I dag, när frihandeln utmanas både i demonstrationståg och på debattsidor kan man tro att den är hotad. Tvärtom, hävdar vänsterekonomen Jagdish Bhagwati, den just nu ledande handelsforskaren i världen. Politiken världen över går mot allt lägre tullar, teoretiskt har frihandeln en sällsynt stark hegemoni och gatudemonstranternas argument kan ganska lätt bemötas, menar Bhwagati. Här ger han svar på tal om barnarbete, kvinnomisshandel, låga löner i u-länderna och varför han, som vänsterekonom, ser kapitalismen som den stora utjämnaren.
Få personer har så många gånger omnämnts som tänkbar kandidat till nobelpriset i ekonomi, som Jagdish Bhagwati. Han föddes i Indien 1934 och har studerat och undervisat där, men också i Storbritannien och i USA. I dag är han professor vid Columbia University, och betraktas allmänt som en av världens viktigaste handelsteoretiker. Ungefär 40 böcker om handel och utveckling har det blivit, och fler lär dyka upp. Han är en utpräglad frihandlare, och anses med ett par böcker från 1970-talet ha formulerat den intellektuella grunden för de liberala reformerna i Indien. Samtidigt ser han sig som vänster rent politiskt och utvärderar politiken främst utifrån hur den påverkar de mest utsatta.
Under några dagar i november är Bhagwati i Sverige för att hålla föredrag på Handelshögskolan och Kommerskollegium om bl a handelsteorins utveckling under efterkrigstiden, skärskåda empirin om handelns effekt på välstånd, miljö och sociala förhållanden och berätta hur man rent praktiskt-politiskt kan genomföra frihandel. Bredden är tydlig. Och den förstärks om man vet att Bhagwati är mycket aktiv i den dagspolitiska debatten. Han är verksam i människorättsorganisationen Human Rights Watch, skriver regelbundet opinionsbildande artiklar och debatterar offentligt mot handelskritiker.
Även för frihandelsvänner kan Bhagwatis uppfattningar ofta överraska och kasta nytt ljus över gamla frågor. Han är kritisk till regionala frihandelssammanslutningar som Nafta och EU, eftersom de innebär diskriminering och tullar mot länder utanför.
Han är inte heller helt förtjust i förhandlingar där ett land sänker en tull endast om andra länder gör detsamma. Den bästa politiken är, tvärtom, enligt Bhagwati så kallad unilateral frihandel, d v s att ett land avskaffar sina tullar och kvoter utan att begära något i gengäld. Det är ju en ren vinst i form av billigare import och bättre konkurrens.
Han är dessutom skeptisk mot att Världshandelsorganisationen, WTO, kräver att medlemsländer måste upprätthålla intellektuell egendom, som patent. Det är inte en fråga som ska blandas ihop med handeln, enligt Bhagwati. Det är tvärtom handel som ger u-länderna resurser så att de har råd med likartade regelverk som de rika länderna.
Antiglobaliseringen
Om detta kan man läsa i Bhagwatis skrifter och artiklar. När vi träffades inför ett av hans föredrag var det en annan fråga som stod på agendan, den nya vågen av protester mot globaliseringen. Under en halvtimme berättade Bhagwati, med en utstrålning av både ödmjukhet och självförtroende, med många skämt och mycket skratt, om sina intryck från debatten. Inledningsvis överraskade han med att förklara att frihandeln står mycket stark i dag:
– Jag tycker att frihandeln är i betydligt bättre form än man kan tro om man bara dömer efter gatans parlament. U-länderna, som länge var skeptiska till internationell integration, har svängt snabbt de senaste åren. Brasiliens president Cardoso minns jag främst som den framstående sociologen Cardoso, som utvecklade beroendeskolan, enligt vilken frihandel gjorde u-länder beroende av den rika världen efter kolonialt mönster. I dag har han fullt upp med att integrera Brasilien i världsekonomin!
– Det var många långa decennier av låg tillväxt och ineffektivitet som fick u-länderna att börja överge den gamla politiken med protektionism och importsubstitution – att man skulle producera allt själv i stället för att importera. Nu sluter de sig inte längre mot omvärlden utan ser världen i ögonen och funderar på hur de kan använda den. Det är nyckeln till tillväxt och därför också till social rättvisa, eftersom det bara är ökade resurser som kan minska fattigdomen och ge fler utbildning och möjligheter.
– Ekonomer är i allmänhet frihandelsvänliga. Men på 80-talet fanns det misstankar om marknadsmisslyckanden och uppfattningen att nya industrier i utvecklingsländer behövde tullskydd. Den fanns en oro bland ekonomer och politiker i USA över möjligheterna att konkurrera med Japan som man menade hade mer protektionism, vilket nog överdrevs. Men allt detta har tillbakavisats och försvunnit. Många klassiska invändningar mot frihandeln har fallit på senare år. Frihandeln står nu ovanligt stark teoretiskt.
Men i stället har vi fått en proteströrelse på gatorna?
