Vissa tror att inflationens och konjunkturnedgångarnas tid är förbi i den nya ekonomiska eran. Men företrädare för den österrikiska ekonomiska skolan varnar för inflation, trots att priserna inte stiger. Problemet är att dagens högkonjunktur drivs av en penningmängdsökning, som är skadlig för långsiktig kapitalbildning och framtida välståndsskapande. En lågkonjunktur måste komma så småningom men bör utlösas så snart som möjligt, eftersom det är en ekonomiskt sund anpassningprocess. Det österrikiska perspektivet visar att dagens penningpolitik står fjärran från laissez-faire. För marknadsanhängare finns all anledning att se kritiskt på dagens penningpolitik, som trots vissa friheter väsentligen är en form av statsinterventionism.

Står vi inför en ny ekonomisk era, med snabbare tillväxt utan inflation? Många menar att så är fallet. Bland dem som börjat tala om en sådan ny era finns till exempel den amerikanske centralbankscefen, Alan Greenspan. Den främsta orsaken till den nya eran är ny teknik och de enorma effektivitetsvinster den innebär. I en bok av ekonomen Brian Wesbury, med det passande namnet The new era of wealth, får även Greenspan och centralbanken Fed del i äran. Äntligen fungerar penningpolitiken.

Det finns också skeptiker. En av dem är George Reisman, ekonomiprofessor vid Pepperdine University och en av företrädarna för den s k österrikiska skolan, som har utvecklats av bl a Mises och Hayek. I stället för att blåsa faran över för inflation och ekonomisk nedgång, ger det österrikiska perspektivet snarare upphov till frågan: När kommer nästa lågkonjunktur?

”When will the bubble burst?” är också titeln på en artikel av George Reisman. I artikeln hävdar han att den nuvarande situationen på börsen är ohållbar. Börsen har sin funktion att fylla för kapitaluppbyggnad och välståndsskapande. I dag är vinsterna så stora, att mängder av okunniga personer kan ägna betydande tid och resurser åt att ”spela” på börsen. Vem som helst kan i dagens läge lyckas med sina placeringar, vilket inte gynnar en rationell kapitalallokering. Vi står därför inför en oundviklig lågkonjunktur, där en större del av de vinster som skapats raderas ut.

Inflation utan prisökningar
När man talar om inflation i den ekonomiska diskussionen, menar man oftast generella prisökningar på konsumtionsvaror. Eftersom priserna mätta i konsumentprisindex i dag ökar i låg takt, menar de flesta att det inte finns någon fara för inflation.

Den österrikiska skolan delar inte detta perspektiv. Österrikarnas definition på inflation är i stället att penningmängden ökar. (Denna definition använder jag i artikeln). Penningmängden handlar om mängden betalningsmedel i ekonomin, som sedlar, direkt disponibla konton på bank eller krediter, beroende på vilket mått man använder. Vanligen ökar penningmängden genom att centralbankens styrränta sänks. Generella prisökningar är alltid resultatet av tidigare penningmängdsökningar, menar österrikarna.

Även en situation då vi har låga prisökningar kan leda till inflation och skadeverkningar därav. Detta är fallet då vi, som i dag, har en varaktigt hög tillväxt i produktionen. Tillväxt sänker den generella prisnivån, en ökande penningmängd höjer prisnivån. Den vanliga uppfattningen är att ekonomin är stabil om effekterna på prisnivån tar ut varandra.

Utbudschock
Inte alls, invänder österrikarna. De priser som påverkas av ökad produktion, en s k utbudschock, är nämligen helt andra än de som påverkas av ökad penningmängd. En utbudschock kanske leder till billigare elproduktion. Det stabiliseras inte av att lånen på huset blir billigare. Eftersom s k chocker handlar om ändrade reala faktorer, behöver de över huvud taget inte ”korrigeras”. De ger marknaden information om nya produktionsvillkor.

Varje form av ökad penningmängd leder till att vissa priser påverkas före andra, och därmed i högre grad. Det pris som oftast påverkas först är räntan, eftersom denna är centralbankens vanligaste styrmekanism. Räntesänkningarna resulterar i s k kreditexpansion. Det blir billigare att låna och dyrare att spara än vad utbud och efterfrågan gör gällande.

När penningmängden ökar, får marknaden felaktig prisinformation om reala utbuds- och efterfrågeförhållanden. Den sektor där pengarna pumpas in till en början lockar till sig resurser baserade på felaktig prisinformation. Under hög tillväxt kommer penningmängdsexpansion inte att synas på prisnivån. Likväl snedvrids prisinformationen på finansmarknaden genom räntesänkningarna. Detta är vad som händer på börsen i dag, menar Reisman. Börskurserna har pumpats upp genom penningmängdsökningar (penningmängdsmåttet M 2 har sedan 1995 ökat med 25 % i USA). Situationen blir därför ohållbar. Det finns ingen real efterfrågan på börsen, som exempelvis en ökad förmåga att spara eller ackumulera kapital. I stället upplevs börsvärdena som en välståndsökning. När börsvinsterna gradvis spenderas, kommer även andra priser att öka. Inflationen är redan här.

