Jagdish Bhagwati,
A stream of windows : unsettling reflections on trade, immigration, and democracy
MIT Press, 1998

Det pratas mycket strunt om frihandel och globalisering i dessa dagar. Frihandel osakar miljöförstöring. Globaliseringen gör att klyftorna växer inom och mellan länder. Världshandelsorganisationen är odemokratisk.

Om något saknats i Seattle, Davos och de västerländska huvudstäderna under det senaste året, så är det sansade, välinformerade perspektiv på "globaliseringen".

Jag misstänker att detta delvis beror på att alltför få läst Jagdish Bhagwati.

Bhagwati är professor i ekonomi vid Columbia University i New York. Han är specialist på internationell ekonomi och undervisade tidigare vid Massachusetts Institute of Technology. Bhagwati är för den breda allmänheten mindre känd än en av hans studenter – Paul Krugman. Men medan Krugman (på lösa grunder) flirtat med protektionism och industripolitik, har Bhagwati fört en konsekvent frihandelslinje.

Nu finns Bhagwatis debattartiklar och essäer sedan slutet av 1980-talet samlade i en 500-sidig tegelsten: A stream of windows : unsettling reflections on trade, immigration, and democracy. Den är läsvärd av två anledningar. För det första är den ett ypperligt exempel på hur en (naturaliserad) amerikansk intellektuell bedriver idépolitisk kampanj. Bhagwati är en ekonom som, i den stolta brittiska traditionen, är angelägen om att skriva för en bred publik i dagsaktuella frågor. Och det gör han flitigt, främst i den internationella pressen. Till skillnad från pop-ekonomen Krugman, som har åsikter om allt, bliver dock Bhagwati vid sin läst; han polemiserar bara i ämnen han verkligen behärskar. Det betyder i nio fall av tio internationell handel.

Purpurfärgad socialliberal
För det andra innehåller boken många goda argument för frihet och öppenhet – på oväntade sätt, från ett överraskande håll. Bhagwati föddes i Indien 1934 och utbildades i fabianska Cambridge på 1960-talet. Men han är en oreserverad frihandelsvän, och hans hållning kan närmast beskrivas som militant. Han är inte "höger" eller nyliberal. Bhagwati är registrerad demokrat. Skulle man försöka placera hans grundläggande värderingar på den svenska, politiska färgskalan blir han nog en purpurfärgad socialliberal -- hemmahörande i den zon där rosenröd socialdemokrati möter blåklintsblå folkpartism.

Det är inte minst denna intellektuella bakgrund som gör Bhagwatis ståndpunkter i handelspolitiska sakfrågor så intressanta. Han är övertygad om att u-ländernas enda väg till ekonomiskt välstånd går via frihandel. Han hävdar bestämt att social- och miljöklausuler i de internationella handelsavtalen vore en olycka. Han hävdar vidare med eftertryck att regionala handelsavtal – som NAFTA och EU – aldrig får förväxlas med sann frihandel.

Sist men inte minst anser Bhagwati att president Bill Clinton närmast varit en katastrof för frihandeln. Det är intressant, eftersom Clinton i medierna ofta har framställs som en av världspolitikens ledande frihandelsvänner.

Om det finns en röd tråd i denna samling artiklar så är det USA:s "diminished giant syndrome", och de handelspolitiska konsekvenserna därav. Syndromet tar sig uttryck i en rädsla för att hamna på efterkälken, och i en känsla av att andra konkurrerar på "orättvisa" villkor. Denna sjukdom drabbade USA under 1980-talet, då framtiden utan tvekan ansågs tillhöra Japan och resten av Asien. USA uppfattades som ett land på dekis: industrin var i djup kris, handelsunderskotten växte, osäkerheten på arbetsmarknaden ökade. På det ekonomiska och industriella planet förlorade USA sitt självförtroende.

Denna krisbild kan tyckas lätt absurd, när man ser tillbaka på 1990-talet. Men kom ihåg att den amerikanska högkonjunkturen verkligen nådde vanliga amerikaner först omkring 1995. Den allmänna välståndskänslan nådde rekordhöjder långt efter Nasdaq-indexet.

Unfair traders
Vilka handelspolitiska reaktioner födde då den amerikanska kriskänslan? Bhagwati pekar för det första på en "aggressiv unilateralism". Denna markeras främst av Super 301, en lag som gör det möjligt för USA:s president att på eget bevåg utse andra länder till "unfair traders" – och bestraffa dem för deras orättvisa med handelssanktioner. Detta förfarande strider mot GATT-avtalets anda och mening.

För det andra pekar Bhagwati på de starka preferenser som Clintonadministrationen hade för "managed trade". Man ville helt enkelt att olika handelspartners skulle kvotera amerikanska företags marknadsandelar. För att driva hem kraven, som riktades främst mot Japan, använde man sig av hot om handelssanktioner under sektion 301.

Bhagwati menar att "managed trade" är ett slags exportprotektionism; på politisk väg försöker USA försäkra sig om marknadsandelar på exportmarknaderna. Som tur var misslyckades som regel Clintons politik.

Den stora skadan bestod i att USA, som lett utvecklingen av ett regelbaserat internationellt handelssystem, under Clinton förlorade tron på "the rule of law" till förmån för "the law of the jungle". Handelspolitiken förvandlades till en kampsport, och i sin politiska plattform "Putting people first" underströk Clinton betydelsen av att USA beväpnade sig med handelspolitiska klubbor (Super 301).

USA må ha varit en gammal champ, men det var fortfarande en tungviktare. De politiska fjäderviktarna i Asien och mellanviktarna i Europa skulle inte ha mycket att sätta emot.

