David Brooks,
Bobos in Paradise : the new upper class and how they got there
New York: Simon & Schuster, 2000

Davis Brooks nya och snabbt uppmärksammade bok handlar om den nya samhällsklass han kallar för "bobos" – bourgeois bohemians. I princip är det gamla 68-or som blivit kapitalister, men som gillar kapitalism på ett nytt sätt, i en syntes av 68-frigörelse och 80-talsmarknad, med nya konsumtionsmönster som etisk konsumtion (se bodyshop, ben&jerrys), nya näringslivskoder med organisationer för att frigöra den kreativa potentialen hos varje enskild anställd, nya andliga behov med kanske mer form än egentligt innehåll, en ny övergripande religion -- HÄLSA, nya regler för samhällsmoral, där en rökande, gravid kvinna saklöst fördöms, men sexuella perversioner kan anses sunda, åtminstone om de utförs i organiserad form, har en informativ, interaktiv hemsida och alla har ätit biodynamiskt före. Allt detta sammantaget gör att all politik samlas i mitten, triangulering à la Bill Clinton är viktigare än höger och vänster, och USA har sin största och längsta högkonjunktur någonsin (halleluja). Boken är insiktsfull och rolig; läs den!

En recension skall visserligen vara en innehållsförteckning med utskrivna nutritional values, men detta kanske ändå blev lite kaotiskt och svåröverskådligt. Tja, det är Brooks också. Men jag kan ta det från början.

Långt hår och skum teknik
En gång i tiden fanns radikala barn av 1968 som förespråkade fri kärlek, sinnesutvidgande medel (vissa hävdar att de inte drog ner det i lungorna), och fred på jorden. De växte upp och började arbeta. Vissa av dem anpassade sig tidigt till det rådande systemet, men vissa höll fast vid sina ideal och successivt -- i slutet av 80-talet, början på 90-talet -- visade sig detta vara helt rätt.

De, som hoppat av skolan för att pyssla med skum teknik och aldrig klippte sig, tjänade mer än de som gått den långa vägen via Harvard, många års slavarbete och senare partnerskap på t ex advokatfirman Hugelbaum, Hamilton, Berry, Katzelkrantz, Elton & Finch. Att uppmuntra medarbetarnas kreativitet i stället för att låsa in dem i kuber, visade sig dessutom ge mer kunder och mer pengar! IBM darrade, Steve Jobs var kung. T o m Katzelkrantz började köra Range Rover i ställer för Mercedes, och enstaka gånger dök han upp på jobbet på fredagarna i rutig skjorta. (För att inte tala om att Finch några år senare hoppade av och öppnade Finch organic bread, i Vermont.)

I Sverige är den här specifika gruppen människor väldigt liten. Det handlar om människor som var heta när det begav sig på 60-talet, i dag har mycket pengar och som blandar sin dåtida radikalism med tro på marknadsekonomi. Typ Göran Skytte och några av hans kompisar.

Här har dessutom inte 40-talisterna i särskilt stor utsträckning varit inblandade i IT-revolutionen. Den har skötts av deras barn eller möjligen av yngre syskon. Därför är också dagens tekniska och sociala omvälvning i Sverige mycket mer av en omvälvning än i USA. Där fanns nämligen många av pionjärerna med redan på 60-talet. Här är det inte ens samma näringsliv som på 80-talet. Tänk på 80-talets riktiga affärsmän, symblerna för yuppie-eran. Anders Wall, Erik Penser, Robert Weil, Gabriel Urwitz. När såg ni senast dem på bild i Dagens Industri? De är inte nyhetsstoff, om vi bortser från att Anders Wall är stolt pappa till sonen Johan (Netsolutions) och att Robert Weil finansierar judiska teatern.

Självklart har många av dem som hade konkret makt förut fortfarande konkret makt. De sitter som vanligt i varandras styrelser och ger varandra pengar och spelar tennis ihop, övertygade om att inga kompetenta personer finns utanför deras egen golfklubb, samtidigt som deras företag segar omkring i börsens underkant. Men spännande är de enbart när de förknippas med det nya, med de nya ansiktena. Om ens då.