– Just det, men det är annorlunda frågor som de tar upp. Förr var det vi frihandlare som gjorde anspråk på de moraliska kommandohöjderna. Vi stod för allmänintresset mot nationella, industriella och fackliga särintressen som bara ville berika sig själva. I dag när unga på gatorna och NGO:s (non governmental organizations) angriper frihandeln menar de att de är bättre än vi, och att det är de som bryr sig om social rättvisa och miljö. Medan frihandel bara handlar om profit.
– Då rullar de fram stora kanoner, då handlar det om världen och framtiden. Men jag är inte rädd för det, jag har mina egna kanoner (skratt). Jag tror att det bara är en tidsfråga innan vi avvärjer den kritiken genom debatt och en rejäl granskning av deras kritik. Många av argumenten bygger på enkla misstag och beror bara på för lite debatt. Det kommer vi att kunna bemöta effektivt. Jag är optimist; om jag inte trodde att jag kunde göra någon skillnad skulle jag inte skriva om det här ämnet.
Varför dyker protesterna upp just nu?
– Jag tror att vi har drabbats av det saknade alternativets tyranni (”tyrrany of the missing alternative”). Socialismen har fallit, vilket många av de demonstrerande tycker är hemskt. Kapitalismen har segrat, så när du är ung och idealistisk så tror du att kaptialismen är orsken till allt ont som finns.
– Särskilt riktar de in sig mot storföretagen, som går före i globaliseringen. Du kan se det i filmer som Erin Brockovich, med Julia Roberts som kämpar mot ett storföretag. Den blev en stor succé trots dåligt skådespeleri (skratt), och detsamma gäller Russel Crowes film Insider, om tobakslobbyn. Sådana filmer är enormt populära, och de unga jublar åt de grönas antiglobalistiska presidentkandidat Ralph Nader, just för att han angriper företagen. Det är mycket lätt att argumentera mot Nader utan publik, men med publik så har han ett försprång, då blir de unga vilda. (skratt)
– Faktum är att det amerikanska facket har använt miljontals dollar för att utbilda collegestudenter i dessa frågor, och när de kommer tillbaka har de frihandelsfientliga åsikter. Därför har de bara hört Naderargumenten, de har aldrig hört ekonomers synpunkt på frihandeln. Så om jag presenterar den för dem blir de intresserade. När jag bemöter argumenten systematiskt med empiri och fakta märker jag att det har effekt. De måste helt enkelt få höra fakta de aldrig har kommit i kontakt med förr.
Många akademiker tycker att det är meningslöst att diskutera med meningsmotståndare och att debattera med kritiker utanför universitetet. De verkar tro att det räcker att driva teoridiskussionen vidare tillsammans med kollegerna. Inför ett sådant resonemang blir den så vänlige Bhagwati nästan ilsken:
– Det är ett enormt misstag. Före WTO-mötet i Seattle debatterade jag med Ralph Nader vid Cornell University. Tidigare på dagen höll jag ett tekniskt seminarium för forskarstudenter. När det var slut frågade jag hur många som skulle se debatten på kvällen. Inte en enda hand for upp i luften. Varför inte, frågade jag, och fick till svar att det var slöseri med tid, varför skulle man tala med en idiot som Nader som ändå inte ändrar uppfattning?
– Men om vi inte gör det kommer det att bli honom politikerna lyssnar på. Om du inte är där och säger emot, då kan du inte klaga på politikerna för att de bara lyssnar på andra sidan. Hans trupper är där och visar upp sig, medan dina stannade hemma. Det är vår skyldighet att konfrontera sådana som Nader i öppen debatt.
Trots sin stor arbetsbörda använder Bhagwati enligt sin egen uppskattning nästan en tredjedel av sin tid åt mer publik opinionsbildning, med offentliga debatter och artiklar i breda tidningar. När jag frågar om han lyckas uppmuntra kolleger att göra detsamma menar han att det i alla fall börjar bli bättre. Bhagwatis gamle elev Paul Krugman är en av de aktiva i debatten, men det begränsar sig inte till honom.
– Efter Seattle insåg jag att vi måste bli mer offentliga om inte alla missförstånd ska få genomslag. En del har följt uppmaningen. Nu har vi till och med ett nätverk, ACINT, Academic Consortium on International Trade, som består av en rad prominenta figurer, ofta pensionerade professorer som nu har tid att engagera sig.
– Nyligen gick vi ut med ett brett upprop mot den ”antisweatshop”-kampanj som pågår vid universiteten. Många unga har tränats av textilfacket och kräver nu att Nike och andra företag ska höja lönerna i u-länderna. Vi frågade om detta verkligen var klokt. Det är klart att facket skulle gilla det, för det skulle fördyra produktionen i u-länderna och leda till att amerikanska fabriker slog ut dem. Det handlar om egenintresse.
– Deras tro på att multinationella bolag exploaterar arbetare med låga löner är barock. Dessa bolag betalar sina anställda i u-länderna tio procent mer än motsvarande arbeten i inhemska företag. Arbetare i dessa länder vill hellre anställas av Nike än av andra företag.
