Ökad frihandel och rörlighet inom EU leder till att länder med mindre fria marknader får intresse av att härma mer lyckade länder. Men eftersom detta är smärtsamt, försöker EU i stället harmonisera lagar och regler i olika stater. Därför har vi vant oss vid att alla EU-förhandlingar går åt ett enda håll, mot mer federalism och likriktning. Men varför skulle vi inte kunna kräva förhandlingar för minskad centralisering och mer institutionell konkurrens? Flera tongivande skribenter anser att det inte bara finns en enda väg för EU.
Fransmannen Henri Lepages I morgon kapitalism var Timbros första utländska bok. Den blev en viktig inspirationskälla för marknadsekonomins pånyttfödelse under 70-talet. Nu, mer än tjugo år senare, finns det anledning att lyssna på Lepage igen. I The European Journal varnar han för EU:s ökande protektionism (”Fortress Europe – why customs unions lead to economic decline”, januari/februari 2001). Lepage påpekar att tullunioner till skillnad från frihandelsområden löper stor risk att utvecklas till slutna regionala handelsområden. Det är vad som har skett inom EU främst under 1990-talet.
En tullunion har i likhet med ett frihandelsområde inga interna tullar, men till skillnad från ett frihandelsområde har tullunionen en gemensam tullmur mot yttervärlden. Detta har sina fördelar, påpekar Lepage. Spelarna inom en union är relativt få och regionala överenskommelser skapar snabba resultat. I ett frihandelsområde går det däremot långsammare att avskaffa tullmurar, men när väl förändringarna börjar genomföras blir frihandeln allmänt accepterad och bestående. Varför är det så?
Gemensamma institutioner
Konkurrenskraften inom en tullunion växlar mellan länderna. Olika naturliga förutsättningar, men också t ex skattetryckets höjd, utgör några av orsakerna. Det naturliga vore att ekonomiskt svaga högskatteländer med mycket regleringar imiterade de mest konkurrenskraftiga länderna, men så fungerar det inte.
Att avskaffa regleringar och skatter är politiskt tungt, eftersom starka särintressen önskar bevara status quo. För ansvariga politiker och byråkrater blir då minsta möjliga ändringar den säkraste lösningen. Enligt Lepage har EU förvandlats till en kartell av stater med en växande mängd EU-gemensamma normer, lagar och standarder, som ska skydda de mindre konkurrenskraftiga länderna inom unionen mot medlemmar med lägre skatter och en friare marknad. Kraven på harmonisering har förstärkts genom den monetära unionen. EMU förhindrar att kriser hanteras med hjälp av penning- och valutapolitiken. De medel som återstår är höjda skatter, sänkta pensioner och sjukersättningar etc.
Höjda skatter minskar företagens konkurrenskraft och magrare transfereringar minskar politikernas. Den gemensamma lösningen är given: Beivra ”illojal” skattekonkurrens och likrikta arbetsmarknad och socialförsäkringar. ”Hemmapolitikerna” kan då både skylla impopulära åtgärder på ”Bryssel” och hindra att effektivare länder utnyttjar sina konkurrensfördelar. Målet blir att erodera den institutionell konkurrensen inom tullunionen.
Vad kan göras?
Går det att stärka EU:s institutionella konkurrens och bryta EU:s centralistiska krafter? Här går meningarna isär. De som företräder den konventionella visdomen säger att Maastrichtavtalet och EMU var ofrånkomliga och att unionen måste bli en fullgången stat. Andra hävdar att den enda möjligheten är att gå ur EU för att undvika en federalistisk utveckling. Det finns varianter. Timbros Johan Norberg har i Expressen framfört ett radikalt förslag, nämligen att Sverige skulle bryta mot EU:s tullunion och återgå till tidigare frihandelspolitik utåt. Det vore i princip ett ”avtalsbrott”, även om förslaget är ekonomiskt försvarbart.
Det finns ytterligare en väg som knappast diskuterats i Sverige, nämligen att kräva omförhandling av EU:s fördrag, så att den federalistiska utvecklingen bryts.
Den mest konsekventa förespråkaren för denna uppfattning är Bill Cash, historiker från Lincoln College, Oxford och konservativ parlamentsledamot från Stone. Han har suttit i underhusets EU-utskott sedan 1985 och erbjöds en ministerpost 1991 men tackade nej. I stället ledde han oppositionen mot Storbritanniens anslutning till Maastricht. 1991 fick han utmärkelsen ”Årets parlamentariska opinionsbildare”. Cash är grundare av och ordförande i The European Foundation, som ger ut tidskriften The European Journal.
Cash anser att Storbritannien bör kräva omförhandlingar samt förändringar på följande två områden:
Doktrinen ”acquis communitaire” måste rensas ut. Regeln innebär att nya och tidigare EU-medlemmar måste acceptera alla gällande EU-bestämmelser. Syftet med doktrinen är att unionen ska skyddas och konsolideras.
