Egentligen borde man ha väntat sig det. Det är kutym att i ett förord tacka
vänner och kolleger som har hjälpt en i skrivandet. I förordet till Nozicks
sista bok, Invariances, tackar han de läkare som har hållit honom vid liv sedan
han diagnostiserades med magcancer 1994.
Ändå känns dödsbeskedet som en omtumlande överraskning. Just Invariances kom
ut så sent som i oktober förra året, och Nozick har fortsatt att vara aktiv in i
det sista. Under hösten höll han en kurs om den ryska revolutionen och han
skulle fortsätta att undervisa under våren. Nozick höll aldrig samma kurs två
gånger, han ville alltid upptäcka världen ur andra synvinklar. Så sent som en
vecka före sin död diskuterade han med kolleger och kritiserade deras verk.
1998 hade han fått en särskild universitetsprofessur vid Harvard, som gav
honom möjligheten att arbeta med och undervisa i alla universitetets ämnen och
program. Den utnyttjade han flitigt till att engagera sig i, och lära sig mer
om, både naturvetenskap och humaniora. Nozick var filosof, i begreppets
klassiska mening, och han trivdes med att debattera och utnyttja lärdomar från
alla kunskapssfärer, oavsett om det rörde sig om historia, ekonomi, psykologi
eller biologi.
Nozick revolutionerade den politiska filosofin med Anarchy, state, and utopia;
i Philosophical explanations (1981) tog han upp de svåra frågorna om metafysik
och den fria viljan; med The examined life (1989) sökte han på ett meditativt
sätt efter det som gör livet värt att leva, vänskap, kärlek, kunskap; The nature
of rationality (1995) var en undersökning av det mänskliga förnuftet och varför
vi behöver principer för att styra våra handlingar; Socratic puzzles (1997) var
en samling av essäer och skönlitterära försök om allt från vad kibbutzer
avslöjar om socialismen till frågan om djurs rättigheter; och så i oktober förra
året publicerades Invariances : the structure of the objective world (2001), som
i all blygsamhet försöker reda ut vad sanning egentligen är när det gäller
världen och etik.
På alla dessa områden var Nozicks insatser originella och har satt djupa
avtryck i sekundärlitteraturen. Robert Nozick blev bara 63 år. Men hans verk
skulle kunna fylla många livstider. Han kommer att betraktas som en vår tids
allra största filosofer. Ja, mer än så, han kommer att betraktas som en av vår
tids största tänkare.
Anarki, stat & utopi
Robert Nozick föddes i New York den 16 november 1938. Hans rysk-judiska
föräldrar hade flytt till USA på 1920-talet för att deras barn skulle få leva
sitt liv i ett fritt land. Nozick skrev en uppmärksammad avhandling i
beslutsteori när han var 25 år gammal, där han introducerade det inom filosofin
sedermera välkända ”Newcomb’s problem” i litteraturen. Redan 1969, 30 år gammal,
utsågs han till professor vid Harvard – den yngste i universitetets historia.
Det gjorde att han redan före Anarki, stat, och utopi var känd i
filosofikretsar, så att man snabbt var tvungen att ta boken på allvar. Genom
denna fantasifulla och nydanande bok lyckades den unge Harvardfilosofen, skaka
liv i den moralfilosofiska debatten i allmänhet, och ingjuta mod i den unga,
nyliberala, libertarianska rörelsen i synnerhet.
Det var i en tid då kommunismen fortfarande utövade stark lockelse på
intellektuella, och alla betraktade det som självklart att de västerländska
statsapparaterna skulle expandera till allt fler samhällsområden för att lägga
medborgarnas liv till rätta. Debatten gällde hur människor och marknader skulle
styras, och av vem. Det var då Nozick trädde fram, en tidigare socialist, som
omvänts till liberalismen av tänkare som Hayek och Friedman. Nozick förklarade
att det inte alls är säkert att medborgarna alls ska styras och kontrolleras,
och att statligt tvång var liktydigt med kränkningar av mänskliga rättigheter.
Laissez-faire var den enda rättvisa politiken. Nozicks påståenden väckte ett
ramaskri.
Det av filosofisk utilitarism och politisk socialism djupt påverkade
filosofiska etablissemanget tog inte emot Nozicks rättighetsliberalism med öppna
armar, men snart bröts motståndet. En av Nozicks kritiker, Jonathan Wolff, menar
att filosoferna, när Anarki, stat och utopi först publicerades, var delade i två
läger. Den ena gruppen var de som inte låtsades om att boken fanns, den andra de
som bekämpade den med full kraft. Men med åren har Wolff noterat en ny och
växande grupp – de filosofer som faktiskt instämmer i Nozicks teorier.
Utanför de filosofiska kretsarna blev boken en otippad bestseller, och
tilldelades det prestigefyllda priset National Book Award. Den är översatt till
elva olika språk och utsågs av The Times Literary Supplement till en av de
hundra viktigaste böckerna sedan andra världskriget – alla kategorier. Till
genomslaget bidrog det faktum att boken är spirituell och fantasifull på ett
sätt som är ovanligt inom fackfilosofin. Nozick blandar oväntade uppslag med
tankeväckande exempel och drastiska tankeexperiment. Hans humor och entusiasm
skulle räcka till ett dussin andra filosofiprofessorer. I en fotnot kan
författaren plötsligt berätta en rolig historia som endast vagt har med
framställningen att göra.
