Genom sin låsning till EU-projektet har moderaterna tappat den
framgångsrika frihetliga profil som Gösta Bohman skapade. Partiet inte bara
accepterar den byråkratisering som EU ger, utan hyllar den. Medborgare som vill
gå i marknadsekonomisk riktning och öka friheten har inget alternativ i höstens
svenska val.
– Javisst, men kommunismen är ju en fin idé.
Det är egendomligt att möta en sådan kommentar från en företagsledare. Kanske
inte för det som sägs, utan för det som inte sägs. Nämligen: Om man anser att
kommunismens utjämning av skillnader är idealisk, är man knappast beredd att
försvara marknadsekonomin. Kapitulationen har börjat.
Framgångsprincipen i en marknadsekonomi är arbetsdelningen. Den sätter olika
priser på olika uppgifter – den förutsätter skillnader. Ett samhällstillstånd
som blir mer homogent är alltid tillfälligt. Ny teknik driver fram nya
skillnader – i inkomst eller status – mellan olika grupper.
För mig framstår sådana skillnader som ”finare” än likhetsidealet, som är ett
stagnationstillstånd, slutet. Olikheten är däremot ett dynamiskt tillstånd.
Ståndpunkten kanske klingar underligt i en likhetsfixerad politisk kultur som
den svenska. Men sanningen fångas inte av samtidens politiska fördomar i
Sverige.
Begränsad opinionsbildning för marknadsekonomi
När företagsledarens ståndpunkt ger eko hos de borgerliga partierna, har
idealet om social stagnation även erövrat politiken. Det spelar ingen roll om
dessa partier säger sig vara för ekonomisk tillväxt – om de samtidigt hyllar
”låginkomstsatsningar”, feminism och liknande. Det senare tar alltid över.
Sådana tankar kan lätt dyka upp inför det kommande valet. Det förefaller mig
som om den grupp som är beredd att principiellt försvara marknadsekonomin är
begränsad. Ett antal ekonomer. Någon think-tank. Ett par ungdomsorganisationer.
Några tidskrifter. Mer är det nog inte.
Om det är så, att de direkta aktörerna i marknadsekonomin – företagsledare
och anställda på olika nivåer i t ex privata företag – inte tar upp handsken, är
saken förlorad. Det finns ingen brist på förslag bland politiker om ständigt nya
”reformer” som bit för bit inskränker den valfrihet som är en förutsättning för
marknadsekonomin. Och utan motstånd kommer de att genomföras.
Det borgerliga alternativets låsningar
De borgerliga partierna ska utveckla en alternativ politik till regeringen –
men gör det knappast. Det kan vara lätt att se varför. Folkpartiet och
centerpartiet är partier som helt har slukats av rådande politiska
likhetskultur. I socialpolitiska frågor angriper folkpartiet socialdemokraterna
från vänster. För centerpartiets del gäller det i fördelningspolitiska frågor.
Det kristdemokratiska partiet har genomgått en underlig socialkonservativ
transformation. Man har knutit an till en kristdemokratisk tradition i
Västeuropa. Dess samhällssyn går tillbaka på sådana synsätt som fortfarande
hyllas i t ex Tyskland och Italien, mindre i Sverige.
Moderaternas ansvar och blockeringar
Moderaterna är det naturliga alternativet. Det finns i partiet en långsiktig
inre styrka, som kanske främst kommer till uttryck genom att partiet
omorienterat sig från Yngve Holmbergs konservatism till Gösta Bohmans
liberalism. Man har gått mot en medievind i hela denna process.
Men sedan ett decennium bär partiet med sig ett arv från Carl Bildt. Han är
en EU-förespråkare med utopiska drag. Han representerar den svenska överklassens
historiska dragning till Europa. I en essäbok karaktäriserade sig Bildt som
hallänning – svensk – europé. Det finns en högre komparation, men för Bildt var
kanske det europeiska tillräckligt.
Bildt band moderata samlingspartiet vid EU-projektet. EU:s stora popularitet
nåddes under 1980-talet, då organisationen utvecklades till en avancerad
frihandelszon. Rörelsen gick under parollen ”Europa 1992”, då en frivillig
samarbetsrörelse skulle ha nått ett moget stadium. Omslaget kom med
Maastricht-fördraget 1991. Politiker ville reglera en spontan och frivillig
europeisk rörelse. Tidigare var Maastricht känd som den plats där musketören
d’Artagnan dog.
Därefter har politiseringen och byråkratiseringen blivit framträdande. Den
europeiska rörelsen har tappat sin popularitet. EU förknippas i dag inte med
sammanväxandet av de stora europeiska kulturerna, utan med byråkratin i Bryssel.
Försöken att driva det europeiska projektet går över politiska projekt som en
gemensam valutapolitik, tankar om skatteharmonisering och annat.
De bär drag av det elittänkande som representerar en annan epok i den
europeiska demokratins historia. Det finns en folklig känsla av att EU strävar
efter att återbilda en napoleonsk superstat, om än med demokratiska förtecken.
