En vanlig missuppfattning är att liberalism är detsamma som att låta företag
ha stort inflytande på politiska beslut. Men liberalismen har historiskt
inneburit en kamp mot företagens inflytande över politiska beslut.
Manchesterliberalernas motstånd mot spannmålstullar var en kamp mot inhemska
godsägares privilegier, och för billigare bröd åt folket. Kampen mot
skråväsendet var en strid mot existerande företags- och yrkesgrenars legala
privilegier. Adam Smith uttrycker i en känd passage kritik mot företagsgruppers
ständiga försök att utverka konkurrensbegränsande ingrepp.
I dag har liberalernas motstånd mot företagens politiska inflytande hamnat i
skymundan. Till viss del kan det förklaras med dagens närmast allomfattande
statsmakters framväxt. Socialiseringar, skatter och regleringar har kommit att
få en sådan omfattning att företagens krav ofta ligger i linje med de liberala
kraven på privatiseringar och fria marknader. Än i dag finns dock exempel på
företagare eller näringslivsorganisationer som kräver eller försvarar politiska
privilegier.
På Svenska Dagbladets debattsida den 13/11 kräver Peter Egardt och Yasemin
Arhan från Stockholms Handelskammare i mästrande ordalag att svenska ambassader
i huvudsak ska ägna sig åt att ordna affärskontakter åt svenska företag. ”Det
råder stor enighet bland företagen att ambassaderna i första rummet skall ses
som agenter för svenskt näringsliv”, skriver de bland annat.
Det finns två fel med ett sådant krav. För det första ska inte svenska
skattebetalare finansiera tjänster som används till att marknadsföra storföretag
utomlands. Marknadsföringen av varor är en del av tillverkningskostnaden, och
bör ligga på företagen. Det är ju de som kammar hem vinsterna av handeln.
För det andra, och allvarligare, så ska staten inte gynna svenska företag
framför andra företag. Det är en i grunden protektionistisk tanke, och precis
den typ av privilegiejakt som de tidiga liberalerna ägnade sig åt att bekämpa.
Svenska konsumenter tjänar på att köpa de bästa och billigaste varorna, oavsett
om de är tillverkade i Sverige eller utomlands. Svenska skattebetalare har
absolut inget att vinna på att subventionera varor som säljs på andra håll i
världen.
Egardt/Arhan har dessutom mage att påstå att deras krav på skattefinansierad
försäljningshjälp till svenska företag är en åtgärd som gynnar frihandel och
stödjer kampen mot fattigdomen i världen.
Regeringsprivilegier för företag
Ett av u-ländernas största problem är att jordbruksvaror från EU med ojämna
mellanrum dumpas till billiga priser och slår ut den inhemska
livsmedelsproduktionen. Detta sker genom att EU:s bönder, utöver subventioner
för att producera för mycket, dessutom får exportsubventioner för att kunna
sälja av överskotten utomlands. Vi tvingas betala både som skattebetalare och
som konsumenter för det tvivelaktiga nöjet att göra u-länderna fattigare (och
ett fåtal storjordbrukare och EU-administratörer rikare).
Hade Egardt/Arhan varit intresserade av att gynna frihandelns sak och fattiga
människors villkor så hade de satt tryck på regeringen att verka för avskaffade
exportsubventioner för jordbruksprodukter. Nu kräver de i stället en form av
exportsubventioner för egen del. Det är nämligen vad kravet på skattebetalda
tjänster utomlands innebär i praktiken. Ett anständighetskrav vore att Egardt/Arhan
avstår från att dra in världens svältande när de kräver regeringsprivilegier för
företagens berikande.
En klok fransk affärsman svarade en gång på frågan vad regeringen kunde göra
för affärsmännen: laissez nous faire, lämna oss ifred! En klok regering borde
lämna ett liknande besked till de företagare som kräver subventioner och
privilegier från staten: Sköt era egna affärer!
Vem är Mattias Svensson?
