I en ny bok på Bokförlaget DN möter läsaren engagerade människor som argumenterar för det förträffliga i att slå sönder saker de ogillar – vilket givit upphov till många uppskattande recensioner. Vill vi leva i ett samhälle där den politiska debatten bedrivs genom att man förstör varandras egendom eller förhindrar människor med annan uppfattning att komma samman? Det är dags att reagera mot den ökade acceptansen för våldet som politisk metod.
De senaste åren har inneburit ett internationellt genombrott för våldet som politisk kampmetod. Framför allt har det handlat om våldsamma demonstrationer i samband med internationella konferenser. Men det finns också andra exempel: skadegörelse av hamburgerrestauranger, reklamaffischer, grävmaskiner, stridsflygplan, pälsdjursfarmer och butiker.
Våld kan vara berättigat som politiskt medel i en diktatur. Men inte i en demokrati. Att kasta stenar, brandbomber eller flaskor mot andra människor eller att förstöra egendom bör aldrig accepteras. Den svenska grenen av Attac har, efter diverse krumbuktande, tagit avstånd från det direkta våldet som kampmetod. Men det tycks mer handla om ett taktiskt avståndstagande än om något principiellt, etiskt ställningstagande.
Samma nihilistiska ton präglar Jennie Dielemans och Fredrik Quistberghs bok Motstånd (Bokförlaget DN). Där intervjuas utomparlamentariska aktivister och där ges tips om hur man ordnar en bra aktion. Författarna säger att de skrivit boken eftersom de tycker att det är på tiden att låta folk själva få berätta varför de gör motstånd. Här möter vi alltså engagerade människor som argumenterar för det förträffliga i att slå sönder saker man ogillar – vilket givit upphov till många uppskattande recensioner.
Fast DN:s recensent tyckte att boken var väl snäll och fann förklaringen till detta i formulär 1A för kulturskribenter: den var utgiven av Bonniers.
Så här sofistikerat resonerar djurrättsaktivisten Kristofer i Motstånd: ”Jag tycker det är okej att hota med skadegörelse. Man kan ju alltid sluta sälja päls, man kan sälja något annat.” En tjej i AFA (Antifascistisk organisation) anser det rätt att bränna bilar och butiker, bara inga människor kommer till skada. Men samtidigt anser hon att var och en själv måste bestämma vilka gränser man sätter för sitt agerande.
Åsiktsfrihet gäller alla
Vilka gränser bör man då, från liberala utgångspunkter, dra för sitt agerande? En grundläggande princip för politiskt arbete i en demokrati är att alla, oavsett uppfattning, ska ha samma rätt att verka för sina åsikter. Om jag godtar att anhängare av en viss uppfattning använder våld eller blockad, så bör jag också godta att anhängare av andra uppfattningar använder sig av samma medel.
Om jag inte accepterar att någon av politiska skäl slår sönder min bil, kan jag inte ge mig själv rätten att använda detta politiska vapen. Därmed inte sagt att all form av civil olydnad måste avvisas av liberaler. Att öppet bryta mot en lag som jag anser omoralisk – till exempel att vapenvägra – kan vara legitimt om jag därmed inte skadar någon annan människa. På samma sätt kan man resonera kring frågan att skydda flyktingar som hotas av utvisning.
Låt oss återvända till globaliseringsmotståndet. Även om man tar principiellt avstånd från stenkastning och liknande aktiviteter, finns det två andra principiella problem som rör Attac, Per Gahrton och andra som brukar delta i stora demonstrationer mot internationaliseringen. För det första: Vilket ansvar har fredliga demonstranter som går tillsammans med våldsverkare? För det andra: Är det en politiskt acceptabel kampmetod att försöka förhindra eller störa genomförandet av en konferens?
Det kan inte ha kommit som en överraskning för någon att våldsverkare skulle försöka gå med i det demonstrationståg i Malmö den 21 april, där bland annat Per Gahrton blev gripen. Låt oss anta att arrangörerna och de allra flesta deltagarna ville genomföra en helt fredlig demonstration. Varför gjorde de då inget för att försöka förebygga ett upplopp och hålla våldselementen borta från övriga demonstranter?
Demonstranter och ansvar
Det är möjligt att polisledningen valde en olämplig taktik och att enskilda polismän uppträdde felaktigt. Men det fritar ju inte de seriösa demonstranterna från ansvar. Att professionella våldsverkare tillåts använda sig av en sköld av fredliga demonstranter är ju perfekt, från deras utgångspunkt. Förmodligen fanns det demonstranter som gärna fyllde denna funktion. Och att Per Gahrton inget högre önskar än att bli arresterad av polis i samband med en demonstration mot globaliseringen, kan man utgå från. Men någon med omdöme borde väl ha kunnat tänka efter före.
Det finns en mellanform mellan våldsamma upplopp och fredliga demonstrationer, nämligen blockadaktioner, alltså försök att – utan användning av grövre våld – allvarligt störa eller förhindra en sammankomst, till exempel genom att blockera tillfartsvägarna. Inte heller detta bör accepteras i en demokrati. Det är uppenbart att sådana aktioner inkräktar på andras mötesfrihet (om det handlar om en enskild sammankomst) eller på demokratiskt valda representanters möjligheter att fullgöra sina uppdrag (om det handlar om en officiell politisk konferens).
Det tycks som om blockader i många kretsar börjar uppfattas som legitima aktioner och att poliser som försöker bryta upp sådana blockader närmast per definition anses skyldiga till övergrepp. Tårtor som kastas på politiker verkar också okej. Över huvud taget finns det anledning att reagera mot att allt fler – inte minst bland samhällsdebattörer – börjar acceptera politiska handlingar som direkt kränker andra människors rätt – åtminstone om de utförs av unga och arga aktivister av vänstertyp.
Men vem vill egentligen leva i ett samhälle där debatten om handelspolitik, djurhållning etcetera bedrivs genom att olika meningsriktningar ägnar sig åt att förstöra varandras egendom eller att förhindra människor med annan uppfattning att komma samman?
