Människans utforskande av rymden har varit ett statligt projekt, präglat av kalla krigsmålsättningar och monopolpolitik. Men det som har gjorts i offentlig regi har skett till oerhörda kostnader, och efter den symboliska erövringen av månen har utvecklingen hämmats. Nu väntar en ny generation forskare och entreprenörer på möjligheter att engagera sig i hittills oanade och spännande rymdprojekt – med privat finansiering.

Allting var möjligt mot slutet av sextiotalet. Stanley Kubricks film 2001 tjusade publiken med baser i rymden och kommersiella flygningar dit. Snart skulle det bli så i verkligheten. Ryssar och amerikaner tävlade om att komma först till månen. Jänkarna vann. Det var en fantastisk prestation som trollband och inspirerade en hel värld.

Den 20 juli 1969 anlände två amerikanska astronauter till månens yta, och Neil Armstrong kunde meddela att örnen hade landat. Den första promenaden blev kort, bara två och en halv timme. Därefter var det dags att återvända till Apollo 11 och resa hem igen. Ytterligare tio astronauter besökte månen under åren 1969-1972. Men när Apollo 17 lämnade månen, för drygt 26 år sedan, innebar det slutet på det amerikanska rymdprogrammets månfas. Av sextiotalets drömmar om månbaser blev intet.

Den tekniska bragden att skicka människor till månen väckte inledningsvis enorm entusiasm. Men snart infann sig en viss mättnad, och bland dagens rymdvänner avfärdas månfärderna ofta som en rätt poänglös jakt på att placera ut ”flaggor och fotavtryck”.

Efter Apollo har det statliga amerikanska rymdprogrammet engagerat sig i två storskaliga projekt: rymdskytteln och byggandet av en internationell rymdstation. Båda är mångmiljardsatsningar, men med tämligen blygsamma visioner som bakgrund. NASA dras med många problem. Byråkratin och de höga kostnaderna hör till dessa, men allvarligare är förmodligen behovet av att ta hänsyn till politikernas höga riskaversion. NASA kan inte ta risker på samma sätt som en privat entreprenör kan. En ny Challengerkatastrof måste till varje pris undvikas.

Dyra NASA-projekt
NASA har en årlig budget på 13 miljarder dollar. För de pengarna skulle betydligt mer kunna åstadkommas i den privata sektorn. Olika entreprenörer har till exempel räknat på vad det skulle kosta att skicka en bemannad farkost till Mars, och kommit fram till att det handlar om en kostnad på någonstans mellan 10 och 20 miljarder dollar. När NASA 1989 fick i uppdrag av President Bush att planera en färd till Mars, valde man att lansera ett projekt i stor stil, med ett gigantiskt rymdskepp för 400 miljarder dollar. För närvarande prioriterar dock NASA byggandet av en rymdstation för 100 miljarder dollar.

Det sägs ibland att om Gud hade velat att människan skulle ge sig ut i rymden, hade han försett henne med mera pengar. Den viktigaste återhållande faktorn för rymdfarten är kostnaden för att ta sig upp ur jordens gravitationsbrunn. Att köra upp ett kilo last till låg omloppsbana kring jorden kostar i dag mellan 10 och 20 000 dollar. Med de förutsättningarna är det svårt att bedriva lönsam företagsamhet. Trots det finns det många som är ivriga att försöka. Och nu växer en ny generation entreprenörer fram, med företag som Universal Space Lines, Pioneer Rocketplane, Applied Space Resources, SpaceDev och LunaCorp.

Idéer saknas inte. NASA har länge propagerat för att vissa produkter, som mediciner och halvledarmaterial, skulle kunna tillverkas med bättre kvalitet i rymdens vakuum och nollgravitation. Kruxet är bara att kostnaden för att transportera upp utrustningen är så hög att verksamheten inte skulle kunna konkurrera med vad som åstadkoms på jorden, i synnerhet som kvaliteten förbättras snabbt även här genom tekniska landvinningar.