Inflationen är svårkontrollerad
Enligt vanliga uppfattningar är inflation i sig inget hot mot ekonomisk stabilitet. Bara ändrad inflationstakt orsakar konjunkturproblem. För att få ekonomisk stabilitet räcker det med att landets centralbank kontrollerar prisökningstakten. Om penningmängden ökar i en bestämd takt, så kommer även prisökningarna att ske i en jämn takt.

Österrikarna kritiserar föreställningen att inflation av penningmängden ger jämna prisökningar. Prisökningarna har i stället en tendens att accelerera. I Henry Hazlitts bok The inflation crisis and how to resolve it redogörs för inflationsförloppet. Under ett initialskede ligger prisökningarna ofta under den takt som penningmängden ökar. Med tiden kommer människor att anpassa sig, inte efter en stabil ökning av priserna utan efter en accelererande ökning.

Enligt Reisman beror denna prisökningarnas acceleration på att när penningmängden ökar, så leder det även till att pengarna omsätts snabbare (velociteten ökar). Snabbare omsättning av pengar spär på efterfrågan och därmed prisökningarna. När penningmängden ökar vill vi inte längre behålla kontanter i samma grad, utan gör av med pengarna snabbare. Privatpersoner passar på att köpa vitvaror och andra större produkter innan priserna går upp ännu mer. Det blir lättare att låna till sådana inköp. Även företag minskar sina likvida tillgångar. Det blir lättare att omsätta inventarier, eftersom efterfrågan på dem ökar, och de räknas därför som mer utbytbara med kontanter. När priserna börjar stiga så ökar även den nominella räntan. Därför uppmuntras man att även låna ut småsummor som annars inte lånats ut.

Kreditexpansion kommer inte bara direkt från centralbanken. Reisman pekar exempelvis på att företagssammanslagningar och företagsåterköp av aktier blivit ett sätt att skapa krediter ur tomma intet. Detta då de oftast är lånefinansierade, och bankerna inte har full täckning för medel de lånar ut. Även detta spär på efterfrågan.

Efterfrågan och prisnivåer är alltså mera svårkontrollerade än vad som vanligen antas. I stället för en proportionell utveckling, orsakar centralbankernas ökningar av penningmängden även okontrollerade prisökningar. Denna acceleration är orsaken till högkonjunkturer, där efterfrågan och tillväxt stiger drastiskt.

Lågkonjunkturen runt hörnet
När penningmängden ökar under längre tid, skapas alltså accelererande efterfrågan och högkonjunktur. Samtidigt lurar lågkonjunkturen oundvikligen runt hörnet. Bristande likviditet blir en alltmer påtaglig risk för ekonomiska aktörer. En sådan situation är tillräcklig för att orsaka lågkonjunktur. Allt som krävs är att ökandet av penningmängden minskar eller avtar.

Då försöker folk behålla mer pengar, exempelvis eftersom andra tillgångar inte är lika lättrealiserade och lån blir dyrare. Den minskade omsättningen av pengar minskar efterfrågan. Inkomster och avkastning faller. Detta i sin tur orsakar konkurser och bankkriser, då folk och företag inte kan betala igen sina skulder, vilket i sin tur ytterligare minskar spenderandet i ekonomin, inkomster och avkastning och därmed orsakar ytterligare konkurser. I sin bok Capitalism sammanfattar Reisman konjunkturprocessen och dess orsaker:

”Detta är i huvudsak inflations-depressionsprocessen. De viktigaste faktorerna är: artificiell lockelse till illikviditet och till en korresponderande superinflation av avkastning och inkomster; mot dessa superinflaterade avkastningar och inkomster staplas massiva skulder; och sedan följer minskade utgifter, avkastning och inkomster då inflationen avbryts. Denna fas av minskningar lämnar folk utan möjligheter att betala sina ansamlade skulder, och kan skapa en självförstärkande nedgångsspiral där penningmängden deflateras.” (Reisman: Capitalism, sid 939.)

Det finns andra faktorer som förstärker depressionscykeln. Den främsta är de felinvesteringar som systematiskt äger rum genom inflation. Inflation sänker räntan till en början. Samtidigt finns inte mer resurser tillgängliga för kapitalinvesteringar (människors sparande ökar inte). Vad som händer är att vissa projekt blir lönsamma enbart på grund av inflation och prisökningar, exempelvis ren lagerhållning eller placeringar i metaller eller andra reala tillgångar.

Andra projekt som bygger på långsiktig avkastning blir i motsvarande mån mindre lönsamma eller kan inte genomföras. Synbart höga nominella vinster betraktas som realt välstånd och beskattas därefter. Samtidigt stiger ersättningskostnaderna för maskiner och annan kapitalutrustning, vilket inte beskattningen tar hänsyn till. Under högkonjunkturen får vi alltså en allt sämre kapitalbildning genom dessa incitamentsfel. Att kapitalbildningen, och därmed produktiviteten, undermineras leder till fallande reallöner och fallande real avkastning på kapital. Vid oförändrade löner och priser innebär det arbetslöshet och färre investeringar.

