Tjugo år efter Harrisburg kan nu följderna av den enda allvarliga
kärnkraftsolyckan i västvärlden utvärderas. Problemen överdrevs
och opinionen tycks föredra utveckling framför avveckling. Alternativen
framstår också som orealistiska med tanke på beslut om minskade
koldioxidutsläpp.
Den 28 mars 1979 havererade en av de två reaktorerna i kärnkraftverket
Three Mile Island (TMI) nära Harrisburg, USA. Mer än en tredjedel
av reaktorhärden totalförstördes, och stora mängder radioaktiva
ämnen frigjordes från bränslet. Men utsläppen till omgivningen
blev små.
Debatten i samband med Harrisburgolyckan påverkade den svenska opinionen
och drev fram en folkomröstning om kärnkraftens framtid. I dag vet
vi mer om effekterna av den hittills enda allvarliga kärnkraftsolyckan
i västvärlden.
De stråldoser som drabbade omgivningen har bestämts på många
av varandra oberoende sätt. Utifrån de låga doserna kunde man
redan från början förutsäga att det aldrig skulle gå
att påvisa någon ökning av cancerfrekvensen -- för detta
skulle doserna ha behövt vara många hundra gånger större.
Men för att möta den oro som fanns bland befolkningen, beslöt
hälsovårdsmyndigheten i delstaten Pennsylvania att följa upp
cancerutvecklingen. Ett särskilt register upprättades över de
30 000 människor som bodde inom åtta kilometer från reaktorn
vid tiden för olyckan. Registreringen avslutades 1997 utan att några
strålningsbetingade avvikelser hade iakttagits.
Utveckla eller avveckla?
Den svenska regeringen riktar fortfarande in sig på förtida avveckling
av kärnkraften, trots att det strider mot folkomröstningens resultat.
Numera är opinionen för avveckling ännu svagare. Av den senaste
opinionsundersökningen, som SIFO genomförde under november 1998, framgår
att det fortfarande är en överväldigande majoritet, 58 procent
, som är för en fortsatt användning av befintliga kärnkraftsanläggningar
och en minoritet (18 procent) som stödjer regeringens avvecklingsalternativ.
Anmärkningsvärt är att det är fler som vill utveckla (20 procent)
än snabbavveckla kärnkraften. Mätningen visar också att regeringen
har mycket litet stöd för sitt avvecklingsbeslut bland de egna väljarna.
Hur ser alternativen ut? Visionerna om att ersätta kärnkraften med
exempelvis solenergi ter sig i dag som rent önsketänkande. Den andel
av världens elkraft som produceras i kärnkraftverk har varit 17 procent
under flera år. I OECD-länderna har andelen de senaste åren
varit ungefär 35 procent. Som jämförelse kan nämnas att
solceller producerar 0,007 procent av världens elektricitet (1997).
I Tyskland har den röd-gröna regeringskoalitionen fått erfara
att en kärnkraftsavveckling är förknippad med stora problem.
Ledande företrädare för de gröna har tvingats erkänna
att det i dagsläget inte finns några andra energialternativ än
import från Frankrike -- som producerar energi med hjälp av kärnkraft.
Och motståndet växer. Den 9 mars demonstrerade 35 000 människor
i Bonn mot beslutet att avveckla kärnkraften.
Det enda land som avvecklat sin kärnkraft är Italien, men kärnkraften
svarade bara för några procent av den totala elproduktionen där.
Numera är Italiens import av kärnkraftsenergi tre gånger så
stor som den egna kärnkraftsproduktionen för 10 år sedan.
Billigare och säkrare
Utbyggnaden av kärnkraften i världen har avtagit under de senaste tio
åren, men fortsätter, om än i lägre takt. Ett trettiotal
kärnkraftsaggregat är under byggnation. Expansionen sker i huvudsak
i Frankrike, Japan, Sydkorea och Taiwan samt i delar av forna Sovjetunionen. I
bland annat USA och Tyskland finns många gamla kolkraftverk, som kommer
att behöva ersättas under de närmaste tio åren. I USA och
Europa pågår vidareutveckling av nya reaktorer. Man siktar på
billigare anläggningar, men med ökad säkerhet. De nya reaktorerna
väntas vara färdiga för typlicensiering omkring år 2000.
Även i Harrisburg händer det intressanta saker. TMI-1, som inte berördes
av olyckan i tvillingen TMI-2, återstartades efter översyn och förbättringar
1985 och är fortfarande i drift. Kraftverket har uppvisat goda driftresultat.
Nyligen köptes TMI-1 av British Energy och PECO Energy Company och blev
därmed den första kärnkraftsreaktor som sålts i USA.
Kärnkraftsfrågan är inte särskilt het i Sverige just nu.
Men snart kommer den förmodligen att bli det igen.
Vår framtida energiförsörjning stod i fokus för toppmötet
i Buenos Aires i början av november 1998. Det var en uppföljning av
1997 års möte i Kyoto, där ett antal stater enades om drastiska
neddragningar av utsläppen av så kallade växthusgaser, främst
koldioxid som uppstår vid förbränning av fossila bränslen.
Beslutet bygger på hypotesen att utsläppen bidrar till att förstärka
den naturliga växthuseffekten, vilket befaras få negativa konsekvenser
i några länder. Teorierna kring detta är långt ifrån
vattentäta, och de temperaturdata som finns från satellitmätningar
visar ingen signifikant uppvärmning av jorden under de senaste två
decennierna. Även om klimatet skulle bli varmare, är det inte alls
säkert att detta skulle vara övervägande skadligt, och inte heller
att det skulle bero på mänsklig aktivitet. Klimatet har förändrats
av naturliga orsaker många gånger tidigare. Det fanns en tid när
vin odlades i Skandinavien, det vet alla som kan sin historia.
Kraftiga energiskattehöjningar
Hur det än är med den saken, så kan den svenska regeringen inte
fortsätta med sin nuvarande linje, som går ut på att vältra
över bördan för minskade koldioxidutsläpp på andra europeiska
länder. Förr eller senare, troligen förr, kommer regeringen att
tvingas föreslå kraftigt höjda bensin- och energiskatter, om man
kvarstår vid de ståndpunkter som intogs i Kyoto.
I dag ger fossila bränslen -- kol, olja och gas -- cirka 85 procent av
världens kommersiella energi, kärnkraft cirka sju procent, vattenkraft
också cirka sju procent och andra så kallade förnybara energikällor
-- främst geotermiska, men även solceller, vindkraft och kommersiell
biomassa -- mindre än sammanlagt en procent. Ställningstagandet för
avveckling av fossila bränslen är minst sagt en extrem ståndpunkt,
och den blir än mer extrem om den kombineras med avveckling av kärnkraften.
Då återstår nämligen inga seriösa, storskaliga alternativ
för energiproduktion i Sverige.
Frågan om energiproduktionens framtid är frågan om vilken
sorts land vi vill att Sverige ska vara om tio år. Ett modernt högteknologiskt
välfärdssamhälle -- eller något annat.
