Partiernas kris kan illustreras av folkpartiets tidning Nu. I stället för en utåtblickande idédebatt är den snäv och navelskådande och håller partifunktionärna på gott humör med födelsedagsannonser och interna meddelanden. I stället för att reformera verksamheten när upplagan sjunker uppmanar man läsarna att tala väl om tidningen – och skyller problemen på konkurrensen från gratistidningar.
Den som inte förstår varför unga vänder partipolitiken ryggen behöver bara bläddra igenom ett nummer av folkpartiets tidning, Det liberala nyhetsmagasinet Nu. Tidningen fångar partikulturen med imponerande och förmodligen oavsiktlig precision.
Syftet med denna artikel är att fördjupa debatten om partiernas problem. Tidningen Nu är tyvärr en god utgångspunkt för denna diskussion. Dess uppbyggnad är väldigt traditionell; första uppslaget består av ledarkommentarer och lustigheter. Vanliga ämnen att driva med är centerpartiet (för dess litenhet) och socialdemokraterna (för dess inkompetenta ministrar).
Därefter följer tidningens mest lästa sektion, familjesidorna, med information om födelsedagar, dödsfall och nyanställda ombudsmän. Efter några reportage om diverse partiaktiviteter och en eller annan bokrecension ligger ett antal debattsidor, varefter det hela avslutas med ett korsord. Tidningen görs av ett antal mycket kompetenta skribenter under ledning av chefredaktör Gunnar Andrén, som en gång varit ledarskribent på Svenska Dagbladet.
Tidningen Nu -- har ni läst den!?
"Tidningen Nu -- har ni läst den!? Det är fantastiskt att ett politiskt parti kan ge ut någonting sådant!" Orden är Per T Ohlssons och yttrades vid ett seminarium i den långa raden av sådana om folkpartiets framtid. Problemen är dock inte på något sätt unika för folkpartiet. Den gemensamma partikulturen -- partismen -- finns i alla politiska partier, och problemen är inte nya.
På senare tid har partiernas problem analyserats i ökad utsträckning av andra än partierna själva. Det gör att fenomen som präglat partister under lång tid hux flux upptäckts av yttervärlden.
Glest besökta partimöten är verkligen ingen nyhet. Det är sant att medlemsantalet i partierna har minskat -- men en stor del av förlusten beror på att kollektivanslutningen till socialdemokraterna avskaffats.
Även ungdomsförbunden förlorar medlemmar, heter det -- men i själva verket var 70- och 80-talens medlemssiffror så oärligt uppblåsta att jämförelser över tiden blir omöjliga. De ungdomsförbund som minskat mest under 90-talet är förmodligen de sundaste -- eftersom de slutat mygla till sig bidrag genom att rapportera medlemmar som inte finns.
Detta betyder dock inte att partierna saknar problem -- tvärtom. Problemen är betydligt äldre än den senaste demokratidebatten.
Säregen debatt
Tidningen Nu:s tillkomst var ett konkret resultat av den så kallade haverikommissionens analys efter folkpartiets usla valresultat (5,9 %) 1982. En förhoppning var att idédebatten skulle vitaliseras. Så blev det inte.
Det är förvisso ingen lätt uppgift att skapa en tidning där begrepp som vital idédebatt inte känns krystade, men det borde inte vara helt omöjligt i ett parti som folkpartiet, som enligt nidbilden är överbefolkat av akademiska besserwissrar.
Debatten i Tidningen Nu är emellertid ganska säregen och inåtvänd. Sansade inlägg varvas med åsikter, vars blotta existens förvånar och förfärar, exempelvis när det gäller partiledningens "glorifierande av udda förhållanden" (läs: homosexualitet). Partitoppen deltar sällan i debatten. Det berättas om förre partiledaren Bengt Westerberg att han inte läste Tidningen Nu. "Sådant läser jag inte" kunde han kort replikera om någon på ett partimöte refererade till tidningen.
Partiernas död?
