Deepak Lal har ökat förståelsen för fattigdomens orsaker. Få personer är så
välmeriterade som han när det gäller utvecklingsfrågor och handelspolitik.
Ämnet utvecklingsekonomi var fram till mitten av 1980-talet ute på villovägar.
Det var dock inget utmärkande bara för ekonomer som studerade utvecklingsfrågor;
de flesta som sysslade med utvecklingsforskning följde samma väg. I ännu högre
utsträckning, bör det kanske sägas, gällde det sociologer. Utvecklingssociologin
dominerades sedan 1960-talet av marxistiskt lagda forskare som tänkte om
samhället i djupt strukturalistiska termer.
Ekonomer, med sin grundläggande metodologiska individualism, borde ha varit
immuna mot sådana inslag, men var det inte. Inom utvecklingsekonomin grundlades
många inslag i den policy som i flera u-länder kom att gälla från 1960-talet och
framåt. Denna policy byggde i grund och botten på djup misstro mot
prismekanismens betydelse för att kanalisera information och fördela resurser i
en ekonomi. Ty i väsentliga stycken handlade de utvecklingsekonomiska skolorna
om att på olika sätt störa den fria prismekanismens verkan. I handelspolitiken
innebar detta höga tullar på import och en exportpolitik som beskattade de
viktiga exportvarorna, företrädesvis inom jordbruket, och som styrdes av olika
regleringsmyndigheter, till exempel så kallade ”marketing boards”.
Den interna ekonomiska politiken var inte bättre. Omfattande regleringar i varje
tänkbar sektor, ett betydande statligt företagsägande, höga skatter, krångliga
byråkratiska regler och en i övrigt dirigistisk politik var vanligt i varje
u-land. Detta gäller fortfarande, vilket är den mest grundläggande förklaringen
till varför dessa länder fortfarande är fattiga. Allt detta skall inte
utvecklingsekonomer lastas för, men betydande delar av politiken var just, som Deepak Lal har uttryckt det, ”dirigistiska” rekommendationer från professorer i
ekonomi vid renommerade universitet och disputerade utvecklingsekonomer från
olika biståndsorganisationer.
Det finns fortfarande kvarlevor från denna tid i utvecklingsekonomin, men i
mångt och mycket har ämnet ändrat karaktär. För att uttrycka det kortfattat, har
de kunskaper om ekonomisk utveckling som redan Adam Smith på sin tid kunde
identifiera tillåtits ge klara avtryck i ämnet. I dag är det få ekonomer som
sysslar med utvecklingsfrågor som inte förespråkar marknadsekonomi uppbackad av
sunda ekonomiska institutioner.
Professor Deepak Lal, en av världens ledande utvecklingsekonomer, var en av dem
som förändrade vetenskapen om utvecklingsekonomi. Med böcker, uppsatser, essäer,
föreläsningar och omfattande konsultverksamhet för viktiga utvecklingsorgan som
Världsbanken, UNCTAD och ILO kom han att ge många värdefulla bidrag, såväl till
vår allmänna förståelse av fattigdomens och utvecklingens orsaker som i praktisk
handling ute i utvecklingsorganisationer.
I nästa vecka besöker professor Lal Sverige på inbjudan av Timbro för att ge två
föreläsningar – dels en föreläsning om handel och handelspolitik i framtiden, på
en WTO-konferens som Timbro arrangerar samma dag som WTO-mötet i Doha inleds,
dels den årliga Sven Rydenfelt-föreläsningen i Lund, där professor Lal kommer
att utveckla rönen från sin forskning om globaliseringens betydelse för
utveckling.
Det är inte utan stolthet som Timbro är värd för professor Lals besök. Få
personer är så välmeriterade som han när det gäller utvecklingsfrågor och
handelspolitik. Till vardags är han verksam vid UCLA i Kalifornien där han
uppbär titeln James S Coleman Professor in International Development Studies.
Tidigare var Deepak Lal professor i nationalekonomi vid University College i
London. Det är också i Storbritannien han har verkat större delen av sin
karriär. Han kom som indisk student till Oxford på sextiotalet och blev kvar där
till 1970, med undantag för en treårig period vid India Foreign Service. Då fick
han en ny position på University College i London, där han innehade en professur
till 1993. Under tiden i London arbetade professor Lal också som konsult för
många internationella institutioner och var mellan 1983 och 1984 ekonomisk
rådgivare åt Världsbanken. Mellan 1984 och 1987 arbetade han som
forskningsansvarig på Världsbanken.
