Robert Krol
The case for open global capital markets
Washington, DC: Cato Institute, 2001

Kenneth Hermele
Det globala kasinot och dess kritiker från Keynes till Tobin
Stockholm: Forum Syd & Ordfront förlag, 2001

Det har uppstått en spekulativ bubbla – i tyckarbranschen. Just nu tycker alla till om globala kapitalrörelser. I branschen finns det ingen hetare aktie än Attac, Tobinskattens advokater, i alla fall inte i Sverige. Tyvärr kännetecknas mycket av tyckandet av brist både på kunskap och analytisk skärpa. Men det kan man råda bot på, t ex genom att läsa de två små skrifter som häromdagen damp ner i min brevlåda.

I Det globala kasinot (79 s) av ekonomen Kenneth Hermele framförs tanken att de globala kapitalmarknaderna bör återregleras. Tvärtom, hävdar professor Robert Krol i The case for open global capital markets (14 s).

Trots de disparata slutsatserna har skrifterna många gemensamma nämnare.

Till exempel är Hermele och Krol överens om att de många finansiella kriserna under 1990-talet tyder på allvarliga problem i den finansiella arkitekturen. Båda författarna riktar också skarp kritik mot Internationella valutafonden. IMF:s intervention i krisdrabbade länder har enligt Hermele lett till ”fördjupad kris, en fördröjd läkeprocess och större mänskliga och sociala kostnader än nödvändigt”. Krol konstaterar torrt att ”det är slående hur svårt det är att finna bevis” för att fondens program verkligen förbättrar klientländernas ekonomier.

Författarna är också eniga om att ”moral hazard” är ett verkligt problem (trots att IMF ihärdigt hävdar att så inte är fallet). Moral hazard uppstår, som Hermele formulerar det, när bank och finansfolk slipper ligga som de bäddar. Så sker när brandmännen från IMF kommer rusande med spannar fyllda med dollarsedlar att ösa på elden så fort det börjar hetta till i ett land.

Hur skall man förklara enigheten i dessa frågor? Det är ett problem som är av stor vikt – för sakfrågan. För att förklara samsynen kan man tänka sig två alternativa argumentationslinjer.

Idéspekulanternas flockbeteende
För det första kan det röra sig om en spekulativ idébubbla, med sin grund i psykologiskt flockbeteende. Sådana uppstår när alla opinionsmakare vänder blicken från grundläggande fakta – verkligheten – och i stället fäster sig vid hur andra tolkar verkligheten. Om IMF:s aktier sjunker i TV-sofforna och på tidningarnas debattsidor, då säljer alla idéspekulanter, oavsett vad som faktiskt händer i organisationen. Och omvänt, om Attacs aktier stiger, då köper idéspekulanterna, oavsett om organisationen och dess idéer är fundamentalt sunda eller osunda.

För det andra kan man tänka sig att likriktningen i tolkningen bottnar i oberoende intryck och studier av verkligheten. I så fall är det t ex resultatet av IMF:s insatser i olika delar av världen under en lång rad år som får organisationens politiska stjärna att dala. Och Attacs stigande kurs beror på äkta meriter.

I föreliggande fall är det nog ganska enkelt att sluta sig till att det inte är två lämlar vi har att göra med. Det förefaller föga troligt att vänsterekonomen Hermele och den (ny)liberale Krol skulle ha råkat ansluta sig till samma lämmeltåg. Det är nog verkligheten som styrt dem till en i långa stycken gemensam problembeskrivning.

Ytterligare bevis mot lämmelteorin står att finna i de avsevärda skillnader som trots allt kvarstår mellan de båda skribenterna. De förespråkar helt olika lösningar på problemen. Hermele vill återreglera de globala kapitalmarknaderna – han gillar förslagen att skapa ett super-IMF, World Financial Authority, och att införa en Tobinskatt.

Krol vill lägga ner IMF – och inte skapa något i dess ställe. Bara så kan marknadens disciplin komma att härska på de globala kapitalmarknaderna och moral hazard-problematiken undvikas.