EU-domstolens inflytande ska begränsas. 1964 fastslogs genom ett rättsfall (ENEL mot Costa) att europeisk lag tar över medlemsstaternas, trots att principen inte hade någon grund i Romavtalet. 1994 fanns en möjlighet att knäsätta juridisk konkurrens mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen. Den tyska förbundsdomstolen försatt dock chansen att röja väg för ett sådant genombrott genom att vika sig för politiskt tryck och inte säga ett klart ja eller nej till Maastrichtavtalet.
Den pragmatiska politiska kulturen är stark i Storbritannien och i de skandinaviska länderna och yttrar sig i praktiska omprövningar av reformer som gått snett. På kontinenten är kulturen mer ideologisk, vilket innebär en annan typ av reaktion. De uppkomna problemen löses oftast med nya beslut, som fokuseras ännu mer på huvudmålet, i det här fallet en union och en superstat. Det innebär att EU befinner sig i ständig politisk förändring, som gynnar byråkrati och centralisering.
Inte utsiktslöst
Alla avtal sedan Romavtalet har, enligt Cash, gällt omförhandlingar. Målen har varit desamma – en fördjupad union med gemensam regering, gemensam valuta, medborgarskap, flagga, nationalsång, samma gränser och försvar samt en högsta rättsinstans. Detta kan emellertid inte hindra förhandlingar som har andra syften. Ingen vet om förhandlingar om minskad överstatlighet är utsiktslösa, förrän man har prövat. ”Friskt vågat är hälften vunnet” heter det ju.
Krav på ändringar av avtal kan tas upp vid ministerrådskonferenser (IGC), om regeringarna i Storbritannien, Danmark och Sverige framför tydliga krav på förändringar. Förhandlingar behöver inte vara utsiktslösa. Det är väl knappast självklart, frågar sig Cash, att EU föredrar att Storbritannien lämnar EU och går in i NAFTA? Kanske till och med i sällskap med Danmark och Sverige. Handeln mellan Storbritannien och EU är viktig för alla och även Tyskland och Frankrike kan vilja ha avtalsrevisioner.
Cash kritiserade tidigt EMU, därför att den monetära unionen skulle komma att kräva en överstatlig finanspolitik. EU-kravet på att Irland inte ska sänka skatter och höja pensioner, trots god tillväxt och bra finanser, tyder på att Cash fått rätt om EMU:s dynamik. Hans kritik gäller dock inte enbart EMU utan i lika hög grad öppningen i Maastrichtavtalet för en gemensam försvars- och utrikespolitik samt i Amsterdamavtalet för överstatlighet på rättsområdet.
Amsterdamavtalet har i Sverige förbigåtts med tystnad. Avtalets diffusa skrivningar utgör en förklaring. Tanken är att alla EU:s medlemsstater i framtiden ska tillhöra ett legalt system. Till att börja med gäller det enbart brott mot EU. En europeisk åklagare i Bryssel ska ha representanter i alla medlemsstaterna, och de nationella åklagarämbetena ska underställas den europeiske åklagaren, som också kan kräva att nationella rättsinstanser utfärdar häktningsorder m m. Bedrägerimål gällande EU ska sedan prövas av nationella domstolar, dock utan nämndemän eller jury. Alla reformbitarna är ännu inte på plats, men arbetet är långt framskridet.
Är det möjligt för riksdagen att hindra ytterligare spridning av överstatligheten till hela det straffrättsliga området, om detta blir aktuellt? Nej troligen inte utan omförhandlingar av Amsterdamavtalet på grund av avtalets artikel 280, som leder till ett avskaffat veto och att beslutsmakten flyttas från riksdagen till det federalistiska EU-parlamentet och ministerrådet. Rättstraditioner från länder, som till helt nyligen varit auktoritärt styrda, kan således i framtiden komma att tillämpas också i Sverige.
För radikal?
Det finns många som delar Cashs radikala uppfattning och anser att EU: s uppgifter bör begränsas till handel och miljöfrågor. Synpunkterna överensstämmer med Lepages och Norbergs. Lösningen är att skapa ett frihandelsområde i stället för en tullunion.
Men går det att få gehör för en så radikal omsvängning? Ja, om den politiska eliten besvärar sig att lyssna på de allt mer EU-skeptiska medborgarna.
De praktiska problemen med att avskaffa alla de regler som en flitig EU-byråkrati skapat är arbetskrävande. Men förändringarna kan påskyndas om institutionell konkurrens uppmuntras på skatteområdet, på det juridiska området och inom arbetsmarknadspolitiken. Vetorätten bör stärkas, och politiker som vågar använda den bör belönas med medborgarnas stöd.
