den gamla ordningen dödsstöten.

Det liberala tankegodset resulterade i en tolerans för mångfald som legat till grund för västvärldens dynamik och i relativa termer enastående ekonomiska och humanitära styrka. Uppfattningen att det främst är den klassiska liberalismen som står bakom i-landsmänniskans både materiella och mentala frihet åtnjuter starkt stöd i historien.

Liberalismens förtjänster går knappast att överskatta. Men säg den ideologi som inte har en potentiell baksida. Om den gamla religiösa högerns liksom socialismens teoretiska svagheter (ensidighet och utopism) kan sägas utgöra dess praktiska styrka (stark folklig förankring i kraft av gudomlig association respektive politik som gynnar en väljarmajoritet) kan liberalismens teoretiska styrka (åsiktstolerans) sägas utgöra dess praktiska svaghet (åsiktsrelativism). För om alla olika uppfattningar ska höras leder det snabbt inte bara till intresse- och åsiktskonflikter utan också till svårigheter att förfäkta en åsikt med stark emfas. ”Visst är det du säger helt korrekt, men å andra sidan måste vi ta hänsyn till att Peter säger något annat. Nu låter visserligen Peters resonemang som dravel, men vilka är vi att döma i den saken? Skulle vi inte göra oss skyldiga till intolerans genom ett avståndstagande?” Med ett sådant synsätt ligger det nära till hands att börja betrakta sanningen som subjektiv. Allting blir ganska rätt och ingenting blir helt fel. Plötsligt handlar politik inte längre om att bemöta motstridiga argument och framföra ett politiskt alternativ som är förenligt med den ideologiska basen. I stället handlar det om att sammansmälta och syntetisera ett sammelsurium av uppfattningar med bara lösa kopplingar till en kärna som hela tiden blir alltmer uppluckrad.

Sådant får betydande konsekvenser för det politiska systemet. Värdemoralen – en tro på att kvalitativa skillnader mellan olika uppfattningar kan existera – löses upp. Konsensus och kompromiss adlas som politisk metod. Åsiktsintegritet rubriceras som 'osmidighet' eller 'bufflighet'. Snart kan inte stora avvikelser och principfasthet accepteras: stora avvikelser och principfasthet omöjliggör konsensus. Dessutom förstör det den goda stämningen. Hur ska det då gå att kompromissa?

En liberalism som utvecklats i denna riktning har hamnat i paradoxernas återvändsgränd. Visst säger frihetsidealet att alla ska få säga sitt. Men i praktiken kan inga större avvikelser accepteras. Slutresultatet blir åsikts- och värdenivellering. Liksom politisk korrekthet. Liksom sofism. Mer elaka tungor skulle kalla det sliskighet.

Den socialliberala paradoxen
Socialliberalism. Social liberalism. Det liberala inslaget betyder att alla individers synsätt och uppfattningar måste respekteras. Annars leder det till minoritetsförtryck. Det sociala inslaget betyder att hänsyn inte bara tas till sådan åsiktsfrihet utan också till medborgarnas sociala situation. Ingrepp i friheten tillåts om de sociala skälen är tyngande. Visst är det förståeligt att ett sådant resonemang av många tolkas som utmärkt balanserat. ”Liberalism fast med omtanke”, brukar bekännarna gärna vilja kalla det.

Ändå är det egentligen inte alls tonvikten på sociala frågor som utmärker socialliberalismen. När socialliberalismen formaliserades på 1930-talet levde delar av den svenska befolkningen antingen fortfarande i fattigdom eller på randen till fattigdom. Fokus på sociala frågor var inte bara ett uttryck för medmänsklighet, utan också en politisk nödvändighet för varje parti med ambitioner att återväljas till riksdagen. Följaktligen stod sociala frågor på alla partiers agendor. Det som är karakteristiskt för socialliberalismen är i stället valet av sociala lösningar. Den närapå kompromisslösa acceptansen av vänsterns sociala modell. Välfärdsstaten.