Paralleller till 30-talsdepressionen
Perioder med hög tillväxt och stabil prisnivå kan, som vi sett ovan, dölja en omfattande kreditexpansion. Genom att vara en riktad injektion till kreditmarknaden får expansionen en starkt snedvridande effekt på ekonomins prisbildning. Detta var exempelvis fallet med den kreditexpansion som föregick depressionen på 30-talet. Parallellerna med tiden före ”den stora depressionen” och dagens situation är flera. Detta framkommer i Murray Rothbards genomgång av depressionsförloppet i America’s Great Depression.

Även då föregicks kraschen och den påföljande lågkonjunkturen av en period med synbart stabila priser. Hög tillväxt tillät en enorm kreditexpansion och påföljande börsyra. Enligt många dåvarande prognoser hade man äntligen hittat ett sätt att undvika konjunkturnedgång. Även då ansågs centralbanken göra ett strålande jobb. (Milton & Rose Friedman lyfter i Frihet att välja fram 20-talets penningpolitik som idealisk.)

Vad bör vi då göra i denna ohållbara situation? Reismans allt annat än opportuna råd är att strama åt ökningen av penningmängden, med konjunkturnedgång som påföljd. Enligt österrikarna är nämligen konjunkturnedgången en anpassningsperiod till en sund ekonomi. Den är självklart obehaglig, med konkurser och omställning som följd. Det handlar dock om ett tillfrisknande från en högkonjunktur som gradvis förstör kapitalbildningen. För att återställa kapitalbildning och välståndsskapandet är lågkonjunkturen alltså nödvändig. Ju förr det sker, desto mindre smärtsam blir omställningen.

Systemskifte för penningpolitiken
Nu är österrikarna inte bara partypajare som vill avsluta konjunkturfesten tidigare än andra. De menar att hela fenomenet med konjunktursvängningar är något som går att undvika. De är inte inbyggda i kapitalismen, utan ett resultat av expansiv penning- eller finanspolitik. Vad som krävs är ett marknadsekonomiskt systemskifte på penningpolitikens område. Systemskiftet på penningområdet har samma syfte som andra marknadsreformer, nämligen att ta makten ur händerna på politiker och särintressen.

Österrikarna kritiserar dagens system med centralbanksstyrda pappersvalutor (”fiat money”). Frestelsen att inflatera kommer alltid att vara för stor med en valuta där penningmängden kan ökas utan kostnad för utgivaren. Inflation har historiskt uppmuntrats av regeringar. Staten kan genom lån i centralbanken finansiera nya reformer och låta kostnaden spridas i form av inflation.

Reformer för att ge centralbanken oberoende från stat och politiker räcker dock inte. Trycket är minst lika stort från de finansmarknadsaktörer som lever gott på centralbankens stimulanser. I dag görs centralbankschefer till fixstjärnor av detta smala, men högljudda, marknadssegment.

Ökningen av penningmängden bör kontrolleras, genom att de förenas med reella kostnader för utgivaren. Vanligen åstadkommer man detta genom att knyta penningutgivning till bakomliggande varor. Själva idén med ett statligt monopol på penningutgivning ifrågasätts också, till förmån för konkurrens mellan olika utgivare.

Österrikarna divergerar huvudsakligen kring två sätt att reformera penningväsendet. Nobelpristagaren Friedrich Hayek förespråkade konkurrens mellan olika valutor. Han tror att valutorna kommer att knytas till olika varukorgar. Traditionellt har annars guldmyntfoten haft många anhängare i det österrikiska lägret, bl a i Ludwig von Mises. Även Reisman förespråkar en hundraprocentig guldmyntfot. Utgivna pengar och krediter måste vara direkt uppbackade av motsvarande vikt i guld.

Med någon form av varubaserat penningväsende hoppas österrikarna stoppa de välståndsillusioner som kreditexpansionen innebär. I stället kan produktionen utvecklas på marknadsmässiga villkor, och med en balans på kreditmarknaden som motsvarar människors tidspreferens. Varaktigt hög tillväxt och låg inflation kommer därmed att kunna förenas.

Referenser:
Friedman, Milton & Rose (1980), Frihet att välja. Liber.
Hayek, Friedrich (1976), Denationalization of money. London: The Institute of Economic Affairs.
Hazlitt, Henry (1983, 2 upplagan 1978), The inflation crisis : and how to resolve it. Lanham: University Press of America.
Reisman, George (1999), ”When will the bubble burst?” http://www.capitalism.net/stockmkt.htm
Reisman, George (1996), Capitalism : a treatise on economics. Ottawa, Ill: Jameson Books.
Rothbard, Murray (1983, 4 upplagan 1963), America’s Great Depression. New York: Richardson & Snyder.
Wesbury, Brian (1999), The new era of wealth. New York: McGraw-Hill.