Jagdish Bhagwati
The wind of the hundred days : how Washington mismanaged globalization
MIT Press, 2000

Jagdish Bhagwati, professor vid Columbia University i New York, är en av världens mest läsvärda ekonomer. Med drastiska formuleringar och resonemang som (för det mesta) är begripliga även för den som inte har högre studier i ekonomisk teori bakom sig, tacklar han de dagsaktuella debatterna i internationell ekonomi. Och alltid har han något tänkvärt att säga – oavsett om ämnet är frihandel, Asienkris, WTO eller globalisering.

Det mest kryptiska i Bhagwatis böcker är titlarna. I detta fall anspelar boktiteln, The wind of the hundred days : how Washington mismanaged globalization, på en dikt av Octavio Paz, och vinden i fråga är en förödelsens vind. Den har svept ut över världen från Washington, DC, varifrån Bill Clinton, Internationella valutafonden och andra har vanvårdat globaliseringen.

Myten om kapitalet
Boken består av 46 färska tal, artiklar och essäer, varav vissa är mer välkända än andra. Mest berömd av de samlade artiklarna är utan tvekan den inledande essän, ”The capital myth”, som ursprungligen publicerades i den inflytelserika tidskriften Foreign Affairs. Den rörde upp sådana vågor när den kom ut 1998, att många trodde att den, tillsammans med Asienkrisen, helt skulle vända debatten om fria kapitalrörelser och finansiell liberalisering.

Här pekade nämligen en frihandelsvän på kejsaren och påstod att han inte hade några kläder. Bhagwati påstod att det inte fanns några övertygande bevis för att fria kapitalrörelser leder till ekonomisk tillväxt – att USA och IMF hade tvingat andra länder att öppna sina ekonomier.

Bhagwati kan på så vis sägas ha banat väg för den intellektuella "backlash" mot fria kapitalrörelser som märks i Europa, manifesterad bl a i form av Attac.

Man får hoppas att denna motrörelse inte leder till några långsiktiga låsningar – inte minst för Bhagwatis egen skull. Bortser man från de retoriska rallarsvingarna mot IMF och Clintonadminstrationen, visar det sig nämligen att professorn har tämligen beskedliga åsikter om fria kapitalrörelser (vilket förtydligas i ett antal efterföljande artiklar). Bhagwatis syn på internationella kapitalrörelser är nyanserad men i grunden positiv:

1) Han har ingenting emot utländska direktinvesteringar. Tvärtom. Han anser att fattigare länder bör liberalisera sina valutaregleringar så att utländska multinationella företag ges goda möjligheter att föra in och ta ut pengar.

2) Bhagwati anser heller inte att länder som avskaffat sina valutaregleringar skall återinföra dem. Malaysia, som gjorde just en sådan u-sväng i samband med Asienkrisen, är alltså inget gott föredöme.

3) Han nämner inte ens Tobinskatten, d v s förslaget att införa en transaktionsskatt på internationell valutahandel.

Vad Bhagwati menar är att länder som ännu inte har öppnat gränserna för fria kapitalflöden bör gå försiktigt tillväga. De bör koncentrera sina insatser på att riva handelshinder, genomföra privatiseringar, och locka till sig utländska direktinvesteringar. Först därefter bör de ta steget att befria kapitalflödena från kontroller. Syftet med denna försiktighet är att undvika destabiliserande valutaflöden, i synnerhet sådana som tar formen av kortsiktiga banklån.

Detta är ingen särskilt radikal agenda. Snarare låter det som sunt förnuft. Men politikens logik rimmar inte alltid med den akademiske ekonomens teoretiska insikter. Faktum är att det är svårare att riva handelshinder och privatisera statliga företag än det är att riva valutakontroller som hindrar utländskt kapital från att flöda in. Handelsliberaliseringar och privatiseringar skapar ofta kortsiktiga "förlorare" – vilket göra en sådan politik jämförelsevis dyrköpt. En selektiv liberalisering av valutakontroller och bankregleringar skapar få omedelbara förlorare och många vinnare – och är därför relativt lättköpt för reforminriktade politiker.

I den bästa av alla världar hade kanske marknadsliberaliseringarna i tredje världen och Östeuropa följt en tydligt planerad sekvens, som Bhagwati föreslår. I verkligheten måste reformpolitiker göra det som är möjligt, när det är möjligt. De kan sällan följa en strategisk plan som sträcker sig över årtionden. Sådant var Gosplan förbehållet.