Tidningen Nu må vara ett aktuellt dokument över partiväsendets förfall. Samtidigt kan den ses som en förklaring till varför partierna kommer att överleva den dag då de linjära framskrivningarnas profeter spår deras död. Trenden är förvisso nedåtgående, men det finns en kärna av partiaktivister som inte lämnar partiväsendet i första taget. Det är dessa som läser och skriver i Tidningen Nu.
Partistödet räcker till att behålla lokalerna och befolka dem med (ofta) lönebidragsanställda ombudsmän. Genom fredlig samexistens med studieförbunden garanteras att lokaler, brevlåda och fax finns kvar, även hos mindre partier som folkpartiet och centern. Om en lokal partiavdelning har e-post, råder sannolikt en sprudlande aktivitet -- relativt sett.
I Stig-Björn Ljunggrens artikel om socialdemokratin (Moderna Tider nr 119, september 2000) heter det att fyra typer av människor kommer på partimöten: företroendevalda (eller anställda, som måste vara där), pensionärer (som har massor av tid) och galningar. Den fjärde kategorin är de som är där för första – och sista -- gången.
Nyckeln till att förstå partiernas problem, ligger i att förstå vad de tänker som för första gången kommer i kontakt med ett politiskt parti.
Kulturkrock
Samhällsintresserade medborgare som söker sig till ett politiskt parti, förväntar sig sannolikt politisk diskussion som är trevlig, seriös och någorlunda modern. Men sådan är inte partismen. I stället uppstår en kulturkrock, som ofta slutar med att den nyfikna förstagångsbesökaren inte återvänder till partiet.
Samma kulturkrock uppstår om man försöker tänka sig tidningen Nu på ett Café. Den skulle vara oerhört malplacerad, både på bohemiska hak där FiB/Kulturfront ligger på borden, och på trendiga coffeeshops där kunderna hastigt bläddrar igenom Finanstidningen.
Varför är det så? Vi lever i en spännande tid och utan att förlora sig i klyschor kring den nya ekonomin, kan följande konstateras: Gruppen liberalt sinnade och nyhetstörstande människor har vuxit under hela 90-talet. Den har förmodligen aldrig varit så stort som nu. Men tidningen som kallar sig liberalt nyhetsmagasin har gått i motsatt riktning: Ekonomin är ansträngd och utvecklingen av antalet prenumeranter är inte smickrande.
Ständiga kampanjer
I syfte att vända trenden pågår ständiga kampanjer, vari partimedlemmar uppmanas att "tala väl om folkpartiet och Tidningen Nu". Talas det tillräckligt mycket väl, kommer upplagan att öka, opinionssiffrorna att vända och Lars Leijonborg att bli dubbelt så rolig, det är budskapet från partisterna.
Det är ett väldigt anti-individualistiskt budskap. Människor har i regel inte lust att tala väl om tråkmånsar eller prenumerera på tidningar de måste gömma när de får besök. Förväntas detta av alla som går med i ett politiskt parti, kommer människors politiska intresse att kanaliseras någon annanstans.
Frågan är om partierna själva förmår göra den analysen. Tidningen Nu är inte i närheten av att förstå sina egna problem. Vid förra årets bolagsstämma hade två huvudfaktorer till tidningens tillbakagång tänkts fram: hushållens försämrade ekonomi under 90-talet och den ökande konkurrensen från gratistidningar.
Med sådana omvärldsanalyser är det fantastiskt att tidningen alls kommer ut.
Demokrati i kris?
Analyser av det här slaget brukar mynna ut i att det är dags för partierna att rycka upp sig. Det är en slutsats som det är svårt att ha några invändningar emot. Men förändringens första förutsättning är probleminsikt, och det är på denna punkt partierna brister.
Det förtjänar dock att framhållas att partiernas misslyckande inte nödvändigtvis också är demokratins. Dagens partier formerades kring tydliga skiljelinjer mellan planekonomi och marknadsekonomi. Numera är idén om en socialliberal välfärdsstat som vilar på kapitalistisk grund de facto inte särskilt kontroversiell. Att valdeltagandet går ned i de val där skillnaderna mellan partierna måste sökas i betoningar och bisatser, kan faktiskt vara ett tecken på att demokratin trots allt fungerar ganska väl.
