De senaste månaderna har champagnekorkarna smällt på Le Monde Diplomatique. Redaktionen ser möjligheterna att dess drömmar skall besannas.

"De nyliberala dogmernas skeppsbrott", utropade triumferande en rubrik som angav tonen för några månader sedan. Den har följts och föregåtts av många liknande som vädrar morgonluft för apokalypsen.

Vad rör oss Le Monde Diplomatiques affärer? Ganska mycket. Denna månatliga syster till den ansedda dagstidningen Le Monde är en av den mondiala vänsterns huvudfästen. Som sådan är den en källa, ur vilken den litterata delen av den övriga världens vänster kunnat hämta vederkvickelse under sin ökenvandring under 1990-talet, för att sedan på sitt vulgärspråk vidarebefordra det parisiska budskapet.

Den franska huvudstaden har blivit en av de sista bastionerna för en desperat, om än främst intellektuell, kamp mot världen som den är. Där smids många av de tankens vapen som så småningom går på export till andra schamaner och schymaner.

Vad som tänks där saknar alltså inte intresse för den övriga världen. I synnerhet inte för den så kallade tredje, vars arbetslösa intelligentia kan få många av sina fördomar uppmuntrade i Paris hos "les tiermondistes"; vi skulle kanske kalla dem tredjevärldskramarna.

Att jag vågar förmoda att champagnekorkarna smäller på Le Monde Diplomatique beror på att denna dryck har ett ursprung, som är alltför betryggande regionalt för att vara ett exempel på la culture McWorld. Denna kultur som erövrar världen enligt en larmartikel av Benjamin R Barber.

Cocacolonisation
Jag vill minnas att det hette cocacolonisation i det mellersta 1900-talets Paris, men Coca-Cola får endast en mindre släng av sleven för att "bolaget från Atlanta förklarat krig mot den indiska te-kulturen".

Värre tycks vara att i Japan "har burgare och frites praktiskt taget ersatt nudlar och sushi". Författaren kunde ha nämnt att i Amerika har nudlar och sushi praktiskt taget ersatt burgare och frites, men i den franska vänsterns optik finns ingen ömsesidighet i den förödande globalisering -- "mondialisation" -- som sveper över jorden. Den är en enkelriktad verksamhet som emanerar från USA.

Globaliseringen tycks, om man läser de franska texterna (som det ju heter), vara ett fenomen som började gripa omkring sig för ungefär tjugo år sedan, underblåst av nyliberala dogmer.

Dess mest destruktiva verktyg har varit liberaliseringen av världshandeln och valutaflödena. Detta har, enligt de flesta skribenter i LMD, endast gagnat transnationella företag, banker och spekulanter i värdepapper och valutor. Befolkningen i världen har bara blivit fattigare.

-- I Europa, i Asien och i Amerika har marknaderna redan eroderat de suveräna nationerna och fött en ny kultur: de internationella bankernas, de kommersiella organisationernas, multinationella lobbygruppers (som OPEC), internationella nyhetskanalers (CNN och BBC) och multinationella bolags.

Trots glädjen över att de "nyliberala dogmerna" lidit skeppsbrott, och över att det nu skulle vara dags att överge den fria handeln och kapitalrörelserna, enligt en enstämmig skara bedömare på vänsterkanten, tycks det amerikanska greppet över världen bara öka, även berövat sina neoliberala verktyg. För nu gäller det den amerikanska informationsindustrins världsherravälde, som hotar att göra det 21 århundradet ännu mer till Amerikas sekel än 1900-talet.

Med hjälp av sin gamla stödtrupp Hollywood, och med det sena 1900-talets Internet, kommer den amerikanska kulturen att bli ännu mer oemotståndlig.

För vem skall stå emot?
Nationalstaterna kan inte kämpa emot; några medborgare finns inte längre, påpekar en författare, endast konsumenter. De hamburgerätande japanerna måste väl anses förlorade. Men motståndet kanske slackar till och med i Frankrike:

-- Trafikpiloter, dataprogrammerare, filmregissörer, internationella bankmän, kända skådespelare, ekologiska experter, oljeutvinnare, demografer, revisorer, advokater och idrottsutövare utgör ett nytt släkte av män och kvinnor, för vilka religion, kultur och etnisk tillhörighet är marginella faktorer: deras identitet är framför allt professionell, säger Barber i en något kryptisk exempelsamling.

Le Monde Diplomatiques krets av parisiska intellektuella ter sig allt ensammare. Trojanska hästar från la culture McWorld finns överallt, menar skribenterna i förunderligt homogena artiklar, som låter en ana ett gemensamt fik någonstans i bakgrunden. Eller kanske en mötesplats på den garanterat nationella Minitel. Salons finns väl inte längre.

Dessa trojanska hästar från den amerikanska kulturen finner man i de privatiserade köpgallerierna och förorterna, les banlieus. Le banlieu, förorten, är det skräckinjagande begrepp som för franska intellektuella utgör kvintessensen av den nya tidens alla onda företeelser. Eftersom statistikerna i Frankrike räknar med att minst 50 procent av befolkningen bor i Le Banlieu, torde detta innebära att proletariatet också gått förlorat i kampen om den nationella civila kulturen, som enligt en annan skribent nu försvunnit och ersatts av konsumenter. Det är inte bara filmstjärnor och dataprogrammerare som vänt parisvänsterns caféer ryggen.