Så utifrån tämligen likartade utgångspunkter kan idéentreprenörerna uppenbarligen lockas att satsa sitt intellektuella kapital på radikalt olika hästar. Vad beror då det på? Keynes påpekade att praktiska män ofta är ”trälar under någon död nationalekonom”. Hermele använder citatet, men anser antagligen inte att han själv blivit intellektuellt förslavad av Keynes, Polanyi, Myrdal, eller av ännu levande ekonomer som Gailbraith, Tobin och Soros – tänkare vars eviga visdom han hyllar. Nej, de tanklösa trälarna är förstås politikerna, tjänstemännen och marknadsaktörerna som representerar ”den nyliberala dumhetens ansikte”.

Lämmelteorin
Irriterande nog finns det i Hermeles bok inga referenser som stöder centrala delar av hans argumentation. Han slår t ex fast att ”den spekulativa ekonomins explosiva tillväxt” lett till ”vidgade klyftor och en detronisering av politiken och därmed av demokratin som idé”. Han talar föraktfullt om att det bara är i den ”ekonomiska teorins drömda värld” som avregleringar av kredit- och valutamarknaden har positiva följder. Hermele förklarar dock aldrig för läsaren varför fria kapitalflöden leder till vidgade klyftor, detroniserar politiken, skadar demokratin, o s v. Orsakssamband och -mekanismer lyser med sin frånvaro.

Ännu allvarligare är att Hermele inte presenterar några som helst bevis för det antagande som ligger till grund för hela hans argumentation, nämligen den keynesianska centraltesen att ”kapitalmarknadens aktörer beter sig som lämlar, alla springer åt samma håll samtidigt”. Därför blir Hermeles diskussion av de olika förslagen på ”lösningar” tämligen ointressant. Det är så lösningar som ännu väntar på ett problem tenderar att bli.

Hermeles dogmatiska börda är tung och det präglar hans skrift. När Keynes namn nämns, är det en signal om att läsaren bör koppla ifrån sin kritiska förmåga. Jag undrar vad Keynes själv hade tyckt om det? Karl Marx lär ju vid ett tillfälle ha hävdat att han inte var marxist. James Tobin har på senare tid låtit påskina att han, till skillnad från de europeiska attacsympatisörerna, inte är någon tobinist. Och John Maynard Keynes är, skulle jag tro, inte keynesian i sin himmel. Som Eli Heckscher skrev efter Keynes för tidiga död: ”Med sin ganska enastående förmåga av självförnyelse och med det beundransvärda mod han visade i fråga om att ej blott avvärja utan rent av nedsabla egna föregående ståndpunkter är det ej uteslutet att han härnäst skulle ha vänt sig emot sina egna beundrande lärjungar.”

Krol avhåller sig klokt nog från att recitera Hayeks och Friedmans evangelier. Avsaknaden av övertydlig ideologisk nit gör hans lilla skrift till en intressantare bekantskap, trots dess jämförelsevis livlösa språk. Den är nämligen full av referenser till spännande, färska vetenskapliga studier. Dessa får Krol att tro att flockbeteende på internationella kapitalmarknader inte är något större problem. Till exempel har det vid en analys av 20 så kallade emerging markets visat sig att svängningarna på aktiemarknaden minskade sedan länderna liberaliserat sina kapitalmarknader. En undersökning av världens tio största internationella hedgefonders aktiviteter under 1997 – när Asienkrisen bröt ut – fann inget samband mellan deras valutahandel och valutakollapserna i Asien. Tvärtom tyder tecknen på att hedgefonderna stabiliserade marknaderna – genom att köpa de fallande valutorna. Inte heller kan utländska investerare beskyllas för att ha orsakat krisen i Sydkorea – det var koreanska investerare som fick Söulbörsen att rasa.

Krol konstaterar att argumenten för en återreglering av de globala kapitalmarknaderna vilar på antagandet att investerare agerar i flock och på så vis föranleder onödigt stora fluktuationer på marknaderna. Men övertygande bevis för att irrationellt flockbeteende är ett verkligt problem saknas alltså fortfarande. Krol finner dem i varje fall inte – och Hermele presenterar som sagt inga.

Valutakriserna under 1990-talet är inte, om någon nu trodde det, i sig bevis på marknadernas vansinne. Kriserna kan i huvudsak tolkas som resultatet av obegåvade statliga interventioner. Asienkrisen var t ex (liksom den föregående boomen) i stor utsträckning en direkt konsekvens av amerikanska och japanska försök – lyckade sådana! – att styra dollar-yen-kursen först åt ena hållet och sedan åt det andra. Att detta ledde till "boom and bust" i länder som Thailand och Indonesien, berodde i sin tur på att dessa länder olyckligt nog bundit sina valutor till dollarn. Det är alltså inte så att en ”fri” marknad tillåts att sätta pris på valutor.