Solsamlare i omloppsbana
En annan gammal tanke är att producera solenergi. En solsamlare med en diameter på cirka tre till sex kilometer i geostationär omloppsbana skulle kunna producera ungefär fem gånger så mycket energi som ett konventionellt energikraftverk på jorden. För att solenergin ska bli konkurrenskraftig, krävs dock att fraktkostnaden för uppskjutningar bringas ner till under 400 dollar per kilo, det vill säga till en nivå som är mindre än en tjugondel av dagens.

Det finns dock ett antal privata entreprenörer som har mer eller mindre vilda planer. Lystna blickar riktas till exempel mot asteroiderna. En asteroid med en omkrets på två kilometer kan innehålla mer metall än vad som hittills har exploaterats i hela jordens historia. Vissa asteroider, de som korsar jordens bana, är faktiskt lättare att nå än månen. Åtminstone ett asteroidprojekt befinner sig för närvarande på planeringsstadiet. Företaget SpaceDev har för avsikt att redan år 2002 skicka en farkost till asteroiden 4660 Nereus. SpaceDev räknar med att göra vinst på prospekteringen dels genom att sälja data, dels genom att sälja lastutrymme för instrument för andra forskningsuppdrag.

Andra har redan påbörjat verksamhet i betydligt blygsammare skala. Till de mer udda verksamheterna hör de tjänster som tillhandahålls av Celestis Corporation i Texas. Företaget erbjuder helt enkelt begravningsplatser i omloppsbana. Häromåret tog man t ex hand om askan efter beatgenerationens kultfigur Timothy Leary och Star Trek-seriens skapare Gene Roddenberry, på det sättet.

Flera entreprenörer har tagit fasta på att underhållningsindustrin tycks vara en kraftigt växande framtidsbransch. Disney är faktiskt större än NASA. LunaCorp lanserar för närvarande ett projekt som går ut på att skicka upp robotar till månen, för att sedan låta människor betala för att fjärrmanövrera dessa från ett nöjesfält på jorden. På det sättet skulle miljoner människor få en möjlighet att stifta närmare bekantskap med vår granne i världsrymden, samtidigt som de subventionerar utplaceringen av forskningsutrustning.

Skridskoåkning på månen
Söker man de riktigt visionära planerna, bör man dock kontakta Artemis Society, som satsar på månturism. Tanken är att besökarna skulle kunna ägna sig åt allt från grottforskning till skridskoåkning i låg gravitation. Man hoppas också kunna intressera filmindustrin för att köpa filmsekvenser från rymdfärder. Varför inte välja ut astronauter som också har skådespelartalang, och som kan agera på beställning? För att skramla ihop kapital ägnar sig Artemis i inledningsskedet åt att sälja prylar till månentusiaster -- vykort, videofilmer, böcker och t-tröjor. Det lär dröja ett tag innan kassakistan fylls upp.

Månturism är nog ändå inte så vansinnigt som det kan låta. Kostnaden för den enskilde turisten skulle enligt Artmeis Society inte behöva var högre än vad det i dag kostar att ta sig upp på Mount Everest -- mycket pengar, men inga omöjliga belopp. Förra året anlitade Hilton International Hotels den brittiska arkitekten Peter Inston för att rita ett månhotell. Det var väl i första hand ett PR-jippo, men flera experter menar att det skulle vara genomförbart.

Det finns många historiska exempel på hur jakten på lyx och nöjen har öppnat nya handelsvägar och territorier. Gotland blomstrade till exempel tack vare handel med exklusiva pälsar, och samma sak var det med de tidiga brittiska besittningarna i Nya Världen. När vi talar om att öppna vägar ut i rymden, diskuterar vi naturligtvis helt andra ekonomiska summor, men vi får inte glömma att en resa till Amerika också det var ett imponerande projekt för inte så väldigt länge sedan. Och mycket har hänt sedan dess. Fler människor har blivit betydligt rikare. Det mesta tyder på att människor efterfrågar fler exklusiva produkter och upplevelser i takt med att de förbättrar sin ekonomi och får mer fritid att förfoga över.

