Globaliseringsmotståndare, socialister, miljövänner och reaktionära. Alla förenas de i kampen mot en restaurangkedja: McDonald’s. Men kedjan är ingen bandit, utan blomstrar på grund av vanliga människors önskemål. McDonald’s är inte bara bra för att den ökar deltagandet på arbetsmarknaden, höjer hygienkraven och underlättar kvinnofrigörelsen – utan även för att den lär hongkongborna att köa civiliserat.
Om du är uttråkad -- och då menar jag verkligen uttråkad -- skulle du kunna rota fram en gammal upplaga av Det kommunistiska manifestet och ersätta ordet "kommunism" med "McDonald's". "Ett spöke går runt Europa -- spöket McDonald's. Alla det gamla Europas makter har slutit sig samman till en helig hetsjakt mot detta spöke." Detta det McDonaldska manifestet skulle åtminstone vara mer läsvärt än merparten av den smörja som utarbetats av de stora och mäktiga krafter som gör front mot snabbmatskedjan.
McGirighet
Faktum är, att om du är mot WTO, mot Amerika, mot kapitalism, mot globalism, mot bioteknik -- mot praktiskt taget vad som helst -- så är det troligt att du betraktar Ronald McDonald som din svurne fiende och att dina mest övertygande argument består av fula ord med "Mc" som prefix. Plakat som fördömer "McGirighet", "McMiljöförstöring" och "McStorföretag" är legio i alla demonstrationer organiserade av vänsterflygeln. Och i USA är vi alla vana vid klagomålen från välfärdsstatens försvarare, som fördömer så kallade "McJobs", förmodligen för att de anser att även "jobb" är ett fult ord.
Det är inte bara skällsord. Under det senaste året har det förekommit protester, bojkotter, plundringar och till och med bombattentat mot McDonaldsrestauranger i Schweiz, England, Belgien, Kina, USA och – förvånande nog -- i Frankrike. Under de senaste fem åren har det förekommit likartade attacker mot det guldskimrande M:et i mer än 50 länder.
En internationell koalition av grekiska kommunister, djurrättsaktivister, bönder, fackföreningar, välbärgade anarkister, intellektuella på vänsterkanten, nationalister på högerflygeln, ludditer, kinesiska kommunister, radikala pakistanska muslimer, trångsynta separatister och andra missnöjda i tusentals former har alla förklarat en restaurangkedja vara ondskans hemvist i den moderna världen. Ändå är denna kedja så populär att en ny restaurang öppnas någonstans i världen var sjuttonde timme. Uppenbarligen finns här en motsättning.
Det är givetvis så, att en stor del av protesterna beror på att det på många platser innebär samma sak att vara mot McDonald's som att vara mot USA, och Amerikas oomtvistligt dominerande ställning i världen är en nagel i ögat på många. Särskilt gäller detta i Frankrike, där McDonald's, i gott sällskap med pedofiler och vin i tetrapak, är det enda som är möjligt för alla att hata. Om det inte hade handlat om Frankrike, skulle omfattningen av de antiamerikanska känslostormarna ha varit oroande. Den antiamerikanske aktivisten och författaren José Bové är folkhjälte i Frankrike eftersom han anförde en mobb med ilskna bönder som rev ner en McDonaldsrestaurang med bräckjärn. Den upprörde domaren utdömde det bitande straffet 20 dagars fängelse. Politiker fördömer företaget i karska ordalag. Den franske presidenten Jacques Chirac sade nyligen: "Jag känner djup solidaritet med Frankrikes lantarbetare, och jag avskyr McDonald's."
Men antiamerikanska stämningar förklarar bara delvis fenomenet. Exempelvis attackerar demonstranter ofta någon McDonaldsrestaurang även om en amerikansk ambassad är bättre belägen. När bretonska separatister i förra månaden ville att Paris skulle uppmärksamma dem, sprängde de en McDonaldsrestaurang och dödade den tjugoåttaårige skiftledare som arbetade denna morgon. (Det var en, minst sagt, märklig aktion eftersom McDonald's är ännu mindre populärt i Paris än i Bretagne.)
