Efter att under efterkrigstiden ha stått som modell för protektionism och slutenhet vill de latinamerikanska länderna nu ha frihandel. Inspirationen kommer från Mexiko, som genom Naftaavtalet fick frihandel med USA och Kanada. Följden blev en väldig exportökning, nya och bättre betalda arbeten och en demokratisk omvandling.

Trettiofyra amerikanska ledare undertecknade för några dagar sedan en deklaration, med innebörd att det år 2005 bildas en frihandelszon över hela Amerika, från Alaska i norr till Argentina i söder. Det blir världens största frihandelszon, för 800 miljoner invånare. Det råder inget tvivel om varifrån Latinamerika har fått inspirationen.

1 januari 1994 införde Mexiko North American Free Trade Agreement, Nafta, tillsammans med USA och Kanada. Följden blev att Mexikos medborgare och företag fick handla fritt med två av världens ledande ekonomier. Efter den så kallade ”Tequilakrisen” 1994–1995, som berodde på en fast och övervärderad växelkurs, har Mexiko sett en rekordsnabb återhämtning. Redan 1996 hade landet en stabil tillväxtkurva, på c:a fem procent per år – en av de högsta i världen. Det kontrasterar starkt mot det då protektionistiska Mexikos kris som utlöstes 1982, och sedan varade nästan hela decenniet.

Medborgarna har fått fler och billigare varor och tjänster att välja mellan. Exporten har ökat väldigt starkt och landet exporterar dubbelt så mycket som Brasilien, trots att ekonomin är hälften så stor. Antalet exportföretag har vuxit med 50 procent sedan 1994. Från att ha varit världens 26:e största exportör för bara sex år sedan är Mexiko i dag världens åttonde största.

Man har också börjat diversifiera exporten. 1982 stod olja för 70 procent av Mexikos export, i dag är den mindre än 10 procent. För tjugo år sedan var bara 0,7 procent av exporten förädlad, en andel som i dag har ökat till c:a 20 procent. Mexiko skeppar inte längre bara råvaror över gränsen, utan också allt fler bilar och mer elektronik, tekoprodukter, hushållsmaskiner och öl.

Höjd levnadsstandard
Det ekonomiska uppsvinget syns i en långsam höjning av en mycket låg levnadsstandard. Det har blivit tydligt att det krävs bättre utbildning av befolkningen för att Mexiko ska hänga med i konkurrensen, och politikerna har börjat införa miljöskydd som de alltid tidigare har försummat. Allra viktigast är emellertid att den nya öppenheten har gått hand i hand med en ökad respekt för mänskliga rättigheter. Efter 71 år som enpartistat fick Mexiko slutligen uppleva ett demokratiskt maktskifte förra året.

Opinionsundersökningar visar att majoriteten av befolkningen stöder Nafta-avtalet, och även vänsterpolitiker som röstade emot det, anser numera att Nafta har gynnat landet.

Frihandeln är absurd, tyckte emellertid en kulturskribent i Dagens Nyheter i dag (26 april 2001). Ökad handel och investeringar leder nämligen inte till välstånd utan till att lönerna i Mexiko sjunker med 25–40 procent. Han skrev i och för sig att han bara hört siffran från en demonstrant. Men betyder det att man inte behöver ta något som helst ansvar för de uppgifter man som journalist sprider vidare?

Den missbrukade siffran handlar om tiden för Tequilakrisen 1994–1995 och är även för den tiden våldsamt överdriven. Under krisen minskade nämligen lönerna med c:a 20 procent, men sedan dess har de börjat öka raskt. Med andra ord – lönerna sjönk när investeringar och handelsflöden sinade, men ökar när de kommer tillbaka. Precis tvärtemot den tes om frihandelns fördärvlighet som skribenten drev.

Under de fem åren efter Nafta-avtalet har den mexikanska ekonomin fått 1,3 miljoner nya arbeten, netto. Det är en ökning med mer än tio procent. Lönerna ökar överlag, men allra snabbast går det i exportsektorn, som kan betala upp till 67 procent högre löner än de gamla inhemska jobben. Det är inget mysterium att mexikaner söker sig till den norra del av landet, varifrån exporten till USA utgår ifrån.

Bättre alternativ
Det är självklart att lönerna är lägre än i USA, produktivitet, utbildning, maskiner och infrastruktur är ju sämre. Men det intressanta är om dessa arbeten ger bättre alternativ än de som annars hade funnits. Mexikos USA-ambassadör, Jesús Reyes-Heroles, har förklarat: ”I ett fattigt land som vårt är inte alternativet till lågbetalda arbeten välbetalda arbeten – det är inga arbeten alls”. Tecken finns till och med på att fler mexikaner väljer att stanna i landet på grund av de högre lönerna, i stället för att försöka smita igenom den amerikanska järnridån i norr för att få amerikanska jobb.

Myten om att någon annan måste förlora om en vinner avslöjas av att USA och Kanada också har haft rekordtillväxt och ökat sysselsättningen med 7 respektive 22 procent under åren efter Nafta. Båda parter tjänar på att man specialiserar sig och gör det man är allra bäst på.

Mexikos framgångsexempel följs nu av resten av Latinamerika. Nafta ska bli FTAA, Free Trade Area of the Americas. Det är förhoppningsvis slutpunkten för många decennier av slutenhet och protektionism i dessa länder. En del liberala reformer har skett under 90-talet, och tillväxten har ökat, men fortfarande återstår mycket att göra. Länderna skadas av väldig korruption, reglerade arbetsmarknader och obefintlig näringsfrihet, som leder till att alla som vill göra affärer får betala mutor eller söka sig till den informella sektorn. Fattiga har sällan någon chans i domstolarna och – som Hernando de Soto visar i sin viktiga bok The mystery of capital – förvägras äganderätten till hus och mark.

När frihandeln öppnar dörrar på glänt, kommer det att blåsa in friska vindar i dessa gamla system. Det har Mexiko redan visat.