Det kan också vara värt att påminna om att priset på kapital inte heller sätts på en fri marknad. I USA är det Alan Greenspan som sätter priset på kapital. Just nu får stackarn bära hundhuvudet för att han satt räntan på fel nivåer under de senaste två-tre åren; först var den för låg, vilket fick Nasdaq att gå i taket, och nu är den på tok för hög, varför både Nasdaq- och Dow Jones-indexet störtdyker.

Lägg ner IMF
Man skall alltså inte förledas att tro att det bara är de fria marknadskrafterna som hemsöker den globala ekonomin. Hermeles ”hjältar som får marknaden att fungera” – d v s de statliga reglerarna – är inte ofelbara. De kan både hjälpa och stjälpa den goda marknaden. Frågan är hur man får dem att göra det förra och undvika det senare. Hermele presenterar inga idéer om hur det skulle gå till.

Det mest intressanta med att läsa Hermeles och Krols skrifter parallellt är att det tydligt framgår att det verkligen är en hel Atlant som skiljer de amerikanska och de europeiska debatterna åt. När Hermele beskriver de olika förslagen till lösningar på problemet med de återkommande finanskriserna, nämner han inte ens det som Krol presenterar (och som jag också slog ett slag för i Världens klassresa, Timbro, 1999). Nämligen att lägga ner IMF, eller drastiskt beskära dess mandat.

Det omvända gäller också – Krol nämner inte ens den fråga som står i centrum för uppmärksamheten i den europeiska debatten, d v s Tobinskatten.

Tobin är inte profet i sitt hemland. Fast det betyder inte att han inte debatteras. Problemet för Tobinskattens svenska advokater är att förslaget utsatts för en förödande intellektuell kritik i USA – från vänster! Paul Davidson, ekonom vid University of Tennessee i Knoxville, menar till exempel att det inte räcker att kasta lite ”sand i maskineriet”. Det krävs rejäla stenbumlingar. Det senare kan man väl diskutera, men det intressanta med Davidson är att han analyserat Tobinskattens empiriska och teoretiska meriter. Han har då funnit att grundtanken – att ökade transaktionskostnader leder till minskade svängningar på marknaderna – saknar stöd. Tvärtom visar de tillgängliga bevisen att ökade transaktionskostnader (t ex i form av en skatt) leder till ökad volatilitet. Tobinskatten skulle alltså direkt motverka sitt syfte.

Osäkra resultat
Davidson menar också att Tobinskattens påstådda fördel – att den stoppar kortsiktig spekulation utan att hindra ”riktiga” handelsflöden och affärer – saknar förankring. I själva verket är det troligt att resultatet blir det omvända – kraftigt negativa konsekvenser för den verkliga handeln, utan att stoppa den kortsiktiga spekulationen.

Davidson skriver i vinternumret av Eastern Economic Journal (den tidskrift i vilken Tobin utvecklade sitt förslag 1978) att Tobin ställde rätt diagnos, men ordinerade fel medicin. Davidson tror att det positiva mottagandet som förslaget på en transaktionsskatt väckt beror på två saker. För det första för att den lovar att bli en ”cash cow” – vilket faller beskattningsivriga politiker på läppen. För det andra för att förslaget framstår som trovärdigt, därför att det framförts av en Nobelpristagare i ekonomi – trots att det empiriska materialet talar emot hans idé.

Davidsons största oro är att Tobinskatten införs – och misslyckas, som den oundgängligen måste. Då kommer nämligen de förskräckliga marknadsliberalerna att få vatten på sin kvarn. Och det kommer att dröja en evighet innan någon klok person får för sig att statsmakterna bör styra de globala kapitalmarknaderna.

Davidson oroar sig nog i onödan. I idéernas kamp räcker det inte att envist upprepa gamla dogmer, som Hermele och andra återregleringsvänner tenderar att göra. Så länge som Tobinskattens advokater saknar en skarp ekonomisk-politisk teoretiker – en ny Keynes – som driver frågan och förmår tillföra debatten genuint nya perspektiv och tankar, är det och liknande förslag dödfödda. George Soros och Manuel Castells, som flitigt åberopas av Hermele, håller liksom inte det intellektuella måttet.