Det nyliberala vraket
Men hur kan det nyliberala vraket vara så farligt efter sitt nyligen inträffade skeppsbrott? Det kapitalistiska/nyliberala vraket är dessutom behäftat med en annan, i vänsterns tankevärld, klassisk skavank -- överproduktionen.

Den som var med 68 känner igen denna bekanting. Kapitalismen led av överproduktion redan då. Det verkar emellertid som om det är en ny generation vänsterskribenter som nu för pennan i LMD, eftersom den tycks tro att kapitalismen uppstod med Friedman, Thatcher och Reagan. Men jag kan berätta att kapitalismen stod inför sitt sammanbrott redan på 1960-talet, ja redan för hundra år sedan.

Inte minst genom den överproduktion som nu i två sekel körts ner i konsumenternas strupar.

För att förklara att vraket ändå, likt den flygande holländaren, förefaller i stånd att hota de globala farvattnen, har Le Mondes trogna skribentskara gjort ännu en nyupptäckt -- kapitalismen har fått gå över till att inte längre producera för människors verkliga behov utan för virtuella sådana. Ordet är nytt, men företeelsen känner vi igen från 1800-talet (om vi studerat det).

För att pracka på konsumenterna sin överproduktion, tar kapitalismen till reklam för att skapa falska behov hos människor, fast behoven numera kallas virtuella. Man kunde tänka att även reklamen borde ha sköljts med i det nyliberala skeppsbrottet, men då har man inte räknat med USA:s nya plan för världsherravälde: Internet.

Visserligen har USA:s regering, som det påvisas i en raljerande artikel, uttalat sig för nätets frihet. Men det handlar bara om en frihet för nätet att kommersialiseras av företag som bara "erkänner sina egna intressen, inte samhällets".

Kommersiella kononbåtar
Via Internet skall den amerikanska imperialismen och internationella kapitalismen, trots skeppsbrott, skicka sina kommersiella kanonbåtar över världen. Ibland är det en mer diffus internationell kapitalism som förstör världen; oftast emanerar hotet dock från Amerika. Man kunde trott att även Europa kunde få vara med och slicka i sig en och annan smula från världens för plundrare dukade bord. Men européerna "har i dag samma ställning gentemot Amerika som palestinierna på Västbanken gentemot Israel", menar en tänkare i en apokalyptisk artikel.

Det intressanta med de ständigt återkommande artiklarna i LMD om världens förstörelse under kapitalismen -- givetvis beror Rysslands problem på att det påtvingats de nyliberala dogmerna av USA och dess verktyg (som IMF) -- är den nyupptäcktens glädje som präglar dem.

Globaliseringen -- denna rot till allt ont -- förefaller att vara en nyligen diagnostiserad sjukdom. Även om många av symptomen konstaterats av oräkneliga vänsterdoktorer under det senaste dryga århundradet, tycks de nya patologerna ändå ha upptäckt dem efter världens nyligen genomlidna attack av liberalism. Förr, menar man, fanns det fina nationalstater som styrdes med det allmänna bästa för ögonen (Tredje Riket? Folkrepubliken Polen? Francos Spanien? Tredje republikens Frankrike?). Nu har dessa krossats av globaliseringen.

Fransk kulturimperialism
Det skulle vara intressant att, tillsammans med skribenterna på Le Monde Diplomatique, blicka tillbaka på den epok då Europa och världen utsattes för en skoningslös francofiering. Med vilken smärta tänker vi inte på den franska kulturimperialismens gotiska stil som spred sig ända till Uppsala? Sen följde den brutala italieniseringen under renässansen, barocken, nyklassicismen. Hur hemskt är det inte att tänka på de förnedrande kongresser under 1800-talet, då världens diplomater fick rådbråka sin franska så gott de kunde.

Eller är det kanske i själva verket epoken 1200—1900, då Frankrike utövade ett så kvävande inflytande på civilisationen, som man begråter i Paris? Det är kanske inte så mycket McWorld, som just spridningen av det engelska språket som är den smärtsamma upplevelsen.

För finns egentligen amerikaniseringen av världen? I Amerika upplever populistiska debattörer hur de sanna amerikanska värderingarna hotas av globalisering. Vägarna fylls av japanska och europeiska bilar, hemmen av japanska TV-apparater. Spanskan tränger ut engelskan i södra USA. Snart kan man inte få en bit rejäl amerikansk mat för alla kineskrogar, sushibarer och franska bistroer. Och dessa Armanikläder och Absolutflaskor, utländskt, utländskt och oamerikanskt vart man ser!

Och blickar vi ännu längre tillbaka ifrån vårt fina gamla Europa -- vad ska vi med detta teblask till när det finns mjöd? Kaffe, behövde våra förfäder det? Och vad skulle vi med papper och krut till? Kompasser? Porslin?

Världen knyts förvisso samman mer och mer, men när började den processen? Den förefaller ha börjat med den mänskliga civilisationen, den sköt fart med den internationella sjöfarten, för att sedan fortsätta i accelererad takt. Var det internationella telefonsystemets uppbyggnad, eller radiokommunikationen en mindre dramatisk förändring än Internet?

Kanske är vi ett slags tidens etnocentriker, som tror att just de föregående åren är de mest genomgripande i mänsklighetens historia. Var inte alla år genomgripande? Var det inte alltid kris?