De politiska partierna, deras fördelar och problem blir så mycket tydligare om man tänker på dem som musiker. Då inser man varför socialdemokraterna är som Depeche Mode och kristdemokraterna som Westlife. Orättvisa jämförelser? Möjligen på det viset att fler svenskar gillar musik än politik.
Nyligen publicerade tidningen Trademark (varumärkesbilaga till Resumé och Dagens Industri) en artikel om de svenska partiledarnas attraktionskraft på marknaden och jämförde deras personliga varumärken med olika bilmodeller. Göran Persson jämfördes t ex med en Volvo – ”dyr i inköp men med bra andrahandsvärde och rejäla krockkuddar”, och Bo Lundgren med en Hyundai Atos – ”fyrkantig, inte särskilt snabb och har svårt för omkörningar”.
Men trots allt så är det ju partier och inte partiledare vi röstar på i det här landet, så jag började fundera på om det inte fanns några mer närliggande jämförelser man kunde göra med vårt partiväsende. Till slut slog det mig att alla svenska riksdagspartier har sin motsvarighet i musikvärlden. En något orättvis jämförelse, kan tyckas, då ju uppenbarligen fler människor i Sverige gillar musik än politik. Men i dessa dagar med Internetdistribution av musik i mp3-format och privata lokalradiostationer som översköljer oss med massproducerad tuggummipop, finns det kanske anledning att emellanåt spetsa öronen och lyssna även till de partipolitiska locktonerna.
Bättre förr
Socialdemokraterna, till att börja med, kan sägas vara politikens svar på syntgruppen Depeche Mode. De har varit länge i branschen men har ändrat och utvecklat såväl laguppställning som sound rejält genom åren. De har en trogen skara fans som visserligen gnäller om att ”de var bättre förr”, men som trots allt fortsätter att köpa skivor och gå på konserterna.
Moderaterna motsvaras av Michael Jackson. Precis som Jackson har moderaterna också hållit igång länge, men de har förändrat sin framtoning ordentligt genom åren. De hoppar snabbt på nya trender och lyckas ofta infoga dem i sitt eget grundkoncept. Är ganska hemlighetsfulla och slutna, och drar sig helst undan uppmärksamheten till sin egen lilla värld av lojala medarbetare.
Vänsterpartiet kan liknas vid Eminem – en framgångsrik och udda fågel med ett i grunden kontroversiellt budskap, men som genom sin karisma och känsla för marknadsföring lyckas nå nya grupper av lojala fans. Kritiker i alla läger invänder mot dem, och ifrågasätter ”äktheten” i deras ilskna texter. Trots flera skandaler så tycks motgångarna bara göra dem argare, starkare och mer kämpalystna.
Flickornas favorit
Kristdemokraterna är politikens motsvarighet till flickfavoriterna i pojkbandet Westlife. De serverar en mossig hyllning till kärnfamiljen och till livslång kärlek, invävt i en bedövande ljudmatta av smöriga ballader. Många är inblandade i låtskrivandet och producerandet, men det är de tvålfagra artisterna som får all uppmärksamhet. Ett väloljat PR-maskineri avvärjer effektivt alla skandaler, om några mot förmodan skulle uppstå. Den frikyrkliga renlevnadsimagen är dock mer än bara yta, så risken känns ändå i det närmaste obefintlig.
Centerpartiet – självklart är de ett dansband! Något mer fast förankrat i den svenska folksjälen får man väl leta efter. Men vilket dansband? Spelar det någon roll? Det är ju inte därför man går ut och dansar. Men de får gärna ha ett glatt humör, kunna dra en vals och ta morgondagen med en klackspark.
Folkpartiet har sin uppenbara musikaliska motsvarighet i reggaemusiken. Den är populär, och många gillar dess lockande toner, takt och rytm. Allt som oftast kommer en låt som blir en hit och spelas överallt, men ingen minns vem artisten var. Att folkpartiet i likhet med centern associeras med en musikgenre snarare än en artist säger också en del om partiernas problem. Alla minns Bob Marley, och i likhet med en del gamla partiledare är också hans namn förknippat med en hel del mytbildning.
Uttjatat
Miljöpartiet, slutligen, kan liknas vid de irländska bidragen till Eurovisionsschlagerfestivalen – personifierade genom schlagerkungen Johnny Logan. Många finner melodierna tilltalande trots att de egentligen inte har så mycket substans. Repertoaren blir med åren dessutom allt mer urvattnad och texterna mer och mer förutsägbara och tjatiga. Det senaste irländska bidraget lät som en blaskig mix av allt de kommit med de senaste åren, och i likhet med miljöpartiet riskerar de nu att inte få vara med att tävla nästa år.
Vad vill jag då ha sagt med denna orättvisa, jämförande studie? Tja, jag menar förstås inte att någon ska börja bläddra igenom sin skivsamling och utifrån det börja överväga att rösta annorlunda än sist i nästa riksdagsval. I stället är det nog så att de flesta av oss utvecklar vår musiksmak och byter favoritartist oftare och i högre grad än vi byter preferens i politiken. Möjligen kan man dra några slutsatser av detta, men det överlåter jag med varm hand åt var och en.
