Indianerna i Chipas har lidit av förtryck och utsugning. Men varför låtsas västerlandet att subcomandante Marcos och hans zapatister talar för dem alla? Marcos är en vänstertraditionalist som vill hålla kvar indianerna i fattigsamhället och hindra dem från att bli företagare. Han spelar på oro för nyliberalism, kulturkrockar och invandring. Hoppet står snarare till Mexikos nye president, Vicente Fox, som har vält enpartistaten över ända och vill reformera landet. Tänker zapatisterna hota den nya demokratin med våld?
I den sydliga regionen Chiapas har den mexikanska staten under det institutionaliserade revolutionspartiet PRI:s ledning gjort det som stater är allra bäst på: den har fördelat privilegier och understött utsugning. Olika grupper av indianer har ställts mot varandra. Vissa har tilldelats jord och vapen, andra har underkuvats.
År 1994 utbröt ett indian- och bondeuppror i Chiapas. Zapatistiska nationella befrielsearmén (EZLN) krävde sociala och ekonomiska reformer och motsatte sig Mexicos medlemskap i det nordamerikanska frihandelsområdet (NAFTA). Rörelsens främste talesman har hela tiden varit en piprökande man i skidmask (så kallad ”röjarluva”), som går under beteckningen "Subcomandante Marcos".
Militärt har EZLN inte varit någon större kraft att räkna med, men zapatisterna har med betydande framgång marknadsfört sina krav och synpunkter via Internet och genom ett globalt nätverk av vänsteraktivister.
Det råder ingen tvekan om att den mexikanska staten har understött förtryck i Chiapas. Bisarrt nog har dock både zapatisterna och deras hejarklack valt att fokusera på en annan föregiven fiende – den internationella liberalismen. Som det heter i en av underkommendantens kommunikéer:
”Den moderna globaliseringen, det vill säga neoliberalismen som världsomspännande system, är en ny typ av territoriellt krig ... Segern över det som Reagan och Thatcher kallade ’ondskans imperium’ betydde att nya marknader kunde öppnas och kapplöpningen om dem ledde till en ny konfliktsituation, ’fjärde världskriget’".
Handelshinder och privilegier
I den zapatistiska världsbilden framstår frihandel och liberalisering i omvärlden som ett större hot än de högst påtagliga övergreppen i Chiapas. EZLN vill uppenbarligen att jordbruksnäringen i Chiapas ska skyddas med handelshinder och privilegier. Analysen låter som om den vore gjord av en akademiker som har förläst sig på Marx och Engels. Det är knappast förvånande – mycket tyder nämligen på att Marcos bakom masken döljer just en sådan bakgrund. Subcomandante Marcos heter egentligen Rafael Sebastien Guillen Vicente. Han har studerat vid Sorbonne, arbetat som professor och är inte indian. Detta enligt boken Sous-commandant Marcos, la géniale imposture, av journalisterna Bertrand de La Grange och Maïté Rico (1998).
Marcos är inte, och har aldrig varit, en talesman för alla indianer, och EZLN är inte den enda rörelse som har bekämpat PRI. Medan zapatisterna ägnade sig åt att olja in automatkarbiner ute i skogen, bildade landets politiska opposition opinion i demokratiska former. Till sist orkade PRI inte längre fuska sig kvar vid maktens köttgrytor. Sommaren 2000 föll regimen i ett demokratiskt val, och Mexico fick för första gången på mer än 70 år en annan regering. Vicente Fox, företrädare för det konservativa partiet PAN, trädde till som president.
Läget i Mexico efter maktskiftet beskrevs nyligen av Lennart Berggren i den frihetligt socialistiska nättidniningen Yelah (2001-01-22):
”Sedan den nye presidenten Vicente Fox tillträdde ämbetet den 1 december förra året har mycket hänt i Mexiko, och framför allt i delstaten Chiapas. Armén har retirerat från ett flertal positioner, speciellt de i närheten av zapatisternas område i Lacandondjungeln, av de ungefär 120 zapatistiska ’politiska fångarna’ har ett 20-tal redan släppts och de övriga väntas friges snart, samt att Fox har överlämnat fredsavtalet från 1996 för godkännande till kongressen.”
Lennart Berggren ställde också en i högsta grad berättigad fråga:
”Vad kommer det att finnas för roll kvar för zapatistarmén? Att slåss med vapen för ett kongressgodkännande av ett fredsavtal är ju knappast demokratiskt, även om rörelsen alltid har varit mer baserad på image än vapen.”
Den tidigare Coca-Cola-direktören Vicente Fox har visat sig vara en mera framgångsrik reformator än den testuggande piprökaren Marcos. Vicente Fox är i betydande utsträckning en representant för just den liberaliseringsvåg som zapatisterna hela tiden har fördömt, men som nu ser ut att kunna skölja bort de gamla förtryckande strukturerna i Chiapas.