För freden
McDonald's-kulturen innebär mer än enbart beundran för det amerikanska; det var länge sedan företaget klev förbi Coca-Cola och Nike som den drivande kraften bakom globaliseringen. Statsvetare använder ständigt McDonald's som metafor; den världsledande tidningen om globalt välstånd, The Economist, har ett "Big Mac-index" för att mäta skillnader i köpkraft runtom i världen; miljökämpar formulerar konspirationsteorier om att företaget har planer på att skapa en egen "McWorld", och anarkisterna vill bara peppra hamborgarna över en dånande grill. Tom Friedman, som arbetar på New York Times, har kastat fram en teori om hur man förebygger konflikter: inga länder där McDonald's har etablerat sig har någonsin varit i krig med varandra. (Detta var sant ända tills det USA-ledda luftkriget mot Jugoslavien startade. Ytterligare en fjäder i hatten för Bill Clinton.)
Men vad står McDonald's-kulturen egentligen för? Jo, den står för valfrihet. Av sina belackare ses McDonald's som en pestbärare, som utsätter varje liten by för den västerländska konsumentkulturens smitta. I verkligheten är det precis tvärtom: en McDonaldsrestaurang tittar upp ur myllan överallt där det finns tillräckligt med ekonomisk mull för att den ska kunna överleva.
Som historikern David Halberstam påpekar i sin bok The fifties är McDonald's en naturlig biprodukt av välfärden i USA efter andra världskriget. Unga familjer som drog ut till förorterna -- ofta arbetade bägge föräldrarna -- önskade sig snabba och rena matställen, där de kunde ge sina barn billig mat av god kvalitet på tider som passade dem. Alla som någonsin har haft behov av en snabb kopp kaffe och en macka i handen på väg till ett affärsmöte klockan nio på morgonen eller ett kvartssamtal med barnens lärare förstår vilken vital roll McDonald's spelar för normala arbetare. Trots allt löjligt prat om att företaget utnyttjar kvinnor, har restaurangkedjan varit en obesjungen hjälte i kvinnornas frigörelsekamp -- den har sett till att utarbetade kvinnor har fått tillfälle att äta. En av företagets första paroller var: "Låt mamma få ledigt i kväll." Detta omvandlades slutligen till: "Du är värd något gott i dag".
Den modellen har inte ändrats. I ett nummer av Foreign Affairs talar Kinakännaren James L Watson på Harvard övertygande om att framgången för McDonald's i Kina beror på liknande ekonomiska förändringar: "Liksom i andra delar av Ostasien dök McDonald's upp samtidigt med en ny klass av konsumenter som hade pengar över att roa sig för."
När det guldskimrande M:et avtecknar sig mot himlen är det inte ett tecken på att amerikanska intressen tar över, utan på att landets levnadsstandard håller på att höjas. McDonald's är kanariefågeln i den ekonomiska framgångens kolgruva. Trots att de franska bönderna är företagets argaste fiender, köper de 800 McDonaldsrestaurangerna i Frankrike 80 procent av sina råvaror i Frankrike och stöttar 45 000 köttproducenter. Samma mönster går igen nästan överallt i världen.
En motor för medelklassifiering
I sin essä hävdar Walton att McDonald's är en barometer och en motor för medelklassifieringen av Kina. Han påpekar att McDonald’s, trots alla klagomål på företagets "dåliga sanitära förhållanden”, har bättre sådana än de flesta inhemska kinesiska matställen. Detta pekar dessutom ut det pedagogiska värdet med McDonald's. Watson rapporterar att den mani med vilken toaletter städas på McDonaldsrestauranger enbart har haft välgörande effekter på resten av Kina. Ytterligare en social fördel blev tydlig då McDonald's öppnade i Hong Kong: kunderna rusade i traditionell stil fram mot kassan som bålgetingar, skrek och skyfflade fram sina pengar under näsan på kassören. McDonald's utsåg en ung kvinna till "ordningsman" för att få horderna att bilda köer. Watson ger McDonald's äran av att medel- och överklasskunder i Hong Kong och i allt högre grad i resten av Kina numera har accepterat att vänta på sin tur i stället för att bete sig som en flock hungriga vargar. Detta kanske kommer som en besvikelse för traditionalisten, men vargflocksnostalgi är inte ett särskilt hållbart argument.
