”USA:s dramatiska upprustning riskerar att leda till storkrig” löd rubriken på Dagens Nyheters debattsida 17 december. Där varnar den tidigare ordföranden för Nobelstiftelsen, Stig Ramel, den svenska allmänheten för USA:s ökade militärutgifter. Finansierad av Kina och driven av det ”militärindustriella komplexet” med Dick Cheney och (naturligtvis) Halliburton i spetsen leds vi till nästa storkrig, eftersom USA finansiellt är ”en koloss på lerfötter”. Den fortsatt höga tillväxten har tydligen inte med landets marknadsekonomi att göra, utan beror på upprustning. Ett jämförelsen med Nazityskland ligger som vanligt nära till hands:
"Det var upprustningen i Tyskland på 30-talet som bidrog till att den ekonomiska depressionen först i Tyskland och sedan i det övriga Europa övervanns. Men till vilket pris!"
Det tycks som om vilken smörja som helst tycks publiceras så länge som det är USA som beskjuts.
Det pågår ingen amerikansk upprustning
Under kalla kriget var militära utgifter som andel av BNP 7,8 procent (genomsnitt 1945-1990). När Berlinmuren föll låg denna siffra på ca 6 procent av BNP. 2001 hade försvarsutgifter sjunkit till 3,0 procent.
Bush gick till val på låga ökningar av den allmänna militärbudgeten och reducering av inköp av tyngre försvarssystem, så att utgifterna som andel av BNP skulle vara samma. Men efter terrorattackerna mot New York och Washington den 11 september 2001, samt krigen i Afghanistan och Irak ökade naturligtvis utgifterna, till 3.9 procent fram till 2004. Utgifterna har sedan dess börjat sjunka, till 3.8 procent i år. 2006 förväntade den bli 3.5 procent. Enligt Bushadministrationens långsiktiga budgetplan kommer USA:s försvarsutgifter att ha minskat till 3.2 procent fram till 2008, Bushs sista år. (klicka på bilden för att göra den större.)
För en oinsatt person kanske det tycks självklart att kriget i Irak måste leda till dramatiskt ökning av militärbudgeten, han ser ju bilderna på TV varje dag. Vad Ramel och många med honom inte tycks kapabla att inse är den enastående produktionskapaciteten i USA:s kapitalistiska system. De ungefär 80 miljarder dollar som kriget i Irak årligen kostar är en stor siffra, men det motsvarar bara drygt en halv procent av landets ekonomi. USA har idag en BNP på över 12 600 miljarder dollar, motsvarande 22 procent av världens samlade produktion (över 30 procent utan köpkraftjustering, vilket inte brukar göras med militära utgifter). Onekligen en koloss, men knappast på "lerfötter".
Det existerar naturligtvis inte heller något hemlig "militärindustriellt komplex" som sitter bakom kulisserna och styr, i varje fall inte utanför Oliver Stones filmer. När hotet från Sovjet var borta kunde USA (och Europa) dra ned på kostsamma försvarsutgifter mycket lättare än om det hade rört sig om skattepengar till röststarka grupper, exempelvis jordbrukssubventioner. I kontrast till Ramels fantasivärld är det bra för ett land att kunna slippa spendera skattemiljarder på interkontinentala missiler. USA kunde mycket riktigt utnyttja nedgången i militära utgifter att öka övriga offentliga utgifter, sänka skatter och förbättra statsbudgeten. Denna fördelaktiga utveckling kallas ibland för "peace dividend". I den mån ökade försvarsutgifter stimulerar efterfrågan så rör det sig för övrigt om en liten kortsiktig effekt, och man får samma stimulans om pengarna i stället hade används till andra utgiftsökningar.
Är tillväxten i USA driven av ”upprustning”?
I de fyra år som har gått sedan 2001 har USA:s BNP ökat med 15 procent i reala termer, eller ca 3,6 procent per år. USA har alltså på fyra år lagt till motsvarande ett helt Frankrike till sin årliga produktionskapacitet! Tror Ramel på fullaste allvar att denna ökning grundas i att några promille mer läggs i försvarsbudgeten (som därmed tas från andra delar av ekonomin)? I och för sig är det en standardgren för kulturvänstern att med mer eller mindre fantasifulla argument försöka bortförklara USA:s starka ekonomiska utveckling, men ändå!
Varför växer då det hemska landets ekonomi, om det inte är upprustning för kommande världskrig? Svaret är enkelt, snabba teknologidrivna produktivitetsökningar, (ca 3 procent per år sedan 1995), kombinerad med 6 miljoner nya jobb. Självfallet har dessa enkelt mätbara och accepterade förklaringar ingen plats i de stollerier som Dagens nyheters debattsida publicerar.
Hur var det då med Amerikas finansiella kris? Tja, statsskulden har ökat från 2001-2005 från 57 procent till 65 procent av BNP, lika högt som EU-genomsnittet. Bungetunderskottet (som Ravel kallar "gigantisk[t] och ökande") har tack vare den ekonomiska tillväxten börjat sjunka, från 3,6 procent förra året till 2,7 procent i år och 2,4 procent nästa år. Om USA:s underskott är gigantiskt och hotar med storkrig kan man undra vad Ramel tycker om Tysklands underskott på 3.7%, Frankrikes 3.1% eller Italiens 4.3%? Bör även Abessinien känna sig hotat?