Skydd mot förändring
I takt med att Mexico reformeras kommer EZLN sannolikt att fokusera ännu tydligare på den del av den zapatistiska agendan som inte handlar om motstånd mot statens övergrepp, utan om krav på skydd mot det förändringstryck som omvärlden utövar på den mexikanska landsbygden. Marcos är i det avseendet Mexicos svar på den franske restaurangvandalen José Bové. Han är i grunden motståndare till rörlighet över gränserna och talesman för den traditionella försörjningsstruktur som har låst fast småbönderna i fattigdom och misär.
Så här kan det låta när Marcos hackar på liberalismen:
”Faktum är att den neoliberala flyktingpolitiken syftar mer till att skapa oro på världens arbetsmarknader än att sätta stopp för migrationsströmmarna.”
Att ”migrationsströmmar” (eller ”massinvandring” som det brukar heta när svenska xenofober uttalar sig) är något icke önskvärt i zapatistens ögon, framgår tydligt. Enligt Marcos förtjänar liberalerna att kritiseras därför att de ser en möjlighet att ta emot utlänningar och sätta dem i arbete.
Marcos förkastar marknaden därför att den banar väg för modernitet och för social revolution:
”... neoliberalismen förstör inte bara nationalstatens materiella tillgångar utan också (och det är lika viktigt trots att det sällan uppmärksammas) dess historiska och kulturella arv ... Neoliberalismens version av det totala kriget stöper om allt i enlighet med den nordamerikanska kapitalistiska modellen och leder därför till ett fullständigt förgörande av nationer och nationsgrupper."
Reaktionära krav
Kritiken bottnar i en djupt konservativ, för att inte säga reaktionär, analys av samhället, och den utmynnar också i reaktionära krav på gränshinder och regionalpolitiska subventioner. Allt ska förbli vid det gamla. I ett brev till president Fox konstaterade subcomandanten nyligen (2000-12-02):
”Vi får inget förtroende för någon som med företagsekonomisk trångsynthet har som regeringsförklaring att förvandla indianerna till mini-småföretagare.”
I samma brev förklaras varför:
”Här och på många andra håll i Mexico handlar indianidentiteten inte bara om blod och ursprung, utan också om synen på livet, döden, kulturen, jorden, historien, morgondagen.”
Blut und Boden och en särskild ”indianidentitet” som är främmande för företagande – det är den källa zapatisterna öser ur.
Genom att förhärliga gångna tiders fattigsamhälle, genom att uppmuntra ett tänkande baserat på etniska stereotyper, genom att utmåla friheten som fiende, och paragrafherrarnas privilegieapparat som vän, har Marcos gjort drängtjänst för de bakåtsträvande krafternas ideologiproduktion. Den dag agnarna sållas från vetet kommer historien att fälla en hård dom över den poetiske vicekorpralen och hans anhang.
Indianernas kamp
Den som vill förstå indianernas situation bör söka sig till äldre litteratur. I sex romaner skrivna under mellankrigstiden skildrade anarkisten Ret Marut – mera känd under pseudonymen B Traven – de mexikanska indianernas kamp, samtidigt som han exponerade förtryckets anatomi. Zapatisterna hoppas att en nationell politisk maktutövning ska stoppa globaliseringen, men B Traven konstaterade att just denna maktutövning är förtryckets urkälla. Han hade inget till övers för verklighetsfrämmande romantiker som anser sig veta hur landsbygdens människor borde leva:
”Indianerna behöver man inte ge några goda råd och man behöver inte proppa i dem några bibelspråk. De behöver inte heller några kommunistiska eller socialistiska partiprogram.”
B Traven beskrev en repression och en utsugning som drabbade handelsmannen och kapitalisten lika väl som fattigbonden. Som det heter i boken Diktatur:
”En skatteförvaltare erhöll en anständig lön. Men den betraktade han endast som drickspengar. De inkomster, som gjorde ämbetet så begärligt, var av annat slag. Han erhöll en väl tilltagen procent av alla indrivna skatter. Detta hade diktatorn bestämt för att skatteförvaltarna skulle bli mera intresserade av affären och pressa ut så mycket som det över huvud taget var möjligt av alla dem som drev någon rörelse. Innan en företagsam fabrikör hann så långt som att väva tusen meter bomullstyg, hade han redan fått betala värdet av tjugofem tusen meter i licensavgifter och skatter. Regeringen hade inte något intresse av att mexikanerna själva byggde upp någon industri i landet. Det var bekvämare att med hjälp av höga tullar förtjäna pengar på importerade varor och försäkra sig om de amerikanska, engelska och franska finanshusens välvilja för att med höga importsiffror bevisa att diktaturen skapat en gyllene tidsålder.”
Kanske inte lika poetiskt som en kommuniké av subcomandante Marcos, men närmare verkligheten.