För vänstern handlar social nöd i grunden om materiella olikheter. Den lilla människan sägs sitta fast i materiella beroendeförhållanden vilket sätter djupa psykologiska spår. Den långtgående strävan efter jämlikhet handlar alltså inte bara om att det harmonierar med vänsterns syn på rättvisa utan också om att utplåna beroenden. Ingen ska ha möjlighet att trampa på någon annan. Eftersom en fri ekonomi skapar ojämlikhet måste marknaden ”tyglas”. Ekonomi såväl som sociala problem ska hanteras av en aktör som sägs vara rättvis, jämlik och utan ”dunkla”, ”privata” motiv. Välfärdsstaten.

Högern betraktar sociala problem fundamentalt annorlunda. När människan väl lämnat fattigdomen bakom sig sägs inte materiell och mental nöd längre höra intimt samman. Sociala problem knyts i stället framför allt till mentala faktorer som till exempel bristande självkänsla. God självkänsla sägs emanera ur individuell utveckling. Den nödlidande kan gärna ledas till vattnet men för att mogna måste han själv lära sig att dricka. Hjälp till självhjälp. Vidare strävar högern efter att tillerkänna det civila samhället (släkt, vänner, grannar, välgörenhetsorganisationer) en större roll för att lösa sociala problem. Resonemanget lyder att bara den lilla gemenskapen skapar den mänskliga närhet som krävs för att förekomma problem och för att fastställa orsaker och motåtgärder när problem ändå uppstår. Ekonomisk frihet sägs inte bara handla om försörjning utan minst lika mycket om att tillåta människor att finna en sysselsättning och arbetsgemenskap som stödjer mognadsprocessen. Ekonomisk frihet sägs alltså inte alls stå inte i konflikt med sociala målsättningar - tvärtom. Marknaden måste underordna sig lag och rätt och därför kontrolleras, men den behöver inte tyglas. Fullständig jämlikhet är för övrigt inte bara en utopi utan det är också kontraproduktivt och drabbar i synnerhet de svagaste.

För vänstern tas högerns ovilja att erbjuda utsatta totalvård som bevis på dess cynism och hårdhet. Högern sägs vara okänslig för svåra umbäranden och beskylls för att egentligen bara tänka på kostnaden. ”Det är lätt att sitta i fåtöljen och prata om behovet av att ta sig i kragen, men hur stora är egentligen de reella möjligheterna för någon som kommer från ett sargat hem, saknar utbildning och kanske dessutom har hamnat i dåligt umgänge?”

Högern svarar att det är riktigt att förutsättningarna för somliga är usla, men det är särskilt då det inte hjälper att erbjuda institutionella plåsterlappar. Det är då det mänskliga stöd krävs som bara den lilla gemenskapen kan erbjuda.

Vänstern kopplar samman det civila samhället med pälstanter som köper sig ett samvete. Högern säger att vänsterns barnkammarstat i bästa fall tillfredsställer omedelbara materiella behov men aldrig tar sig an problemens (psykologiska) ursprung.

Egentligen inrymmer redan den socialliberala namnkonstruktionen dess inneboende motsättning. Hur gärna man än vill går inte socialismens jämlikhetsideal och liberalismens frihetsideal att genomföra samtidigt. Socialistisk jämlikhet kräver statlig intervention och statlig intervention innebär minskat individuellt manöverutrymme. När den ena storheten ökar minskar alltså alltid den andra. Däremot går det att implementera lite av båda men då blir det också lite av båda alternativt lite av den ena och mycket av den andra. Genom att det i Sverige är jämlikheten som dragit det längsta strået är det logiskt att konkludera att socialliberalismen egentligen tappat kontakten med sitt liberala ursprung.

Den klassiska liberalismen som partipolitisk idé riskerar att förlora sin kärna och falla in i allting-är-lika-rätt-trallen om inte partiledningen hela tiden håller ett stadigt tag i frihetskompassen. En sådan risk löper inte socialliberalismen. Socialliberalismen har aldrig haft någon fast kärna att förlora.

