Två artiklar på SvD:s Brännpunkt i slutet av november är signifikanta för en kritik som kan komma att bli liberalismens allvarligaste utmaning, i dubbel bemärkelse. Båda handlar om en vilsenhet och hopplöshet som mitt i välfärd och välstånd breder ut sig i västvärlden. Artiklarna gör sekularisering respektive ”ekonomism” till syndabockar. Sekulariseringen - den utveckling från renässansen och upplysningen som leder mänskligheten bort från religiösa auktoriteter och mot eget tänkande, bevisbarhet och tillit till det egna förnuftet - sägs leda till en meningslös tillvaro utan något ”större sammanhang”. Denna vilsenhet förnekas, psykologiseras eller hanteras med ”bedövande njutningslystnad”: ökande doser tv-underhållning, sexfixering, nöjen och resor. Ekonomismen anklagas för att åsidosätta andliga och sociala behov till förmån för materiell tillväxt.
Lösningen ses föga förvånande i politiska program. Den ena artikeln kräver ”storskaliga åtgärder” så att läkare, psykologer och terapeuter kan hantera våra existentiella problem. Förmodligen genom att vara guds ställföreträdare på jorden, emedan problemen just skyllts på sekulariseringen. Den andra artikeln söker i stället politiker som vågar ”väcka frågan vad vi vill med våra liv på 2000-talet”. Både flockmentalitet (vad ”vi vill” med ”våra liv”) och underdånighet (”Kan någon, gärna med tvångsmakt till sitt förfogande, tala om vad jag ska vilja?”). Frågan är vad som vore värst, att gå till en doktor som försöker frälsa en eller träffa en politiker som säger sig veta vad jag vill med mitt liv?
Till allmän förnöjsamhet
På ytan finns många eminenta försvar mot den här typen av attacker. Ekonomisk tillväxt har så uppenbart bidragit till längre, friskare, mer varierade och tryggare liv och kontrasten mot länder som aldrig utvecklats eller stagnerat är så tydlig att tillväxten är svår att ifrågasätta som värde. Sambandet mellan ekonomisk frihet och tillväxt är också starkt, vilket i sig även bidrar till en sund skepsis mot politiken som medel att uppnå värden även bland dem som inte ser något moraliskt problem med en tvingande våldsmakt.
Kritiken mot tillväxt är därför ofta defensiv och försåtlig. Den ifrågasätts sällan som värde, utan tenderas snarare att tas för given. Kritiken gäller snarare att tillväxten sätts över alla andra värden. Tillväxt beskrivs gärna som ett rent teknokratiskt eller statistiskt fenomen, i kombination med att förstora baksidan av dynamisk konkurrens och kreativ förstörelse.
Lite värre är det för nöjen, underhållning och förströelse, men även här har försvar för dess betydelse formerats. Virginia Postrels Framtiden och dess fiender är ett utomordentligt försvar för lekfullheten och nöjessökandet som nödvändiga delar av kreativitet och skapande. Hon betonar också dess individuella karaktär. Nöjen och lek kan bara vara nödvändiga delar i kreativitet och skapande genom att få vara aktiviteter som individer utför för sin egen skull och inte för något ”högre syfte” eller ”nytta”. Ett annat försvar är Steven Johnsons Everything bad is good for you, om hur TV-serier, dataspel och annat faktiskt gör oss smartare och har utvecklats enormt under de senaste decennierna.
Här tenderar dock debatten att stanna. På ena sidan glada liberaler som ser ett värde i den mångfald av livsstilar och yrken som möjliggörs av underhållning och nöjen, och som tar ekonomisk tillväxt som så självklart att det enda som diskuteras är hur fri ekonomin behöver vara för att maximera den. På andra sidan tungsinta konservativa som kritiserar nöjen och tillväxt för att de tränger ut strävan efter ”något högre” och att människans andliga sida trängs undan av materialism och hedonism. Vem föredrar inte en glad pryl- och nöjesoptimism framför en allvarlig, dyster puritanism?
