I förra numret av smedjan.com stod Henrik R S Olsson upp till immaterialrättens försvar i en artikel om Napster och musikindustrin. Olssons försvar för immaterialrätten, och särskilt upphovsrätten, är passionerat, och han anser att Napster bör förbjudas. Nicklas Lundblad menar här att resonemanget är problematiskt, och att immaterialrätt faktiskt är något annat än äganderätt.
Det finns anledning att sympatisera med Henrik R S Olssons grundläggande ambition. I grunden vill han värna äganderätten, och äganderätten är en av de viktigaste rättigheterna som människor har. Vi bör verkligen älska att äga, och äganderätten skall försvaras, särskilt mot staten. Men den intellektuella äganderätten är inte okomplicerad.
Om vi respekterar snickarens rätt till sitt bord bör vi respektera en konstnärs rätt till sitt verk, menar Olsson. Det är sant, och det gör vi. Men hur skulle vi reagera om snickaren började vilja ha betalt för det antal gånger som vi satt vid bordet, för eventuella vidareförsäljningar av bordet och för varje gång bordet visades för andra människor? Eller om han krävde att få bryta sig in hos oss för att se att vi inte låter några andra sitta vid bordet? Skulle vi inte då bli litet eftertänksamma? Och tänk om snickaren skulle vilja förbjuda folk att tala om hur man bygger bord? Om han skulle kräva att vi fängslar dem som lär ut snickeri? Då skulle vi nog tänka efter både en och två gånger innan vi köpte ett bord av den snickaren.
Upphovsrätten är i dag knappast en lagstiftning som en liberal bör sluta oreserverat till sitt hjärta. Lagstiftningen som sådan har sitt ursprung i misstro mot marknadens innovationsmekanismer; det explicita syftet med upphovsrätten var i begynnelsen att främja skapande och uppfinnande genom att ge upphovsmannen ett statligt skyddat monopol på det skapade. De av oss som tror att människor skapar ändå kan kanske tycka att det är märkligt att finna ett försvar för upphovsrätten i en liberal tidskrift som smedjan, men det har sin förklaring i kopplingen till äganderätten.
Musikoligopolets äganderätt
Det är emellertid tveksamt om upphovsrätten har någon direkt koppling till äganderätten. I dagsläget, med de växande rättighetssällskapen (de organisationer som bildats för att bevaka upphovsmännens rättigheter, och som i dag har svällt till jättelika mellanled) och framväxten av alltmer begränsande licenser, får vi faktiskt ingen äganderätt värd namnet till musik som vi köper. Vi får knappt själva kopiera den, och vissa rättighetssällskap har på allvar hävdat att en butik som sålde vidare begagnade datorspel skulle förbjudas för att den kränkte upphovsrätten. Hur stark är min individuella äganderätt om jag inte får sälja mina ägodelar vidare? Musikoligopolets äganderätt blir ständigt starkare på den enskildes bekostnad. Det var mycket länge sedan upphovsman och rättighetsinnehavare var synonyma begrepp; i dag har vi faktiskt att göra med en marknadskoncentration som bara är möjlig på grund av upphovsrättens skadliga inverkan på marknaden.
Napster var i detta perspektiv inte digital kommunism, utan en teknisk marknadskorrektion. Vi borde glädjas, eftersom marknaden med teknikens hjälp löste upp ett av staten instiftat oligopol på musik. Upphovsrättslagstiftningen främjar denna typ av oligopolbildning. Rör alltså inte min Napster! Eller Kazaa, Limewire, Bearshare, Audiogalaxy eller Gnutella (kärt barn har många namn).
Musikindustrin har redan förlorat kampen mot den teknik som låter användare kommunicera med varandra, men man ger sig inte. I Norge framställdes nyligen krav från musikindustrin på att Internetleverantörerna skall granska sina kunders datoranvändning och stänga av alla kunder som använder fildelningsprogram som Napster. Bortsett från att en sådan granskning skulle innebära en grotesk kränkning av den personliga integriteten, är den knappast tekniskt möjlig.
Upphovsrätten kostar i dag troligen mer än den smakar. Den är ett hot mot yttrandefriheten, leder till kränkningar av den personliga integriteten och har faktiskt inget att göra med den individuella äganderätten.
