Clare Short,
Eliminating world poverty : making globalisation work for the poor, White Paper on International Development, London 2000
World Bank,
Global economic prospects and the developing countries 2001

Det goda med all den uppmärksamhet som Attac fått på senare tid är att frågor om internationell solidaritet ånyo hamnat i debattens fokus. Hur skall vi få "globalisering" och "hyperkapitalism" att fungera för fler av världens fattigaste människor? I ett partipolitiskt perspektiv skall det bli spännande att se hur den europeiska socialdemokratin anpassar sig till den nya radikalismen. En intressant indikation om vart vinden blåser kommer från Tony Blairs regering.

I vitboken Eliminating world poverty : making globalisation work for the poor bemöter den brittiska New Labour-regeringens biståndsminister Clare Short på ett konstruktivt sätt mycket av den kritik som riktats mot "globaliseringen". Analysen av globaliseringens natur mynnar ut i en "agenda för att styra processen på ett sådant sätt att det nya välståndet, tekniken och kunskapen som genereras gynnar också den femtedel av mänskligheten som lever i extrem fattigdom," skriver Clare Short i förordet. Vad som krävs för att så skall bli fallet, är politisk vilja och politisk konsekvens.

Varur skall den politiska viljan och målmedvetenheten hämtas? Ur rädslan för alternativen:

”Globalisering medför snabba förändringar. Och detta har skapat osäkerhet och oro hos miljoner människor världen över. Det har också väckt legitima farhågor, till exempel om globaliseringens konsekvenser för folkens kultur, miljön, ojämlikhet inom och mellan länder, och effekterna för världens fattigaste människor. Om demokrater och internationalister inte förmår bemöta dessa farhågor, då kommer de som förespråkar trångsynt nationalism, främlingsfientlighet, protektionism och nedmonteringen av multilaterala institutioner att vinna ökad styrka och ökat inflytande med katastrofala konsekvenser för oss alla.”

Det betyder inte att britterna ger globaliseringskritikerna rätt i sak. Tvärtom betonar man att globaliseringen inte enbart är förknippad med kommersiell monokultur – utan också med "en förstärkning av lokala kulturella identiteter, och, i många fall, med ökad respekt för mångfald och pluralism". Likaså bemöter man den vanliga uppfattningen att "klyftorna ökar". Bevisen tyder enligt vitboken på att det inte finns något tydligt samband mellan ekonomisk öppenhet och ojämlikhet, eller mellan ekonomisk tillväxt och ojämlikhet. Ojämlikheten mellan världens länder ökade från 1960 till 1990 men har sedan dess minskat. För 40 år sedan var den genomsnittliga realinkomsten i de länder som rymmer världsbefolkningens rikaste femtedel tolv gånger högre än i de länder som rymmer den fattigaste femtedelen. 1990 var inkomsterna för de rika hela 18 gånger större, men mot 1990-talets slut hade klyftan krympt till 15 gånger.

Vad gäller ojämlikheten inom länder är det också svårt att leda i bevis att liberaliseringar automatiskt "drabbar" de fattigaste, eller att vinsterna fördelas på ett sätt som är socialt orättvist: "I vissa fall gynnas de fattiga mer av handel än den genomsnittlige medborgaren; i andra fall gynnas de mindre", konstaterar vitbokens författare.

Punkter i programmet
Vad föreslår då britterna rent konkret? Låt mig nämna några av de mest handfasta punkterna:

– Biståndet. Den brittiska biståndsbudgeten kommer att höjas med 45 % från 1997/98 till 2003/04. Från och med den 1 april i år kommer allt brittiskt bistånd att vara "obundet", d v s man kommer inte längre att kräva av mottagarländerna att de använder pengarna till att köpa brittiska varor och tjänster (och man hoppas att övriga EU-medlemmar likaledes kommer att sluta binda biståndet).

– Korruption. Korruption är ett stort och svårlöst problem i många u-länder, där politiska och administrativa beslut är till salu. Storbritannien kommer att införa lagstiftning som gör att brittiska medborgare och företag som begår mutbrott utomlands kan ställas inför rätta i hemlandet. New Labour kommer även att skärpa lagstiftningen kring penningtvätt, för att göra det svårare för mutkolvar att tvätta pengarna och placera dem i brittiska och andra västerländska banker.

– EU-biståndet. Storbritannien anser att EU:s biståndspolitik måste genomgå långtgående reformer, om unionen skall leva upp till sin potential och kapacitet att fungera som en "kraft för det goda i världen". Andelen av EU:s utvecklingsbistånd som går till de fattigaste länderna föll från 75 % 1987 till 51 % 1997. Allt mer bistånd har kanaliserats till kommersiellt mer intressanta länder. Britterna vill att andelen av biståndet som går till de minst utvecklade länderna höjs till 70 % år 2006.

– Handeln. Som medlem i EU kan Storbritannien inte bedriva någon egen handelspolitik. Men britterna ämnar inom EU-ramen verka för att importkvoterna för textilier och beklädnadsvaror avskaffas år 2005, som redan är överenskommet; att antidumpningsreglerna skärps så att de används mindre lättvindigt; och att en liberalisering av handeln fortsätter att ske inom ramen för WTO och EU:s bilaterala handelsavtal. Vidare eftersträvar man en betydande förändring av den gemensamma jordbrukspolitiken, så att subsidierna till EU-jordbruket minskar, samtidigt som handelshindren för jordbruksvaror från u-länderna monteras ned.

I övrigt är vitboken full av (ännu så länge) mindre handfasta ambitioner, som att stärka FN-organens roll i det internationella samarbetet, stärka civilsamhället i u-länderna, och skapa starkare incitament för vetenskaplig forskning på områden som är av särskilt intresse för fattiga människor i u-länderna (särskilt jordbruk samt HIV/AIDS, tuberkulos och malaria).

Importhinder
Allt detta är berömvärt. I synnerhet är det på sin plats att EU:s skamliga handels- och jordbrukspolitik lyfts upp på dagordningen. Det är sedan länge känt att EU-barriärerna, för att använda en formulering från en färsk Världsbanksrapport, "systematiskt drabbar landsbygden där majoriteten av de fattiga i u-länderna bor, och förhindrar tillväxt i de fattigaste länderna på de områden där de har komparativa fördelar" (Global economic prospects and the developing countries 2001). Världsbanksrapporten konstaterar också att utvecklingen går i fel riktning vad gäller i-ländernas jordbrukssubsidier; praktiskt taget alla OECD-länder har ökat stödet till jordbruket, både i relativa och absoluta tal, under senare år. Åren 1997–1999, motsvarade i-ländernas jordbruksstöd 60 % av värdet av världshandeln i jordbruksvaror, och närmare två gånger u-ländernas samlade export av jordbruksvaror.

Världsbanksrapporten visar också på några av de vinster som vore att vänta för u-länderna om EU och övriga OECD-medlemmar övergav den agrara socialismen. Illustrativa exempel är Mexico som, sedan det nordamerikanska handelsavtalet Nafta trädde i kraft, har sett jordbruksexporten växa med 15 % per år, en fördubbling av tillväxttakten jämfört med de föregående fem åren.

Men vad är den svaga länken i denna nya och mer aktiva och fattigdomsfokuserade globaliseringspolitik av brittiskt märke? Jag skulle vilja formulera det som en märklig politisk naivitet.

Naivt är antagandet att vi alla delar samma mål: att eliminera fattigdomen. Anledningen till att fattigdomen så envist biter sig fast i många länder, är att ländernas styrande eliter inte delar sina fattiga undersåtars preferenser och prioriteter. Varför skulle de plötsligt börja föra en sund ekonomisk politik, införa demokrati och sluta kriga, när den nuvarande (o)ordningen tjänar deras syften så väl? Ekonomen och historikern Hilton L Root vid Milken Insitute har i en intressant essä visat att politiska ledare i ekonomiskt framgångsrika länder sitter vid makten kortare tid än ledare som vansköter sitt lands ekonomi (”Rethinking global economic incentives : how mismanagement keeps world leaders in office,” oktober 1999). Vanstyre är förknippat med lång politisk överlevnad – och generösa utländska biståndsinsatser.

Vilket för mig till nästa punkt. Naivt är nämligen också antagandet att ökat bistånd kan göra positiv skillnad i de fattigaste länderna. De flesta biståndsmottagare kan inte tillgodogöra sig biståndet på ett effektivt sätt. Många förknippar på goda grunder u-landsbistånd med galopperande slöseri och korruption. Biståndet skapar också, noterar Root, en farlig dynamik i många u-länder genom att "tillåta regimer att överleva vars enda politiska stöd är beroende av deras förmåga att ta emot och distribuera bistånd från de multilaterala bankerna". Root skriver om Världsbanken och dess regionala kusiner, men slutsatsen gäller även för andra former av bistånd. U-ländernas ledare ställs inte till svars inför sina allt fattigare undersåtar, utan för biståndspolitiker och biståndsadministratörer i Washington, DC och Bryssel, vars karriärer hänger på att biståndsmedlen fortsätter att rulla, oavsett resultat.

U-ländernas ledarskap
Striden mot den globala fattigdomen är i realiteten en strid mot de perversa politiska incitament som skapar och bevarar eländet. Den svagaste länken i den brittiska vitbokens analys av den framtida globaliseringspolitiken är dess tystnad på denna helt central punkt. Författarna konstaterar att "framgång är beroende av u-ländernas ledarskap". Men var skall detta komma ifrån? Vitboken innehåller inte ens en antydan till svar på den frågan. Skeptikern frågar sig därför om inte New Labours globaliseringsrecept – hur klokt det än är i övrigt – i detta grundläggande hänseende bygger på ett stort mått önsketänkande.

Hur kan vi i västvärlden då bidra till bättre ledarskap i u-länderna? För det första är det viktigt att se till att biståndet inte används på ett sätt som innebär att det fungerar som en kompensation för bristen på ledarskap. Gravt korrumperade regimer skall helt enkelt inte stödjas.

För det andra är det viktigt att fortsätta liberalisera handel och investeringar. Frihandelns direkta ekonomiska effekter för u-länderna är i och för sig inte att förakta. Den brittiska vitboken rapporterar t ex att en halvering av importtullarna i såväl i- som u-länder skulle leda till en välfärdsökning i u-länderna som motsvarar 150 miljarder dollar, vilket är tre gånger det samlade biståndsflödet. Men de indirekta effekterna är viktigare. Eftersom korruption verkar avskräckande på utländska investerare och handelspartners, innebär de nya möjligheterna att delta i den internationella ekonomin att u-ländernas incitament att bygga välfungerande institutioner och bekämpa korruptionen stärks. Globaliseringen är en kraft som verkar för minskad korruption och vanstyre. På så vis sporras både den politiska och den ekonomiska utvecklingen. Enligt en statistisk beräkning skulle Colombias BNP öka med 20 % om den colombianska statens integritet höjdes till samma nivå som den brittiska.