Det är förstås inget mysterium varför Ravel och andra tror att USA har "gigantiska" budgetunderkott. Det beror på att de inte kan hantera ekonomiska storheter, i det här fallet att ställa underskottet och de militära utgifterna i relation till samlade resurserna (BNP). Att han inte heller kan skilja mellan handelsunderskottet (att utländskt kapital söker sig till och investeras i USA) och budgetunderskott (när staten lånar, främst från egna medborgare) och därför tror att USA "för kriget liksom upprustningen på kredit" är kanske inte förvånande. USA:s handelsunderkott är i sig ett resultat av att landet har mycket starkare tillväxt och högre avkastning för kapital, så att pengar söker sig dit från länder med lägre tillväxt och åldrande befolkning, och då främst till den privata sektorn. Det handlar, självklart borde man tycka, inte om att Kina finansierar kriget i Irak.
Egentligen är det inte värt mödan att diskutera Halliburton-konspirationer. Men det säger en hel del att på Sveriges ledande debattforum läsa sådant som:
”Det företag där [Dick Cheney] tidigare var chef, Halliburton, är nummer 12 av världens 15 största företag i branschen .”
Halliburton har varit ett av världens absolut största företag i sin bransch under flera årtionden. Ramel antyder i stället genom att använda ordet "nummer" att det är Cheney, Bush eller kriget som gjort att "[e]nbart Halliburton har 100 000 anställda", eller att det är suspekt att de har en stor del av kontrakten i Irak. Redan 1982 hade Halliburton 115 000 anställda världen över! Att obildade konspirationsteoretiker inte hade hört talas om Halliburton innan de såg Michel Moores filmer betyder inte att företaget inte existerade.
Som två enkla exempel var det Halliburton som gavs uppdraget att släcka 320 brinnande oljekällor som Saddam hade satt eld på efter det första Gulfkriget. Företaget var ett av de få i världen med specialiserad kompetens att göra jobbet. När USA under demokraten Bill Clinton skickade trupper till Bosnien var det KBR, ett underföretag till Halliburton som fick uppdraget att förse dem med mat och annan service, precis som de gör i Irak idag. Företagets kontrakt i Irak är hursomhelst notorisk olönsamma, med en vinstmarginal på 1,5-2 procent. Detta nämner naturligtvis inte artikeln, som i stället bara upplyser om omsättningen i ett försök att ge läsaren en falsk föreställning om massiva vinster i Irak.
Kvalitetskrav bortblåsta
USA har extremt snabb tillväxt i levnadsstandard, sjunkande budgetunderskott och försvarsbudget som andel av. Att vi i Europa skär ned våra försvarsbudgetar är samtidigt en funktion av att vi av erfarenhet kan lita på att USA kommer att skydda oss om det värsta inträffar. Men i den parallella fantasiuniversum Ramel lever är det i stället rimligt att hysteriskt skriva om "upprustning", finansiell kris, kommande världskrig och Hitler-Tyskland. Han avslutar artikeln med att försöker skrämma Svenska läsare med att "en desperat supermakt kan ta till desperata medel när fötterna sviktar ."
Stig Ramel har också en historia av besatthet av Förenta Staterna, senast försökte han få oss att gå med EMU med argumentet att USA utgör en fara mot Europas säkerhet.Det finns egentligen inget större utrymme att diskutera Ramels blandning av paranoida hat för USA och skolpojksmässiga geopolitisk analys. Inte heller blir jag speciellt upprörd att han mer eller mindre explicit vill ha Sovjetunionen tillbaka eller önskar sig ett starkare al-Qaida. "Nu förs ett nytt globalt krig, denna gång mot terrorn, men någon balans finns inte."
Den djupare frågan är den svenska kulturelitens alltmer verklighetsfrånvända syn. Finns det något annat område i den etablerade debatten där känslor dominerar så starkt över logik, där fakta bara är i vägen och där kraven på kritiskt tänkande sätts så lågt? Skulle någon verkligen få in en artikel så full av uppenbara faktafel, logiska kullerbyttor och grundlösa anklagelser på DN Debatt om det rörde sig om ett annat land än USA? Att utan minsta grund hävda att ett allierad hotar vår säkerhet?
Anklagelser om anti-amerikanism brukar alltid förnekas med att vederbörande visst tycker om aspekter av USA: "jag gillar ju Seinfeld"- eller "jag gillar ju Noam Chomsky"-linjen. Men ett rimligare mått på anti-amerikanism är hur många sakfel man sprider om USA.
Det har skapats ett klimat där i övrigt intelligenta människor tar alla anklagelser om Bush eller Amerika på allvar, oavsett hur låg nivån är. Aftonbladet publicerar Mohammed Omars fabrikationer om amerikanska soldaters pedofili, och vägrar rätta sig när lögnen uppdagas. Sveriges Television använder Internet-galningen Wayne Madsen som ”säkerhetsexpert” om CIA, en man som bland annat sprider konspirationsteorin att Israel och president Bushs lillebror stod bakom 9/11. Det tycks helt enkelt inte lägre finnas några krav på kontroll av källor eller andra journalistiska principer när det gäller USA.
På ett sätt spelar det ingen roll, Sverige påverkar inte amerikansk politik. Men allmänheten bör kunna lita på i övrigt utmärkta tidningar som Dagens Nyheter. Det är faktiskt skamligt att skrämma pensionärer som med morgonkaffet får läsa att USA:s icke-existerande "upprustning" hotar att föra oss till storkrig.
Det handlar lika mycket om förtroendet för den svenska eliten, våra utbildade intellektuella eller de ”tjattrande klasserna”.
Det har gått så långt att jag och många andra unga som vill hålla oss informerade slutat läsa de stora svenska dagstidningars utrikesrapportering. Eller svenska tidningar överhuvudtaget. Det är inte längre bara låg kvalitet eller ideologisk vinkling, vad de skriver är ofta rent pinsamt att läsa. Helt oavsett vad de tycker om USA:s politik – har svenska etablissemangen inte längre någon självrespekt?