Bhagwatis kritik mot fria kapitalflöden saknar kontakt med realpolitiska dilemman. Och den riskerar att göra det bästa till det godas fiende även på ett annat sätt. När Bhagwati hävdar att den globala trenden mot liberaliserade kapitalmarknader är en produkt av amerikanska påtryckningar när han på ett olyckligt sätt en antiamerikanism som gror på många håll i världen. Och detta på synnerligen lösa grunder. Han lyckas i alla fall inte övertyga mig om att avregleringarna av finansmarknaderna i tredje världen i allmänhet och i Asien i synnerhet är ett resultat av något annat än den "omvändelse" som, enligt Bhagwati själv, förvandlat tidigare isolationistiska u-länder till frihandelsvurmare.

Risken är att "The capital myth" ger upphov till en ny myt, om Bhagwati som allmän motståndare till internationella kapitalflöden.

Handel och rättvisa
Synnerligen läsvärda och sympatiska är Bhagwatis essäer om frihandel och sociala frågor. Hans centrala argument går ut på att frihandelsavtalen inte bör belastas med specialklausuler om miljö, arbetsförhållanden, och liknande. Det motverkar nämligen båda syftena – varken de ekonomiska eller de icke-ekonomiska ändamålen gagnas. För det första kör de handelspolitiska förhandlingarna fast. För det andra komprometteras den sociala dagordningen när den kopplas samman med den handelspolitiska. Där vinner den nämligen vänner i form av handelslobbyister. Vilket innebär att även i grunden sunda idéer börjar lukta gammal protektionism. Rädsla för konkurrens – inte ideal och moral – kommer på så vis att prägla den sociala dagordningen.

Washingtons vanskötsel av globaliseringen bottnar enligt Bhagwatis resonemang i att Clintonadministrationen inte förstod att matcha mål och policyinstrument. Olika mål behöver nämligen olika instrument. Allt kan inte reduceras till handelspolitik och lösas i handelspolitiska förhandlingar i WTO. Vilket Clintons fiasko i Seattle så tydligt illustrerade.

Av de övriga essäerna i The wind of the hundred days vill jag särskilt framhålla de två essäer som behandlar förhållandet mellan handel och löner. Dessa är väl tekniska för min smak, men slutsatsen är så radikal att de är mödan värd. Debatten om handel och löner tar avstamp i observationen att lönerna fallit eller stagnerat för många lågkvalificerade arbetare i de rika länderna, särskilt i USA. Är det ökad handel med låglöneländer som orsakat detta? Svaren på den frågan kan, för att förenkla, delas in i två grupper. Å ena sidan finns det de som menar att handel med fattiga länder ligger bakom de växande löneklyftorna. På denna sida märks bl a protektionistiska fackföreningar, Pat Buchanan och frihandelsmotståndarna som demonstrerat på gator och torg från Seattle till Davos. Å andra sidan finns det de som menar att växande löneklyftor i i-länderna huvudsakligen beror på tekniska förändringar (datorisering, o s v), och att handel med låglöneländer inte kan förklara mer än 10–20 % av de växande klyftorna.

Bhagwati intar en alldeles egen ståndpunkt. Han menar att handel med låglöneländer tvärtom gynnat de lågavlönade i USA och EU. Hur förklarar han detta? Jo, om det är så att ökande handel med låglöneländer pressat ned lönerna i den rika världen, skulle man förvänta sig att världsmarknadspriserna på arbetskraftsintensiva industrivaror – d v s den typ av varor som u-länderna tenderar att specialisera sig på – har fallit. Men världsmarknadspriserna på denna typ av produkter har stigit! Att priserna stigit beror dels på ökad efterfrågan i de rika länderna, dels på ökad efterfrågan i de snabbväxande u-länderna.

Av detta följer följande kontraintuitiva slutsats: Genom att inlemma tredje världen i den globala ekonomin har USA:s och EU:s politiker mildrat de negativa fördelningspolitiska konsekvenserna av de senaste årtiondenas snabba tekniska utveckling. Bhagwati anser att samma förhållande kommer att gälla även i framtiden; ytterligare liberaliseringar och ökad handel med låglöneländerna skulle lyfta lönerna för dem som har det sämst ställt i Europa och USA.

Bhagwati är förvisso ingen vän av Marx, men detta förvånande perspektiv på förhållandet mellan global handel och de fattigas löner för osökt tankarna till det kommunistiska manifestets avslutande uppmaning:

"Proletärer i alla länder, förenen eder!"