De som hårdast säger sig motarbeta fördomar bär ofta själva på grovt
förutfattade meningar. I strävan att framstå som goda riddare utmålas
invandrare, homosexuella och andra grupper som svaga. Individer som inte rättar
in sig i mallen för ”sin” minoritet är det fritt fram att kränka.
I en tid då inga stora ideologiska strider står på dagordningen och alla
trängs i den politiska mitten söker politiker och opinionsbildare frenetiskt
efter frågor att profilera sig på. Bäst är teman som på en gång knyter an till
djupare värderingar och därmed kan skapa engagemang, men som samtidigt är så
ofarliga att de inte rubbar cirklarna i politiken. Tyvärr har det visat sig att
minoriteter uppfyller dessa kriterier. Man talar varmt om invandrare och
fördömer rasism. Man talar för homosexuellas rättigheter och fördömer
diskriminering.
Minoriteterna ger en möjlighet att profilera sig som det godas apostlar. Det är
förklaringen till att så stor uppmärksamhet i samhällsdebatten ägnas åt
homoadoptioner, en fråga som kanske berör något hundratal personer per år. Det
är betydligt mindre farligt än att tala om varför sjukförsäkringens kostnader
löper amok och hotar att urholka välfärdsstaten. Skärpta regler i
sjukförsäkringen skulle beröra miljontals medborgare. Därför – låt oss tala
vackert om minoriteterna i stället.
Nytt rekord i hämningslöst smörande om och inför minoriteter slogs förra
månaden i kulturhuset i Stockholm. RFSL och RFSU arrangerade en HBTH-konferens (Homo-Bi-Trans-Hetero),
och i en av panelerna framträdde politiker. Bland dem fanns statsrådet Mona
Sahlin och folkpartiungdomarnas Birgitta Ohlsson. De överträffade varandra i
politiskt korrekta klyschor om hur duktiga de är på att driva homofrågor, om hur
empatiska och inkännande de är och om hur mycket de tycker om homokulturen.
Samtidigt påstod de båda att de själva minsann inte får några gratispoäng eller
beröm för att driva de just nu så heta homofrågorna i sina respektive partier.
Oh nej, det finns stort motstånd och mycket av fördomar att bekämpa i
socialdemokratin och folkpartiet.
I egenskap av att ha varit en av de första öppet homosexuella kandidaterna, i
valet 1991, satt jag i panelen och kunde bara skaka på huvudet. Med 20 års
erfarenhet av partiarbete på alla nivåer inom centerpartiet, som väl knappast
brukar betraktas som det mest homovänliga, vet jag att några sådana uttalade
fördomar inte förekommer. Svenskar kan visa mindre trevliga känslor och kasta ur
sig förolämpningar på fyllan, visst, men aldrig någonsin i sammanträdesrum eller
på kongresser. Aldrig. I takt med att homosexuella under 1990-talet blev synliga
har frågan om homosexualitet avdramatiserats i partierna som alla har uppträtt
förträffligt.
Mona Sahlin och Birgitta Ohlsson var, med andra ord, så desperata att framstå
som hjältar att de inte tvekade att på en och samma gång både överdriva
problemet med fördomar och samtidigt smutskasta sina egna partikamrater genom
att framställa dem som homofober. Ett i högsta grad oansvarigt och ohederligt
uppträdande.
Onkel Tom
Men det gör väl ingen skada att minoriteter blir livligt uppvaktade? Jo,
fokuseringen i samhällsdebatten har skapat en synnerligen ensidig bild av hur
personer som ”tillhör” minoriteter är och skall vara. Människors personligheter
stympas eftersom det alltid förutsätts att individen ställer minoritetens
kollektiva intressen före sina personliga preferenser. Man reduceras från
individ till gruppmedlem i alla de avseenden som sitter djupast i den personliga
karaktären – intressen, uppträdande och åsikter.
Den som avviker från den kollektiva schablonbilden blir ett hot mot de
etablissemang som vill utnyttja minoriteterna för att framstå som goda. När en
invandrare uttrycker högerståndpunkter och menar att också invandrade personer
kan ta ansvar för sina egna liv utan bidrag, sprider sig snabbt nervositeten.
Likaså när en homosexuell person uttrycker konservativa värderingar. Dessa
individer stämmer inte in i mönstret som opinionsbildare i politik och medier
skapar av minoriteter som ”svaga grupper”, sådana man ska tycka synd om.
Genom att utmåla minoriteter som offer legitimeras allehanda statlig aktivism
som ska understryka bilden av politiker som goda riddare, räddarna i nöden. Om
någon bland offren inte bara kräver att bli behandlad som en jämlike utan
uppträder som en jämlike, då känner man sin ställning hotad.
Reaktionen blir att i hånfulla ordalag avfärda avvikarna inom minoriteterna
som löjliga Onkel Tom-figurer. Alltså sådana som inte vet sitt eget bästa, utan
i stället går slavdrivarnas, de ondas, ärenden. Därmed blir det fritt fram att
häckla folk ur minoriteterna som inte lever upp till de förutfattade meningarna
om hur de ska vara. De som hårdast säger sig motarbeta fördomar bär alltså
själva på verkligt grova fördomar.
Fullvärdiga individer
När exempelvis DN-medarbetaren Isobel Hadley-Kamptz i förra veckans Smedjan
tycker att det är en gåta, hur en homosexuell man kunde arbeta för konservativa
republikaner, glömmer hon bort att en homosexuell person, lika lite som någon
annan, behöver hålla med ett parti eller politisk rörelse i alla frågor. Det
gäller att väga samman för- och nackdelar. Och då kan det faktiskt vara så att
den som råkar vara gay inte behöver tycka att sängkammarfrågor är viktigast,
lika lite som en invandrare måste tycka invandrarfrågor är överordnat allt annat
här i livet. Vi människor är komplexa personligheter med flera bottnar än ytliga
slagord. Också de som råkar ingå i en minoritet är fullvärdiga individer, inte
skyltdockor för dem som vill plocka billiga politiska poänger.
En ursäktande omständighet är att den organisation som agerar som den
dominerande rösten för homosexuella i Sverige, RFSL, effektivt spelar på den
sympati som offerrollen ger för att uppnå sina politiska syften. Det är en
tragikomisk paradox att det riksförbund som predikar tolerans och öppenhet är en
organisation som själv är ytterst intolerant mot dem som inte följer de
politiskt korrekta spelreglerna.
Själv blev jag utbuad på konferensen och några skrek ”stäng av mikrofonen”
när jag hävdade att heteronormen är en självklar utgångspunkt. Det går inte
driva en linje som menar att homosexuella är offer för en heterosexuell struktur
som ska brytas ned. Majoriteten i befolkningen måste ha sin rätt att leva som
den vill, bara minoriteter också har samma frihet. Men framför allt gäller att
varje individ måste kunna få forma sitt liv, även om man skulle vara så udda att
man på en gång kan räknas till en minoritet men samtidigt avviker från
majoriteten inom minoriteten på vissa punkter.
Att det ska vara så svårt att respektera individen...!
Länkar:
