Ett bidragssystem som överför resurser från en grupp människor till en annan grupp bör, i enlighet med etisk analys, vara utformat som ett generellt system med ett grundbidrag lika för alla. Denna tes härleder Patrik Engellau med engagerad vältalighet i Smedjan 2/97. Låt oss se om man inte kan komma fram till en något annorlunda slutsats.

1. Patrik Engellau börjar med att ställa upp den grundläggande värderingspremissen: vi människor har en skyldighet att hjälpa varandra. Som stöd för detta antagande anför Patrik Engellau olika formuleringar av humanismens etik, och principen "från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov".

2. Skyldigheten att hjälpa finns i det civila samhället och får där utövas godtyckligt. Staten som biståndsgivare måste likabehandla alla, fastslår Engellau. Att staten måste ge hjälp följer av ett resonemang som utmynnar i påståendet "Staten är en överhet".

3. Staten klarar inte att i praktiken tillämpa parollen "från var och efter förmåga, åt var och en efter behov". Förmåga och behov kan inte objektivt fastställas. Då finns tre likabehandlingsprinciper att tillgå som alternativ enligt Engellau.

Tre principer - eller fyra?
a) Inkomstbortfallsprincipen. Den är oetisk för en stat som värnar mer om jämlikhet än om det bestående.

b) Behovsprincipen. För att undvika fusk, måste staten snoka i de fattigas livssituation. Det blir dyrt och stigmatiserar dem som får bidrag.

c) Grundbidragsprincipen. Alla får samma belopp oavsett inkomst. En enkel princip som ett dataprogram kan sköta.

Försäkringsprincipen (nämns inte av Engellau).

Mot bakgrund av detta bestickande resonemang är det inte svårt att förstå att Patrik Engellau landar på grundbidragsprincipen. Men sedan utvidgar han resonemanget till att omfatta en rad olika bidragsbehov, där flera är av livscykelomfördelande slag (pensioner, studier, sjukdom, arbetslöshet, barnafödande). Detta måste väl ändå vara en missuppfattning? Jag återkommer senare till försäkringsprincipen.

Grundläggande syn på etiken
I det följande ska jag presentera en annan syn på statens roll i socialpolitiken, och en mer grundläggande syn på etiken i den inkomstomfördelning som staten kan driva fram genom tvång. Jag börjar med punkt 1. Återigen: Varför har vi en skyldighet att hjälpa andra? Patrik Engellau menar att det skulle finnas en gyllene regel som föreskriver att vi ska vara självuppoffrande och altruistiska, åtminstone mot den närmaste omgivningen.

Det finns emellertid en annan "gyllene regel" som bygger på ömsesidighet och som bekant lyder: "Allt ni vill att andra ska göra mot er, ska ni göra mot dem." Detta är den riktiga gyllene regeln, och den säger att om vi själva vill bli hjälpta av andra ska vi hjälpa andra när det behövs. En annan variant av denna finns i Kants "kategoriska imperativ". Regeln har en klar försäkringskaraktär, eftersom den betonar ömsesidiga tjänster och gentjänster. Den är av mycket gammalt datum och var naturligtvis bra att följa i samhällen utan en omfattande socialstat.

Frivillig hjälp eller försäkring?
Hur långtgående är då skyldigheten att hjälpa andra? Den som totalkvaddat sin fina bil, ska han få pengar till en ny från oss andra i det civila samhället? Om huset har brunnit ned? Om det egna företaget har gått omkull med jätteskulder? Det är synd om dem som råkar illa ut, men någon direkt hjälp är vi inte skyldiga att ge - vare sig i det civila samhället eller genom staten. Den gyllene regeln säger att de som vill ha hjälp när huset brunnit, genom att ha hjälpt andra (betalat försäkringspremier), kan få pengar till ett nytt hus från försäkringskollektivet. Likaså kan aktiebolagsformen sprida hjälp till alla som vill vara med.

Det är alltså inte så att vi genom staten ska ge bidrag till dem som råkat ut för försäkringsbara olyckor. Skulle vi ändå göra det, blir det inte rationellt att ta försäkringar. Varför ska staten tvinga folk att betala skatt för att de ska få bidrag när de slutat arbeta på ålderdomen? Det finns pensionsförsäkringar. Varför ska staten tvinga folk att betala skatt för att få bidrag när de är sjuka, arbetslösa eller studerar? Det kan staten eller privata försäkringsbolag sköta med försäkringssystem, långivning eller välfärdskonton.