I USA fängslades nyligen en rysk programmerare vid namn Dmitrij Skljarov för att han på en konferens visat hur man förbigår ett kopieringsskydd. USA har nämligen infört regler om att det är förbjudet att tala om hur man förbigår kopieringsskydd och andra s k ”tekniska skyddsåtgärder”. I EU införs också samma regler i och med det nya direktivet om upphovsrätt.
Electronic Frontier Foundation och andra liberala amerikanska organisationer har reagerat med avsky inför fängslandet av en person som bara visade på en säkerhetsbrist, och flera framträdande amerikanska jurister, t ex Lawrence Lessig, har uttalat sitt stöd för frigivandet av Skljarov.
Långtgående kontroll
Nog måste det väl vara något fel med en lagstiftning som leder till att människor fängslas för att de presenterar forskning om svagheter i säkerhetssystem? Skljarov är inte heller det enda fallet. Nyligen drog ett antal forskare tillbaka en artikel om svagheter i musikindustrins eget digitala musiklagringsformat SDMI, av rädsla för att åtalas.
Den alltmer långtgående kontrollen av hur vi använder informationsprodukter, som rättighetssällskapen eftersträvar, leder också till urholkandet av den personliga integriteten. I de olika system för betalning som tas fram skall information om vad vi läser, hur länge och när användas för att ta betalt. I USA, återigen, diskuteras på allvar en rätt att läsa anonymt, och flera framstående forskare menar att rätten att anonymt forma sina åsikter är en viktig del av demokratins själva grund.
Rent konkret infördes i tysthet i svensk lagstiftning möjligheten att göra husrannsakan hos den som misstänks för piratkopiering. En märklig värdering av individens rätt till sitt hem, kan tyckas, men regeln infördes efter tung lobbying från rättighetssällskapen.
Upphovsrätten är alltså en lagstiftning som baseras på misstro inför marknadens innovationsmekanismer, och som leder till att yttrandefriheten beskärs och till att den personliga integriteten urholkas. Dessutom främjar den oligopol och försvagar den individuella äganderätten. Det är svårt att se att en liberal bör stå upp till försvar för en sådan ordning.
Liberala grundvärden
Upphovsrätten måste omvärderas och balanseras mot den personliga integriteten, yttrandefriheten och andra grundläggande liberala värden. Det vore naivt att utropa att den helt skall avskaffas, men den behöver tempereras och hållas kort för att inte de andra liberala grundvärdena skall urholkas. I dag finns det ett betydande lobbyingöverskott på upphovsrättens sida, och om vi låter upphovsrätten expandera hejdlöst finns det en risk att vi underminerar det goda, liberala informationssamhället.
Ändå har Olsson onekligen en poäng. Vi måste faktiskt betala för oss. När vi använder något skall vi betala för oss i rimlig omfattning, och till upphovsmannen. Men detta går att lösa utan upphovsrätten. Låt oss återvända till Olssons hedervärde snickare. Var i rättsordningen finns hans äganderätt kodifierad? Finns det en äganderättslag? Givetvis inte. Snickaren äger sitt material och säljer det med hjälp av avtalsrättens grundläggande regler. Det borde duga också för den intellektuelle arbetaren. Den intellektuelle arbetaren har samma rätt till sitt material som snickaren, men inte mer. Det som skapas, skrivs, sjungs eller målas är inte allas egendom. Det är upphovsmannens egendom att förfoga över. När han förfogat över det, sålt det eller i övrigt kapitaliserat på det, ja, då är det faktiskt någon annans egendom. Den klibbiga äganderätt som upphovsrätten konstruerar, där ägandet aldrig riktigt övergår till den som köper ett verk, är knappast attraktiv. Den är snarare en grogrund för marknadskoncentration och kontrollapparater som är långt ifrån liberala.
Kan då inte rättighetssällskapen helt enkelt använda avtalsrätten för att skapa än mer drakoniska villkor för användarna? Givetvis, men då är dessa villkor för det första inte sanktionerade av staten, som de är i dag, och de är dessutom öppna för undersökningar med konkurrenslagstiftningens trubbiga men goda verktyg. Det går knappast att använda konkurrenslagstiftningen för att angripa dagens upphovsrätt.
Avtalsrätt och moral, alltså. Det första har vi, det andra återstår nog att fixa.
Länkar:
Henrik R S Olssons artikel
Napster
Teknotopier