Intrutionisten Clinton
I centrala avseenden skiljer sig Clintonadministrationens politik inte mycket från den som förordats av populisten Pat Buchanan. Det är medlen, inte målen, som främst skiljer dem åt. Buchanan är "isolationist", han vill rädda USA genom att stoppa handeln vid gränserna. Clinton är "intrusionist" – han vill "skydda" USA genom att styra handeln, genom att se till att den sker på amerikanska villkor. Två sorters protektionism, men samma synliga hand.

Bhagwati menar vidare att Buchanan står i politisk skuld till Clinton och hans ekonomiska rådgivare. Det var i mångt och mycket deras analys och attityder som låg till grund för Buchanans program. Och det var deras politiska framgångar som visade att protektionistisk populism var en röstvinnare i 90-talets USA.

På grund av Clintons politik förlorade USA i internationellt anseende. Det gjorde det svårt för Clinton att ta ledningen i handelspolitiska sammanhang. Konsekvensen av det kunde inte minst beskådas i Seattle förra året. Vid Världshandelsorganisationens ministermöte framstod Clintonadministrationen som isolerad, och Clinton personligen hade förlorat det politiska kapital som en amerikansk president normalt besitter.

Nu är förvisso Clinton på väg ut. USA upplever en fantastisk ekonomisk boom. Men "diminished giant"- syndromet lever i högsta grad vidare. I dag tar det sig främst uttryck i kraven på social- och miljöklausuler i handelsavtalen. Frihandel säger sig alla vilja ha, det tillhör liturgin, men jätten vill inte ha fri frihandel.

Bhagwati menar att det inte finns något övertygande teoretiskt eller empiriskt stöd för etiska antidumpingtullar. Det finns inget som tyder på att frihandel skulle leda till ett "race to the bottom".

Dyra miljöregleringar
Vad gäller miljön noterar han det motsägelsefulla i att länder som inför strikta och kostsamma miljöregleringar för vissa typer av verksamheter, sedan klagar över att omfattningen av dessa verksamheter minskar. Men det är inget resultat av internationell handel. Konsekvensen hade blivit densamma också i en sluten ekonomi; kapital och andra resurser hade förts över från områden som samhället anser negativa (varför de beläggs med betungande skatter och regleringar) till sådana som ses med mer blida ögon från statens sida.

Men om det är så att det förekommer stor rädsla för att de egna företagen "flyr" till länder som är mindre nogräknade vad gäller miljön, kanske det ändå finns anledning att göra något för att stilla oron? Bhagwati föreslår att de rika ländernas utomlands verksamma företag skall följa samma miljöregleringar som de som råder i hemlandet, om dessa är hårdare än i värdlandet. Därom skulle man kunna lagstifta, om inte företagen gör det självmant.

Den största nackdelen med förslaget är att det legitimerar den felaktiga uppfattningen att olika länder inte får göra olika miljöpolitiska prioriteringar. Några större effektivitetsförluster skulle dock knappast komma i fråga, eftersom inget tyder på att dålig miljö står högt på företagsledningarnas önskelista när de beslutar om var de skall lokalisera sina olika verksamheter.

Det kanske starkaste argumentet mot internationella inskränkningar i handeln, av social- och miljöpolitiska skäl, är att det är ett vapen som bara kan användas av stora, rika, mäktiga länder.

USA kan införa handelssanktioner mot Indien, om indiska fiskare är stygga mot söta delfiner. Men Indien kan knappast införa sanktioner mot USA, för att amerikanarna är elaka mot heliga kor.

USA kan införa sanktioner mot Sverige, om svenskarna inte vill äta genmanipulerade biffar. Men Sverige kan inte bestraffa USA, för att amerikansk arbetsrätt är mindre generös gentemot fackliga intressen än den svenska är.

Etisk handelspolitik
En "etisk" handelspolitik är, menar Bhagwati, en form av kolonialism. I praktiken bygger den på principen att "might is right". Därför bör grundregeln vara att etiken skall överlåtas till konsumenterna – inte till handelspolitikerna.

Bhagwati tar WTO i försvar mot de kritiker som hävdar att organisationens ansiktslösa byråkrater inskränker ländernas demokrati, just därför att WTO-reglerna inte tillåter länder att göra etiska markeringar som inskränker handeln, utan att först vinna stöd för detta i WTO. Det är en sanning med modifikation.

Bhagwati understryker att det i princip står länder fritt att stoppa handel med varor som man anser osmakliga – tonfisk som fångats med nät som skadar delfiner, matvaror som är genmodifierade o s v. Men de måste då kompensera de länder som drabbas av dessa handelshinder, genom att sänka handelshindren för någon annan vara eller tjänst.

WTO står alltså bara i vägen för de politiker som vill ha sin moral "gratis", som inte är beredda att kompensera de samhällen som drabbas, när de utövar sina moraliska krav. Men handel bygger på ömsesidig nytta, och det säger sig självt att det måste också en etisk handelspolitik värd namnet göra.

Nu är förvisso Bill Clinton på väg ut ur Vita Huset, och den amerikanska ekonomin blomstrar som aldrig förr. Men "diminished giant"-syndromet påverkar fortfarande handelspolitiken. Det enda som är nytt är att det inte längre är Japan som gör jätten nervös – utan i högre grad Kina och EU.

Marknadsekonomin får förvisso anses ha triumferat under 90-talet. Men det betyder inte att frihandelns vänner kan vila på lagrarna. Ett tungt upplysnings- och opinionsbildningsarbete väntar.

"The life of free traders will never be one of leisure since governments will keep them busy with new follies to fight", konstaterar Bhagwati.