Att arbeta mer, att studera för att öka sin produktivitet eller att använda
sin uppfinningsrikedom borde vara möjligheter till ett livslångt äventyr. Det
borde vara aktiviteter som ger varje människa möjlighet att bygga en bättre
framtid för sig själv och sina nära och kära. Inte minst eftersom andra berikas
av dina bästa produktiva insatser, precis som du berikas av deras, men framför
allt därför att en sådan social ordning erkänner varje människas frihet och rätt
att existera för sin egen skull.
Träldom är tvärtom en tillvaro där arbete, förkovran och ständigt högre
produktion är ett krav från andra, ett diktat, som inte är förenat med högre
välstånd utan tvärtom sker på sådana villkor att du får behålla allt mindre. En
sådan tillvaro kommer, om dagens politik får fortsätta, att bli ett faktum.
En kostnadsexplosion
Nuvarande offentliga åtaganden leder om ett par decennier till att utgifterna
exploderar i ansiktet på kommande generationer. Det framkommer i boken
Alternativ i välfärdspolitiken av Molander/Andersen (red) på SNS Förlag. Med
gynnsamma antaganden om arbetskraftsdeltagande och att de offentliga utgifterna
är lika stora för alla åldersgrupper (vilket de inte är) så kommer de offentliga
utgifternas andel av BNP ändå att öka med omkring sju procentenheter.
För att dessutom städa upp i nuvarande generationers offentliga spenderande
och skuldsättning skulle det krävas en omedelbar skattechock motsvarande mellan
5 och 12 procents höjda skatter.
Därmed döms alltså de som växer upp i dag och i morgon att årtionde efter
årtionde få se hela den tillväxt de producerar genom sin ökade arbetsinsats –
och mer därtill – försvinna ner i den offentliga slasktratten. Detta för att
betala åtaganden beslutade av tidigare generationers politiker. Då har vi kommit
till vägs ände på den välfärdsstatens väg till träldom som redan Friedrich Hayek
varnade för.
Frihet eller välfärdsstat
Motsättningen mellan människors frihet och möjligheter å ena sidan, och
välfärdsstatens bevarande å den andra återkommer gång på gång i SNS-bokens
teoretiska resonemang. Möjligheterna att investera och arbeta i hela världen
leder till att staten har minskade möjligheter till beskattning. Att med hela
världen som möjlig arbetsplats ha större trygghet i att utbildning lönar sig,
ställs mot statens minskade möjlighet att beskatta de välutbildades löner
särskilt hårt. Att kunna handla bättre och billigare varor från utlandet
beskrivs som ett ”importhot”. Handeln påverkar nämligen statens möjlighet att
styra lönebildningen.
Motsättningen är logisk. Den som väljer solidariteten med den stora staten
blir tvungen att se människors frihet och möjligheter som ett hot. Dessvärre är
det precis vad SNS gör. Bokens uppdrag är att skissera nödvändiga reformer för
att rädda så mycket som möjligt av välfärdsstaten.
Usla argument för välfärdsstaten
De argument för välfärdsstaten som presenteras är närmast obscent usla,
speciellt som de kläs i vetenskaplig dräkt. Det är den simpla lögnen: Staten
måste vara stor och ge förmåner åt alla, eftersom majoriteten på så vis kan
luras att de tjänar på välfärdsstaten, trots att de betalar långt mer än de får
ut. Alternativt svårkontrollerade floskler som att välfärdsstaten ökar ”den
sociala sammanhållningen” (trots att såväl brottslighet som ensamhushåll ökat i
takt med välfärdsstatens tillväxt).
När inget annat hjälper kan man, som Mårten Palme och Ingemar Svensson,
fantisera fritt. Något som i vetenskapens värld sker i form av antaganden: ”En
slutanmärkning är att vi antagit att regeringen söker maximera den sociala
nyttan.” (sid 148) Om vi helt enkelt antar att makten alltid gör rätt (utan
hänsyn till röstköpande politiker, statlig propaganda eller rent kontrollbegär)
är det ju inte svårt att motivera att makten alltid har rätt.
Träldomens grundprincip, att det är moraliskt att via tvångsmakt ”omfördela”
från den som producerat något till vemhelst som inte har gjort det, upphöjs som
ett värde bortom varje problematisering eller ifrågasättande. Mer ”omfördelning”
antas automatiskt vara bättre och rättvisare.
Vägvalet är fortfarande öppet. Friheten och möjligheterna att njuta av
handelns och globaliseringens frukter kan fortfarande räddas, men bara genom att
välfärdsstatens åtaganden minskas drastiskt. Det kräver insikt om att ansvar och
åtaganden från staten och politiken bara fungerar genom att andra försätts i
träldom under dina önskemål (och att andra gör samma sak mot dig). Varför är det
så få som ifrågasätter det vackra i den tanken?