– Då frågar studenterna om det inte är exploatering att arbetarna bara får 5 dollar för en rock som till slut säljs för 300 dollar. De glömmer alla mellankostnader, marginaler för företag, leverantör, butik o s v. Dessutom är det så att en försäljning för 300 dollar är ett lyckat exempel, men det finns rockar som inte säljs och firmor som inte lyckas. De kostnaderna måste också betalas.
– Det är elementär ekonomi, och det är helt främmande för dem. Dessa studenter kommer nämligen ofta från ämnen som litteratur och sociologi, och är inspirerade av postmodernism och Derridas dekonstruktivism. Det är paradoxalt nog en intellektuell rörelse som är anti-intellektuell. De menar att det bara finns tolkningar och inget fast och förankrat, inget sant och falskt. All politisk filosofi och ekonomisk teori dekonstrueras till att bara vara en tolkning som inte har med verkligheten att göra.
– Därför blir många av dem anarkister. Men inte för att de har läst Bakunin, utan anarkister i den meningen att de inte tror på något. De är Derridaproducerade Bakunister i något slags konstig hybridform. Det enda de aldrig har lyssnat på är ekonomisk argumentation.
– Sedan får de pengar och energi av fackliga krafter med specifika agendor som att minska konkurrensen från u-länderna. Då kan de skapa manifestationer och organisationer. På så vis ser det ut som en studentrörelse, men det är lätt manipulerat. Men visst finns det en naturlig anarkism där också. Om tio personer går åt ett håll följer troligen femton andra efter bara för att se vad som händer! (skratt)
Trots att Bhagwati betraktar sig som stående till vänster om den amerikanska mittfåran, ser han själv kapitalismen som en oerhört effektiv kraft för utjämning och ökade möjligheter. Oförmågan att inse detta tycker han är en av de viktigaste faktorerna bakom antiglobaliseringsdemonstrationerna
– Problemet är att demonstranterna inte förstår att handel styrs av vanligt folk, av sådana som dig och mig. De tror att det på något vis är kontrollerat av anonyma kapitalkrafter. De har aldrig hört talas om att Thatcher, som var ledande i omvandlingen mot mer liberaliseringar, var dotter till en matvaruhandlare, och att det var under henne som Torypartiet övergav sin stora – eller jag säger hellre hemska – tradition att bara befodra människor från rätt skola, med rätt BBC-accent eller ärvda titlar. Thatcher öppnade för meriter i sitt parti och i samhället.
– Jämför med Indien, där statlig kontroll och fördelning alltid har gjort att de rika kommer först i kön, eftersom de har mer kontakter och pengar. Den öppna marknaden är däremot inriktad på meriter och förtjänster, oavsett vem man är och var man kommer ifrån. Genom marknaden får långt fler möjligheter att ta sig fram. Tvärtemot vad demonstranterna tror är kapitalismen den stora utjämnaren. Jag förstår varför de tror som de gör, det gjorde jag själv när jag var ung. Men nu, baserat på 40 års tänkande och studier, vet jag att kapitalismen är ett instrument för social rättvisa. Jag kan fortfarande ha fel – men det tror jag inte att jag har. (Skratt)
Bhagwati om…
…fattigdom
– När vi i Indien var inåtvända och bedrev en protektionistisk politik hade vi c:a 3,5 procents tillväxt i 30 år. Eftersom vi hade en befolkningsökning på 1,5–2 procent blev det en mycket blygsam tillväxt per capita. Indien specialiserade sig på fattigdom, och fattigdomen ökade.
– Sedan början av 1980-talet har Indien – visserligen mycket långsamt, men ändå – övergivit den politiken och börjat avreglera och välkomna utländska investeringar. Sedan dess har vi haft en tillväxt på 6,5 procent per år. Gissa vad som hände med fattigdomen? Den började sjunka – snabbt.
…Chiapas
– Uppropet i Chiapas, i Mexiko, har många skyllt på globalisering och frihandel. De tror att fattigdomen där är ett resultat av det nordamerikanska frihandelsavtalet Nafta från 1995. Men fattigdomen och underutvecklingen i Chiapas går tillbaka minst hundra år i tiden! Jag är ingen stor anhängare av Nafta, men att säga att Chiapas situation beror på det kräver vild fantasi eller en förvirrad hjärna, eller både och.
…barnarbete
– När skickar föräldrar barn till arbete? När de inte har råd att låta bli, för att de måste ha lönen för att överleva. Vad kan få föräldrarna att skicka barnen till skolan i stället? Möjligheten att de får bra jobb och får utdelning av utbildningen. Om ekonomin växer snabbt ökar de möjligheterna, och då behövs öppenhet och handel, inte sociala klausuler och handelshinder som hotar ekonomin.
…kvinnomisshandel
– Vi vill hindra män från att misshandla kvinnor, eller hur? Då instiftar vi ett förbud mot det. Men om kvinnan inte kan ta ett jobb och försörja sig, är hon beroende av sin make och kommer inte att anmäla honom. Lagen räcker inte. När kan hon få ett jobb? När ekonomin och handeln utvecklas.
