I förra veckan slog åsiktspolisen till igen. EU-kommissionens chef för
enheten för disciplinärenden skickade ett hotbrev för att tysta ett vittne till
det ekonomiska fusk som förekommit vid kommissionens Stockholmskontor.
EU-kommissionen ”disciplinerar” regelbundet personer med kritiska synpunkter
på, eller obekväma uppgifter om, EU och kommissionen. Det började kort efter
medlemskapet. Chefen för det fuskande Stockholmskontoret, Linda Steneberg, skrev
ett upprört brev till riksdagens talman, sedan några folkvalda dristat sig att
ha kritiska synpunkter på EU-tjänstemännens löner. Steneberg larmade något år
senare den förre kommissionsordföranden Jacques Santer om att statsminister
Persson i en TV-intervju ifrågasatt EU:s behandling av revisorn Paul van
Buitenen.
Som tack för goda disciplinåtgärder blev Steneberg befordrad till chef för
samtliga representationskontor i EU. Buitenen, vars uppgifter om långtgående
korruption fällde Santers EU-kommission, blev däremot omplacerad med halverad
lön. Åsiktspolisiära insatser belönas, medan hederlighet bestraffas.
Kommissionen hävdade till och med att de hade rätt att redigera bort uppgifter
ur van Buitenens bok om korruptionen och lovade att betala rättshjälp för alla
som känt sig kränkta av hans avslöjanden.
Börjar vi vänja oss?
Förra veckans hotbrev renderade bara små notiser. Kanske börjar vi vänja oss vid
att ha en åsiktspolis. Kanske är tidningarna rädda för kommissionens vrede.
Storbritanniens press attackerades för två år sedan av EU-kommissionen (”Press
Watch”, 2000). Tidningar beskrevs som ”besatta” för att de påstått att EU gått i
en starkt federal riktning, och Daily Telegraph fick kritik för att de
utvärderat vad britterna tjänat på medlemskapet. Samtidigt hade ”sanningar”, som
att EU bekämpar korruption och att jordbrukspolitiken inte är så dålig, inte
fått tillräckligt utrymme.
Rapporten, liksom förra veckans brev, visar att den åsiktspolisiära
maktutövningen inte upphört bara för att den korrupta Santer-kommissionen byttes
ut. Det hade man annars kunnat förledas att tro. Åtminstone om man förträngt att
kommissionens vice ordförande Neil Kinnock för ett år sedan hotade tidigare
kommissionären Anita Gradin och hennes dåvarande kabinettschef med
disciplinåtgärder. Deras uttalanden i en TV-intervju hade ”tolkats som kritik
mot kommissionen som institution”.
I grunden totalitärt
Det är i grunden totalitärt med en politisk organisation där såväl styrande som
anställda är tvungna att svära obrottslig lojalitet till själva organisationen
och dess maktutövning. Ändå är det enligt denna princip som EU-kommissionen är
organiserad. ”All makt åt EU, vår befriare” är, för att parafrasera en
författarinna som gått ur tiden, det lösenord som ger lobbyister, anställda och
beslutsfattare fri passage genom kommissionens murar.
Kommissionärerna har som uppdrag att utöka kommissionens makt och
befogenheter, vilket i finare ordalag kallas ”integration”. Det är som att bara
tillåta riksdagsledamöter som har svurit på att utöka statens makt. Som fallet
Anita Gradin bekräftar får de däremot inte ens efter sin mandatperiod vädra
kritik mot själva EU-kommissionen.
Med höga löner och stora möjligheter till ”sidoinkomster” köps en lojal
byråkratkår på skattebetalarnas och samhällsekonomins bekostnad. Därtill är det
i princip omöjligt att avskeda en tjänsteman, åtminstone så länge vederbörande
håller inne med kritiska synpunkter på organisationen. De anställda
tjänstemännen ska enligt reglementet avstå från varje handling, ”särskilt från
offentliga uttalanden”, som kan skada tjänstens anseende.
Sälj, avskeda och lägg ned
Rollen som nav i den Europeiska Unionens utveckling har alltså anförtrotts en
totalitärt drillad byråkrati som systematiskt hotar kritiker i medier, bland
folkvalda och bland avhoppade från den egna organisationen. Det gör att den som
vill ge mer makt till EU (och därmed till kommissionen som ensam
förslagsställare och exekutiv) spelar hasard med yttrandefrihet och demokrati.
Myndigheter och politiska organ måste alltid utsättas för insyn och ha väl
avgränsade befogenheter. De behöver ständigt kritiseras med utgångspunkt i en
väl tilltagen skepsis till allt vad de företar sig. Annars riskerar de att bli
våra herrar snarare än våra representanter och anställda. Den risken är, i
EU-kommissionens fall, uppenbar.
Allt från reformförsök till att avskeda hela kommissionen har visat sig
verkningslöst. Vill vi undvika en åsiktspolis med ständigt växande
maktbefogenheter finns egentligen bara en lösning: Sälj kontorsbyggnaderna,
avskeda varenda byråkrat och lägg ner EU-kommissionen!
Vem är Mattias Svensson?