Bakom fiendens linjer
Problemet är att en sådan konfliktlinje fortfarande lämnar kritiker av välstånd och nöjen med en viktig och värdefull kommandohöjd - allvaret. Människans djupare, moraliska och själsliga sidor sätts nästan med självklarhet i motsats till allt sådant som förgyller vår jordiska tillvaro - nöjen, lycka och materiellt välstånd - och har därmed även i vår tid varit en säker tillflyktsort för dysterkvistar och domedagsprofeter. De senare har monopoliserat begrepp som ”moral” och ”högtidlighet” genom att förknippa dem med umbäranden och elände, delvis genom att förpassa inspirerande referenser till ”något högre” och ”livets mening” till sfärer bortom det liv vi lever på jorden. Vem associerar inte allvar med tråkigheter?
Dessa monopol måste utmanas. Inte genom att överge pläderingen för nöjen, lycka och materiell tillväxt, utan genom att förstärka den med att ta frågor om moral och andlighet på allvar. Nöjen och underhållning är viktiga för vår glädje och lycka, men en människas lycka kan inte bara eller huvudsakligen bestå av skratt och förströelse. Den som nått ett ambitiöst mål, löst en svår uppgift eller erövrat kärleken vet att lycka också är en djup och högtidlig känsla, ett uppnående av värden som inte är till för att flabbas åt. Att vi idag har världens bästa nöjes- och underhållningsutbud är bra, men det är otillfredsställande att samma innovation och livskänsla inte präglar de stora konsterna.
De allvarliga värden som ligger till grund för vår lycka finns inte i en andlig dimension skild från den materiella, utan genom att vi verkar i världen. Som psykologen Csíkszentmihályi så riktigt konstaterar är människan gjord för att tänka och lösa komplexa uppgifter. Vi finner välbehag i att lösa matematiska tal eller känna att bitarna faller på plats, av att förstå och förändra världen omkring oss.
Detta är kopplingen mellan förnuft och produktion, och anledningen till att det senare inte är eller behöver vara ett själlöst trälande. Tvärtom är det i att lösa uppgifter på lagom svår nivå i tanke och handling som vi hittar det ”flow” som är associerat med genuin lycka. Ekonomisk tillväxt är inte en siffra, den handlar inte ens bara om materia, det är bara det materiella uttrycket för människors själsliga växt. Produktion spirar ur tänkande, ur nya upptäckter och förvärvande av kunskap om världen omkring oss. Det är därför som arbetet - ett produktivt, meningsfullt arbete på en ambitionsnivå som passar våra individuella förmågor - är så intimt förknippad med vår självuppskattning och lycka. Det är för övrigt bland dem som inte arbetar, följt av dem som är otillfredsställda med sitt arbete, som ångest och utbrändhet ökar mest.
Djupa själsliga behov står alltså inte i motsats till ”ekonomism” och sekularisering, alltså produktivitet och förnuft. Tvärtom. Tänkande, upptäckande och skapande är ingen låg verksamhet, utan den högsta och mest inspirerande. De senaste hundra årens utveckling har visat en mänsklighet kapabel att radikalt förändra världen så att den bättre passar mänskliga livsvillkor. Kapabel att övervinna kontinenters avstånd, utrota farsoter, kartlägga livets minsta beståndsdelar och knuffa själva döden framför oss genom att lägga decennium efter decennium till en genomsnittlig människas liv. Finns inte i detta tillräckligt av mening och sammanhang, så borde det i alla fall vara tillräckligt för att inte automatiskt associera termen ”mänsklig” enkom med våra svagheter och brister.
Riv stängslen!
En människa är både kropp och själ, materia och ande. Vi har behov av både det ytliga och det allvarliga, både av att roas och av att känna högtidlig vördnad, att tänka och förstå vår verklighet och att förbättra den i praktisk handling. Försök att resa stängsel mellan våra olika sidor måste därför alltid bekämpas, inte genom att man flyr till andra sidan utan genom att riva stängslet.
Friheten har visat sitt värde i materiella termer, men försvaras alltför sällan i termer av dess själsliga och mänskliga betydelse. Det är där dagens antiliberaler attackerar. När nöjen och teknologi attackeras som ytliga, destruktiva och omoraliska fenomen, är det människans djupaste och mest individuella förmågor, tänkande och produktion, som är den egentliga måltavlan. Det är de grundläggande värden som måste försvaras - på allvar. Är dagens liberaler mogna uppgiften?