Kevin Kelly noterade nyligen i tidskriften WIRED att runt förra sekelskiftet spenderade genomsnittsamerikanen ungefär tre fjärdedelar av sin inkomst på mat, kläder och husrum. Under 1990-talet utgjorde de posterna bara omkring 37 procent av utgifterna, och under början av 2000-talet är det mycket möjligt att vi får se en situation där många människor i den industrialiserade delen av världen spenderar huvuddelen av sina inkomster på annat än livets nödtorft -- på välgörenhet, nöjen och lyx.

Turister på månen?
Med största sannolikhet skulle emellertid en turistsatsning på månen vara beroende av att det redan finns viss infrastruktur på plats. Vilken sorts industriell verksamhet skulle kunna gå i bräschen för detta? Upptäckten av vatten på månen leder till att månen blir användbar som bas för vidare rymdfärder, exempelvis till Mars. Vattnet är inte bara drickbart, det kan också brytas ner i sina beståndsdelar och användas för förhållandevis billig bränsletillverkning.

Men månen ruvar på långt mer värdefulla resurser än så. Det vet Jack Schmitt. Han var den sista människa som åkte till månen inom Apolloprogrammet. Schmitt råkar också vara geolog, och han har sina egna idéer om månens framtid. Månen är täckt av regolit, och i denna regolit finns stora mängder helium 3, som har ansamlats där under miljarder år. Helium 3 är svår att tillverka. Men om den kunde anskaffas från månen, skulle den kunna utgöra grunden för produktion av fusionsenergi. På månen finns uppskattningsvis mer än en miljon ton helium 3. Det motsvarar, åtminstone i teorin, ungefärligen tio gånger den energi som skulle kunna utvinnas av jordens samlade tillgång av fossila bränslen.

Medan visionärerna skickar ut prospekt, pågår småskalig verksamhet för fullt. Den 12 november i år lanserar Pizza Hut sin nya logotype på betald reklamplats i rymden, närmare bestämt på sidan av en raket som kör upp en servicemodul till rymdstationen Zvezda. För närvarande görs omkring 90 uppskjutningar om året, mestadels med syftet att placera ut satelliter. Den 13 maj 1998 genomfördes den första privata månfärden, när satelliten HGS-1 nådde fram till vår granne i världsrymden. Satelliten ägs av Hughes Global Services och sändes egentligen upp i ett annat syfte, men uppskjutningen misslyckades, och ägarna bestämde sig då för att utnyttja månens dragningskraft till att korrigera kursen och föra över satelliten till en kommersiellt gångbar bana. Den första privata månturen blev en extra bonus.

Idéer och projekt saknas alltså inte. Många är smått galna, men några förefaller åtminstone värda att vidareutveckla. Och uppenbarligen finns det också människor som är beredda att ägna både tid och betydande ekonomiska resurser åt planering och förberedelser. Det finns dock andra problem än de rent ekonomiska.

Vem äger rymden?
En hämmande faktor i sammanhanget är det oklara rättsläget. Hur regleras ägandet av resurser i rymden? Det finns två FN-konventioner som är relevanta, båda på sitt sätt präglade av den tid då de tillkom. Den första är från 1967 och bär spår av kalla krigets tänkande. Privat egendom berörs inte alls, däremot förbjuds nationella suveränitetsanspråk. I bakgrunden fanns rädslan att någon av de båda supermakterna skulle göra anspråk på månen, och dra in den i kapprustningen. Följden kan i dag bli att nationell lagstiftning i äganderättsfrågor försvåras, eftersom lagstiftning kan utmålas som ett försök av en nation att lägga under sig rymdens resurser.