Denna presentation kan göras mycket längre och, om den kompletteras med en lista
över de böcker som professor Lal har skrivit, skulle den bli en bok i sig. Ty
med åren har förteckningen över Lals publikationer vuxit. Forskare som har
skrivit många böcker brukar sällan vara de som har bidragit med något unikt.
Kvantiteten brukar ofta gå ut över kvaliteten. Det är dock inte fallet med
Deepak Lal. Böckerna representerar en djup och kvalificerad forskning i många
ämnen. Det är särskilt några böcker som bör nämnas – de som faktiskt påverkat
just utvecklingsekonomin.
Lals bidrag till vår förståelse av utvecklingsekonomi kan sägas följa två
linjer. Den första tar fasta på de allvarliga ekonomiska bristerna i tidigare
analyser, särskilt dem om prismekanismens roll i en ekonomi. I böcker som Prices
for planning (1980) och Labour and poverty in Kenya (1986), som han skrev
tillsammans med Paul Collier, uppenbaras många av de allvarliga strukturfelen i
dirigistiska ekonomier. Att detta inte låg i linje med den etablerade
traditionen i utvecklingsekonomin visade inte minst boken The poverty of
development economics, som första gången publicerades 1980 och som senare kommit
i flera nya upplagor, senast 1997 från Institute of Economic Affairs (IEA) i
London, där professor Lal tidigare var verksam.
Deepak Lal har dock inte bara uppträtt som en typisk nationalekonom, utan har
med djärvhet och stort engagemang försökt förstå ”kulturens” inflytande på en
ekonomi. I en bok om Indiens ekonomiska historia, The Hindi equilibrium (1988),
som kom i två volymer, började en tydligare institutionell ansats att
utkristalliseras i Lals arbete, och den fortsatte i boken The political economy
of poverty, equity, and growth (1996), som han skrev tillsammans med en annan
indisk ekonom, Hal Myint. I Unintended consequenses (1998), som byggde på de
Bertil Ohlin-föreläsningar som professor Lal gav vid Handelshögskolan i
Stockholm 1996, fullbordades den utvecklingen.
Viljan att förstå samhällets ekonomi på ett djupare sätt har i Lals arbete
centrerats till två viktiga frågor. Den första kan, i institutionell anda, sägas
följa nobelpristagaren Ronald Coases inriktning, och den handlar om hur det i
samhället kan etableras en ekonomi i vilken personer inte utgår från att bli
lurade och där stora osäkerheter om andras beteenden låser in människor i en
trång samhörighetsekonomi där affärer enbart görs med den nära kretsen.
Detta är egentligen den stora frågan i ekonomisk historia, ty fram till 1600-
1700-talet i Västeuropa var detta den dominerande föreställningen om ekonomi.
Professor Lal har närmat sig frågan på flera sätt, allra tydligast dock i boken
Unintended consequenses. Av själva frågan framgår att det inte är med
nationalekonomins traditionella verktyg som ett svar kan ges. Den framgångsrike
forskaren måste i stället söka sig till historiska texter och, oftast, religiösa
diskussioner om samhällets institutioner. Deepak Lal har pekat på flera viktiga
orsaker till att samhörighetsekonomin kunde lämnas, och att det framför allt
skedde i Västvärlden. Det var i och med teologiska förändringar och införandet
av centrala institutioner, som en ekonomisk förändring kunde börja. Den katolska
föreställningen om att ”ingen kristen skulle tjäna pengar”, som länge var en
dominerande föreställning, påverkade människors beteende. Det var först när den
katolska kyrkan, menar Lal, lämnade det starka fördömandet av att tjäna pengar,
som inspiration till verkliga ekonomiska förändringar grundlades.
Den andra, också den mycket klassiska frågeställningen, i Lals arbete följer
inte den weberska traditionen, utan snarare den hobbesianska. Frågan är, lite
tillspetsat, hur vi kan skapa en stat som inte uppträder rövaraktigt utan som
likt Odysseus är bunden vid masten för att inte lockas av sirenernas vackra
sång. Det kan i vår tid tyckas vara en märklig frågeställning. Moderna
demokratier uppträder naturligtvis inte som rövarstater tidigare i historien.
Det finns inslag i de moderna demokratiska staterna som dock liknar rövarstatens
beteende. Men det är inte professor Lals egentliga område. Det han, bland annat
tillsammans med Myint, gjort är att studera stater i utvecklingsländer och att
försöka se vilka mönster som finns i deras uppträdande.
Det är om detta som Deepak Lals artikel i Smedjan handlar. Även om han försöker
uttrycka sitt bidrag till denna forskning i ödmjuka termer, råder det inga
tvivel om att han bidragit till att ändra synen på vad staten är och vilka
intentioner som ofta finns bakom statens agerande. Läs själva!