Det finns undantag. Jan Stenbeck, Jan Carendi, Jan Carlzon. Men den breda bobo-massan får vi leta efter någon annanstans.

Coolt att källsortera?
De nya konsumtionsmönstren, då, finns de i Sverige? Visst köper folk krav-mjölk, trots att korna enligt bondekontakter mår sämre i den regin. Det lär gå bra för BodyShop, och H&M får då och då dålig publicitet om barnarbete i tredje världen. Inte för att det får folk att sluta köpa H&M-kläder, men en liten stund kan man ju vara upprörd. De etiska fonderna lär visst gå ok, om inte bra. Men inte känns det särkilt coolt att källsortera?

Det är nog där skillnaden ligger. I USA är det coolt att vara biodynamisk. I Georgetown, Washington, DC, förmodligen en av de platser som har högst bobo-frekvens i världen, finns en mataffär, Fresh Fields. Där ligger alla de organiska apelsinerna i perfekta högar, 30 olika sorters eko-sallad ligger i snygga buntar, allt kött är från kossor som var glada innan de blev entrecôte, grönsakerna är odlade utan bekämpningmedel, de säljer inte ens Coca-Cola, eftersom det inte produceras ekologiskt. Där är det alltid fullt av människor i snygga kläder med dyra bilar, som glatt betalar dubbelt så mycket för sin potatis som de hade gjort på det näraliggande SafeWay. Fresh Fields är inne. Det är svårt att se motsvarande trend i Sverige.

Vad gäller moralen trycker Brooks mycket på det sociala samvetet hos bobos. De gillar visserligen kapitalism men vill också att alla skall ha en schysst chans, att man skall få vara delaktig på jobbet och att man skall ta del i det lokala samhällslivet. Så har det inte alltid varit i USA, åtminstone inte i näringslivet och bland den övre medelklassen.

Jag tror att samma förändring syns i Sverige, fast tvärtom. Här har alla alltid varit för något slags distributiv rättvisa, delaktighet och att ta hand om de svagaste. Att vara för marknadsekonomi är däremot något nytt. I princip är det bara sedan skattereformen 1991 som det funnits en allmän samstämmighet om att marknadsekonomi och entreprenörskap är bra. I dag skrattar vi åt Jenny Lindahl och Johan Ehrenberg, men för inte särskilt länge sedan var det de säger vitt spridda uppfattningar i den allmänna debatten.

Triangulerande väljare
Politiskt betyder detta en vänstervridning i USA. Inte till Jesse Jackson-nivå såklart, alla är ju fortfarande kapitalister. Men Clinton-eran har inneburit märkbara förändringar. Stora skattesänkningar, mer pengar till försvaret och morgonbön i skolan är inga vinnande koncept längre. Medelklassen vill ha moderata republikaner eller moderata demokrater – vilket det blir spelar mindre roll. Att triangulera, d v s dra en linje mellan två åsikter på ytterkanten och från en punkt mittemellan dem peka ut riktningen åt ett tredje håll, är en nödvändig politisk strategi för alla.

I Sverige, däremot, betyder det en högervridning. Det betyder inte borgerlig regering, speciellt inte med tanke på de borgerliga politiker vi har i nuläget. Det betyder förmodligen socialdemokratisk triangulering. Som så många gånger förut kommer (s) att anpassa sig till förändrade tider och söka den närmaste vägen till de nya väljarnas hjärtan.

Och, ja, boken är bra och rolig och värd att lägga ett par timmar på. Om du gör det, vill jag särskilt rekommendera avsnittet om den sado-masochistiska föreningen i Phoenix, Arizona, som har möte med "the Bondage Sadomasochism Personal Growth and Support Group", där man behandlar s&m-upplevelser med värdighet och respekt. De vill vara en del av samhället på samma villkor som andra, och menar att deras upplevelser är hälsosamma.

Vem idkar s&m för hälsans skull, frågar man sig. Vad är det egentligen för fel på att säga att "ok, vi kanske är perversa, men vi har mycket roligare"? Men det är inte bobo-mässigt, såklart.