Den andra FN-konventionen är från 1979. Där ligger fokus mera på att skydda tredje världens intressen. Rymdens resurser betecknas som ”mänsklighetens gemensamma arv”, och både statligt och privat ägande av territorium utesluts. Bara en handfull stater har dock anslutit sig till konventionen. Tack vare påpassliga upplysningsinsatser från svenska liberaler som John-Henri Holmberg, valde svenska politiker att inte sälla sig till denna beklagliga skara. Inte heller USA har anslutit sig.

Så länge det finns någon nation på jorden som tillåter privata rymdsatsningar på sitt territorium, och som erkänner de rättsliga anspråk som görs i rymden, så länge finns det möjlighet till privata satsningar. Man kan alltid hoppas att 1979 års konvention i praktiken blir obsolet den dag då privata entreprenörer på allvar börjar exploatera resurser i rymden. För det är den privata företagsamheten som framstår som den bästa möjligheten att utveckla rymdfarten i dag.

En jämförelse mellan flygindustrin och rymdfarten visar på kontrasterna.

När bröderna Wright 1903 genomförde den första flygningen, gjorde de det som privatpersoner, och de gjorde det för egna pengar. När Charles Lindbergh flög över Atlanten 1927, ville han vinna det privata Orteigpriset på 25 000 dollar. Tre decennier efter bröderna Wrights första flygning var trafiken med kommersiella DC-3:or i gång.

Från privat till statligt
Inom rymdfarten har utvecklingen varit en annan. Det började med privata initiativ. 1926 skickade Robert Goddard upp den första raket som drevs med flytande bränsle, och hans fortsatta experiment under 30-talet finansierades av privata Guggenheim Foundation, med draghjälp av Charles Lindbergh. Efter andra världskriget förändrades läget radikalt. Pentagon anlitade Wernher von Braun och andra tyska forskare för att vidareutveckla V2-raketerna. 1957 skickade Sovjetunionen upp Sputnik, och det amerikanska rymdprogrammet blev alltmer en angelägenhet inom ramen för det kalla kriget.

Efter Gagarins rymdfärd 1961 uppmanade president Kennedy den amerikanska nationen att, före årtiondets utgång, transportera en människa till månen och tillbaka. Pentagon satsade på utveckling av kärnvapenmissiler, och NASA inrättades för att sköta rymdfarten. Statens roll blev helt dominerande, och den privata företagsamheten skuffades undan med hjälp av regleringar och bilaterala avtal mellan statsmakter.

De senaste tjugo åren har det amerikanska civilflygets biljettpriser per passagerarkilometer sjunkit med 30 procent. Inom den statliga amerikanska rymdfarten är bilden annan. NASA:s projekt med återanvändbara rymdskyttlar syftade till att sänka kostnaderna. I själva verket ledde satsningen till motsatsen. I fast penningvärde kostade det 3 800 dollar att skicka upp en given mängd last med de gamla raketerna av typ Saturn. Enligt NASA:s officiella statistik kostade det 6 000 dollar att skicka upp samma last med rymdskyttel under 1980-talet. (Och då handlar det ändå om NASA-statistisk, som kritiserats för att inte ta hänsyn till alla kostnader.)

Även om attityden mjuknat något på senare tid, har NASA ofta motarbetat konkurrens. Först hösten 1998 blev det tillåtet för privata amerikanska företag att skicka upp farkoster i rymden och sedan ta ned dem till jorden igen. Dessförinnan hade amerikanska staten monopol på den typen av återanvändbara farkoster. Ett av de få andra länderna som har en heltäckande rymdlagstiftning är Sverige. Den privatperson i vårt land som vill uträtta något i rymden måste först inhämta tillstånd från regeringen.

Det amerikanska rymdprogrammet innebar ett stort steg för mänskligheten. Men det var ett steg som bidrog till att försena den fortsatta utvecklingen av rymdfarten.