Kärnlösheten förklarar hur det kan talas om ideologiernas död när socialliberalismens ställning är närapå totalt förhärskande och i Sverige i hög grad genomsyrar så gott som samtliga riksdagspartier. Ändå har socialliberalismen inte vunnit insteg främst genom stora valframgångar för det enda öppet socialliberala partiet, folkpartiet, utan mer som ett resultat av svagheter hos det ideologiska motståndet. Det kan betraktas som typiskt att folkpartiet inte ens då har vunnit den parlamentariska seger som de i en mening är förunnade med tanke på sin ideologiska dominans. Både till vänster och höger är partierna fortfarande betydligt större trots att det är partierna till vänster och höger som senast blivit socialliberaler och trots att dessa inte ens öppet vågat deklarera sin ideologiska metamorfos. Att tillfredsställa alla tillfredsställer tydligen ingen.

Den svenska välfärdsstaten i perspektiv
I ett historiskt perspektiv är dagens politiska dilemman i en mening futtiga. I i-världen lever vi alla så att säga med överklassproblemet att skapa mening i en tillvaro som trots en ständig klagovisa beträffande tidsbrist lämnar mycket tid över åt aktiviteter som inte alls är nödvändiga för vår egen eller vår familjs överlevnad. Men ur det psykologiska perspektivet tycks våra problem vara nog så allvarliga. Depressioner, nedstämdhet, stress, känslor av tomhet och så kallad utbrändhet tycks vara tidens folksjukdomar.

Välfärdsstaten har inte fört upp oss på någon högre lyckokurva utan tvärtom är det en hel del som tyder på att den utgör en viktig del av problemet. Ett stort antal människor sympatiserar nu med ett tankesystem som helt motsägelsefullt erbjuder en rent materialistisk lösning – materiell utjämning – på vad som ofta i nästa andetag beskrivs som det största hindret för den mänskliga lyckan – materiell fokusering. Det har lett till att vi nu befinner oss i den smått absurda situationen att den så kallade ”arbetaren” sitter upp över öronen i ägodelar (och en materiell standard som oftast vida överträffar ”kapitalägarnas” tillgångar under socialismens barndom) men talar fortfarande med indignation om materiell knapphet och orättvisa; ”Villan kan vara större. Vi behöver en bil till och barnen önskar sig fler dataspel. Det är väl det minsta vi kan begära; grannen och arbetsgivaren har ju ännu mer.”

Inte heller den moderna högerns lösningar erbjuder något paradis. Människan är en skröplig varelse och sociala problem kommer därför alltid att finnas. Men fler kan bli lyckligare än i dag givet att de politiska lösningarna utformas i samklang – i stället för motsatt – människans naturliga utvecklingssträvan. Mognad kräver frihet att utvecklas. För vad återstår om inte individen tillåts ta ansvar för sin egen och sina närmastes situation? Jo, brist på personlig kontroll, brist på mänsklig kontakt och interaktion, brist på de utmaningar och erfarenheter som får oss att reflektera och växa som människor. En värdegrund som alltid böjer sig för den allmänna opinionen. Vad återstår mer? Bruna kuvert. Institutionalisering. Okunskapens intolerans. Ålderssegregering. Rassegregering. Jämförelsesjuka. Missunnsamhet. Kompensationsmoral. Just det: depressioner, nedstämdhet, stress...

Det skulle mycket väl kunna sägas att alla samhällsåtgärder som inte syftar till att förbättra förutsättningarna för människans mognad egentligen handlar om brandsläckning. Det är kanske det främsta skälet till att välfärdsstaten har nått vägs ände. Högerns lösningar (befriade både från det dogmatiska religiösa oket samt från den självgoda och till intet förpliktigande socialliberala sofismen) förtjänar att betraktas med ett öppnare sinne än den svenska tidsandan medger. Det sannolika är att Sverige kommer att tvingas till förändring, men som så många gånger tidigare i verklighetens historia, först när huvudet ligger under galgen. Det är synd. Under tiden möter många människor en sämre tillvaro, både materiellt och mentalt, än vad som egentligen är nödvändigt.