Staten skapar förutsättningarna
Statens uppgift kan begränsas till att skapa och upprätthålla förutsättningarna för en socialförsäkringsmarknad samt att garantera hjälp vid ej försäkringsbara risker. Som bekant är marknaden för försäkringar litet speciell, och därför har socialförsäkringarna aldrig utvecklats till riktiga försäkringar utan kan betraktas som skattefinansierade bidragssystem. Det är detta som nu borde rättas till, i stället för att vi ska gå tillbaka till helt fyrkantiga bidragssystem i stil med vad som förekom i socialstatens barndom.

Såvitt jag kan se är det bara inkomstöverföringar till folk med medfödda handikapp och folk som blir livslångt arbetslösa som staten måste finansiera med skattepengar. Alla andra arbetar och kan därför försäkra sig mot olyckor. Skatterna i övrigt kan begränsas till att finansiera så kallade kollektiva nyttigheter. Det är tjänster som ingen kan konsumera enskilt - t ex skydd mot smittspridning, skydd mot brottslighet, skydd mot fientlig invasion och uppror, skydd mot ekonomiska och demografiska obalanser, skydd mot storbränder och liknande.

Motiv för inkomstöverföring
Skatter kan också användas för att finansiera kollektiva nyttigheter som de flesta av oss upplever som förbättringar. Ett typiskt exempel är den högre utbildningen. På sikt höjer utbildningen produktionen och därmed lönerna även för dem som inte fått del av själva utbildningen. Det kan motivera inkomstöverföringar från lågavlönande arbetare till studenter, som senare kommer att för det mesta få betydligt bättre betalda jobb. Men någon förpliktelse att hjälpa studenter kan knappast härledas ur Den Gyllene Regeln.

Möjligen skulle bidragen till studenterna kunna härledas från Patrik Engellaus princip "från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Om lågavlönade arbetare har förmågan att betala ytterligare skatt för att tillgodose behovet hos intellektuellt lagda personer att kunna förverkliga sina livsprojekt i form av högre utbildning och högavlönade karriärer, så blir detta statens uppgift. Subjektivt finner jag ett sådant synsätt stötande. Objektivt är det fråga om att tillämpa utilitarismens princip att offra någras nytta för att andra skall få något mera nytta. Detta är en orimlig etisk princip, vilket också torde vara möjligt att bevisa.

Generell välfärd skattekrävande
Etiska överväganden ger inte till resultat att staten bör hålla medborgarna med ett generellt bidragssystem. Och inte heller till att ett bidragssystem ska ge lika mycket till alla. Den generella välfärden blir oerhört skattekrävande, om den bygger på inkomstbortfallsprincipen (dagens situation). Om den generella välfärden sänks till grundtrygghetsnivå (lika för alla), kräver den visserligen mindre skatter. Men en del av grundtrygghetsivrarna ser detta som en möjlighet att spendera skattepengarna på andra ändamål utan att sänka skatterna nämnvärt.

Utan generell välfärd kan däremot skatterna sänkas kraftigt. Bidrag finansierade med skatter behöver enbart ges till icke försäkringsbara. Alla andra erbjuds försäkringar av varierande omfattning på en statsgaranterad marknad. Om man misstror folks förstånd att själva teckna försäkringar frivilligt, kan ett paternalistiskt obligatorium upp till existensminimum föreskrivas. Liknande gäller i dag för bilismens trafikförsäkringar. Om staten vill göra försäkringarna billigare med hjälp av stora självrisker, kan välfärdskonton införas så att folk kan spara eller låna till självriskerna. Någon överföring mellan olika personer syftar inte välfärdskontona till. Detta måste Patrik Engellau ha missuppfattat. Etiken bakom kontona är paternalistisk: för medborgarnas eget bästa erbjuds en bättre lösning än vad både en oreglerad försäkringsmarknad har att erbjuda och vad ett traditionellt statligt "socialförsäkringssystem" kan åstadkomma när också skatterna beaktas.

Om alternativen till dagens högskattesystem är antingen ett medelskattesystem med grundbidrag plus tilläggsförsäkringar eller ett lågskattesystem med något paternalistiska välfärdskonton men med helt igenom aktuariska försäkringar, borde väl även Patrik Engellau välja lågskattealternativet.