Nozicks libertarianism
Anarki, stat och utopi är indelad i tre avsnitt. Den visar först varför vi
behöver en statsapparat för att skydda friheten från den rena anarkin, men att
denna stat måste vara begränsad till den klassiskt liberala nattväktarstaten. En
stat som går utöver skyddet av friheten, och till exempel lägger sig i
människors privatliv eller omfördelar resurser i en välfärdsstat, blir med
nödvändighet en förtryckare och inte en beskyddare. I det sista avsnittet visar
Nozick att denna minimala stat faktiskt kan betraktas som minst lika
inspirerande som de traditionella visionerna och utopierna. För den ger ”en ram
för utopia”, där människor kan förverkliga sina egna livsprojekt. Även
kommunister, kristna fundamentalister och andra med uppfattningar om hur alla
bör leva kan förverkliga detta i det liberala samhället, samtidigt som dessa
grupper i sina egna drömsamhällen knappast skulle låta liberaler och
kapitalister få förverkliga sina visioner– vilket visar det överlägsna i den
liberala visionen.
Nozick blev snabbt ett slagträ i den politiska debatten. Han påverkade det
politiska tänkandet, och inspirerade en ung generation att ta strid för de
liberala idealen. När det uppfattades som att han fjärmat sig från sin tidigare
libertarianism, passade vänstertänkare på att förklara att ”inte ens Nozick tror
ju på det där längre”. Därför var det inte överraskande att hans senaste bok
återigen har väckt politiskt intresse. Där lägger han delvis en etisk grund för
den nyliberala hållningen. I en intervju inför publiceringen förklarade Nozick
att ”ryktena om min avvikelse (eller mitt avfall!) från libertarianismen är
mycket överdrivna”, och på frågan om han återigen kallar sig libertarian slår
han fast att han egentligen aldrig slutade med det.
Men ingen sammanfattning av Nozicks uppfattningar kan göra honom rättvisa.
Även om Nozick med Anarki, stat och utopi gav ny kraft åt laissez
faire-liberalismen är den så långt från ett manifest man kan komma. Den är en
upptäcktsfärd, där Nozick med glädje vänder på varje sten på vägen, och nyfiket
går in på varje sidoväg, även om han misstänker att det är en återvändsgränd.
Boken är ett tankeexperiment, fyllt av provisoriska slutsatser, som Nozick öppet
medger är vad han hittills ser som det rimligaste svaret på en fråga – men han
är inte säker. Flera gånger förblir snåriga tanketrådar olösta.
Anarki, stat och utopi sprudlar kanske inte direkt av ödmjukhet (den vimlar
av ambitiösa anspråk), men väl av nyfikenhet. Nozick är besatt av de ämnen han
ger sig i kast med, och följer dem förutsättningslöst genom invändningar och
prövningar till desras logiska slutpunkt. Flera gånger kan han utveckla en
tankegång i renodlad form över ett flertal sidor – ofta ett argument i strid med
den egna framställningen – och utveckla dess problem och förtjänster, för att
plötsligt vända tillbaka till huvudspåret på ett sätt som kan göra det svårt att
följa argumentationen, men som eggar läsarens fantasi och suger in henne eller
honom i boken. Här finns något att tampas med för alla hjärnceller.
En lysande lärare
Han var intellektuellt nyfiken, den sällsynta typ av person som inte var rädd
för att mötas av starka motargument, eftersom det ger honom chansen att utveckla
sitt eget tänkande och kanske inse att han hade fel – och då har han ju vunnit i
kunskap! Alla Nozicks verk är författade med karakteristisk öppenhet, som om han
prövade olika idéer för att se om de bär. Hans uttalade mål är inte att tvinga
människor att bli övertygade av hans framställning, utan att stimulera dem att
själva tänka på dessa frågor i nya och djupare banor. Det är en öppen och
tolerant metod som han själv menar är en naturlig fortsättning på hans liberala
åsikter inom politiken.
Det är omvittnat att Nozick var en lysande lärare, som bjöd på oväntade
infall och tänkte högt under föreläsningarna utan att ha något manus att hålla
sig till. Det var så han kom fram till många av sina åsikter. Han var briljant
till slutet, berättar en kollega, som fått många av sina åsikter och texter
skärskådade av honom. En berömd juristprofessor som presenterade en uppsats
berättar att Nozick var i publiken och ställde en av sina vanliga frågor,
vänligt och nyfiket, men ändå tillräckligt för att undergräva hela det
resonemang som uppsatsen baserades på. Det var början på en vänskap.
Robert Nozick blev ingen uppblåst och självgod akademikerkändis. Tvärtom var
han alltid vänlig och ödmjuk, som den är som inte behöver bevisa sin briljans.
Jag fick tillfälle att intervjua honom en gång 1993, och den store filosofen
bemötte den fumlige 19-åringen på ett utsökt tillmötesgående och behagligt sätt.
Nozick tog varje fråga på allvar, tänkte högt igenom om jag kunde ha en poäng,
och pulvriserade på ett intellektuellt sätt det som jag trodde skulle vara svåra
och slingrande frågor. Nozick kunde säga emot på ett sympatiskt sätt, och bevisa
att man hade fel utan att man själv förlorade ansiktet. Det är så man delar med
sig av kunskap och det är så man ger studenter och ungdomar självförtroende. Den
andan lyser från varje sida av hans böcker. Det är det som gör att saknaden
efter honom blir stor.