Den mest obevekliga kritiken mot McDonald's är att det är ett profithungrigt multinationellt bolag, som inte har något annat att erbjuda än illa avlönade arbeten utan utsikt till avancemang. Tro det inte. För det första är snikenhetsargumentet bara att skratta åt, med tanke på det välkända faktum att företagets framgång är nära knutet till dess små vinstmarginaler. Om vinst är detsamma som snikenhet är McDonald's oskyldigt. Dessutom är säkert låga priser bra för de fattiga här i världen.
För det andra är det absolut inget fel med att betala minimilöner, men sanningen är att McDonald's betalar betydligt mer än detta på de flesta håll, och många restauranger erbjuder nu sina anställda sjuk- och tandvårdsförsäkringar. Den genomsnittlige chefen på en McDonald's-ägd restaurang börjar sitt arbete i 35-årsåldern. Vad gäller avancemang har företaget med rätta kallats för Amerikas bästa arbetsmarknadsförberedande utbildningsanstalt, eftersom en åttondel av den amerikanska arbetarkåren har arbetat på McDonald's någon gång. Unga människor får lära sig renlighet, punktlighet och grundläggande professionellt uppförande. Mer än hälften av cheferna på mellan- och toppnivå har börjat som timanställda.
McDonald's gör förvisso saker som förargar miljörörelsen, men vem gör inte det? Det miljörörelsen inte kan smälta är utveckling i allmänhet, och genom att racka ned på McDonald's har funnit ett sätt att trampa ned en enda blomma i stället för att angripa den fruktbara trädgård som gör att den växer.
Elitistisk nostalgi
I grunden är ilskan mot McDonald's mindre ett fall av antiamerikanism eller antiglobalism än en form av elitistisk nostalgi. Den franske aktivisten Bové har insett detta: "McDonald's är en symbol för industriell mattillverkning. Oavsett om sådana produkter är amerikanska eller franska är effekten densamma: slutet för traditionellt jordbruk, olika kulturer och livsstilar." Han är förvirrad, men ärlig. Om man hade velat prova på verkligt industriell och farlig mat, borde man, som Watson påpekar, ha åkt till Kina innan McDonald's kom dit. I dag finns det, enligt Watson, enormt mycket bättre, både dyra och billiga matställen i Kina än för tio år sedan. När folk vill göra sig kvitt McDonald's är det klockan de vill vrida tillbaka.
Under min korta tid i Prag blev jag ögonvittne till detta fenomen. Utvandrade tjecker på besök där var rasande över att McDonald's höll på att etablera sig. De önskade hett att Prag hade kunnat bevara sin bärnstensinneslutna charm, inklusive autentiskt urusel mat. Men jag kommer ihåg en tjeckisk väns indignerade protester mot tanken på att McDonald's skulle stängas ute. "Försök själv att leva utan varm, billig och riskfri mat i fyrtio år. Det är lätt för dom att säga. Vi vill inte bli ett ”Pragiskt Sommarland” för unga amerikaner. Vi vill ha ett riktigt land."
Ett riktigt land, som USA -- där det går en McDonaldsrestaurang på 30 000 människor (just det förhållande som unionens fäder ansåg vara idealiskt för representationen i kongressen). Runt om i världen har företaget fler än 25 000 restauranger i 119 länder. Det är uppenbart att McDonald's erbjuder något som folk vill ha. Och en sista sak till McDonald’s försvar: en Big Mac smakar faktiskt utmärkt.
Översatt av Roger Sjölander
(c) 2000 by National Review, Inc, 215 Lexington Avenue, New York, NY 10016, USA. Först publicerad i The National Review, 5 juni 2000. Reprinted by permission.