De politiska och byråkratiska utvecklingsdragen uppfattas inte utan anledning
som ett ”politikernas projekt”. I denna utveckling har moderaterna tappat sin
tidigare och framgångsrika orientering. Man är inte bara beredda att acceptera
den byråkratisering som EU-projektet ger, utan hyllar den.
Här hamnar man i politikens klassiska trovärdighetsproblem. Man kritiserar
politiseringen av det svenska samhället. Men accepterar politiseringen av
europeiska relationer. En utomstående ser en aborterad kritik och en politik som
vissnar. Det är tråkigt, eftersom moderaterna har potential att återuppliva de
värden som skulle kunna göra den svenska modellen framgångsrik igen.
Borgerlig samverkan
Dessa fyra partier söker tillsammans mandat för att vinna valet över
socialdemokraterna. De drivs samman av valaritmetik, inte av gemensamma
synpunkter. Inget av dem är tillräckligt stort för att nå egen majoritet; bara
om man räknar samman rösterna skulle det kunna gå.
Men som vi sett ovan blir politiken svår. Två gånger har man försökt, och
båda gångerna har man hamnat i stora budgetunderskott. Det skulle kunna
accepteras av de borgerliga väljarna om riktningen vore ett systemskifte, bort
från den halv-socialistiska framtid som tornar upp sig. Men inget sådant finns –
det vi sett är en fortsatt socialdemokratisk politik.
Det är för en kritisk medborgare svårt att känna entusiasm för ytterligare en
period av borgerlig samverkan. Väntevärdet för följande koalition av partier kan
inte bli bra: ett parti som i första hand driver frågan om en svensk anslutning
till euron, ett andra parti som anser att en stärkt ställning för kristendomen i
skolan är huvudfrågan, ett tredje som anser att Sverige lider av för litet
socialpolitik och ett fjärde som förmodligen är Europas mest småskurna
intresseparti.
Den socialdemokratiska medvinden
Socialdemokraterna har för tillfället vinden i ryggen. Och kommer också att
vinna valet. Delvis beror det väl på att det inte finns något bra alternativ.
Men också på att det skett stora förändringar i partiets kurs sedan hösten 2001.
11 september-händelserna utnyttjades av partiledningen till att dra en gräns
åt vänster inom partiet. Den debattvänster som alltid träder fram och är beredd
att tolka skeenden och händelser gick på pumpen. Det var en så stor händelse att
folk inte accepterade att inte kunna orientera sig själva. Och underkänna
debattvänsterns tolkningar. Göran Persson gav röst åt underkännandet.
Inom partiet har det skett en försvagning av den kvarvarande Palme-falangen.
Efter den 11 september har denna vänster mer eller mindre tystnat. I stället
förefaller partiet gå tillbaka till en längre tradition, ”gråsosse”-partiet. En
pragmatisk socialism med lyhördhet för motståndarnas argument.
Om än denna nya framtoning är mer sympatisk än Palme-periodens, är det dock
frågan om en regering med socialistiska ambitioner. Och uppfattningen om vad
socialismen är har inte blivit mer sympatisk.
Under den period då socialdemokraterna ställde frågan om att demokratisera
Sverige, var målet att arbetaren skulle ta steget upp i medelklassen. Han skulle
överta medelklassens livsstil, spara för olika situationer i livet, bo i eget
småhus, förvalta en förmögenhet och utveckla omfattande kulturella intressen.
Men en förskjutning av synen ägde rum under den period, då socialdemokratin
gick över till att expandera offentlig sektor som sitt stora politiska projekt.
Man band sig för en politik med utjämning av skillnader – ”fattigdomen bäres
lättast, om den delas av alla”, som Ernst Wigforss hade uttryckt saken.
Vad som gällde för att klara målet att göra den fattigaste gruppen likställd
med den rikaste blev att ”proletarisera” alla grupper. Staten kom att underkänna
tidigare kriterier för högre lön; utbildning, begåvning och annat blev mindre
betydelsefullt i lönesättningen i den offentliga sektorn. En proletarisering av
stora grupper följde.
Det är denna socialdemokrati som begär ett nytt mandat. Rimligen borde
motståndet vara betydande för att lägga en röst på detta. Men för tillfället
tycks farhågorna bortblåsta. Kanske är förhoppningen att en socialdemokrati med
en försvagad vänster ska kunna fatta kloka beslut som återställer dynamiken i
den ekonomiska politiken till vad den var före Palme-epoken.
Praktikernas abdikation från teorin
Därmed kommer vi tillbaka till den första frågan: Vem står upp för att
Sverige ska gå i marknadsekonomisk riktning, med innebörden frihet, samtycke
inför beslut, försiktighet med politiska förbud? Den som ser dessa frågor som
avgörande har inget egentligt alternativ i valet.
De röster inom företagsamheten som skulle kunna lotsa fram dem tycks inte
vara intresserade. I stället hägrar korporativt förhandlade lösningar. Det
historiska minnet är kort. Det finns en tradition av svensk korporatism. Men
varje gång tidigare har man vid konflikter med partisystemets och
fackföreningarnas eliter förlorat. Skyddet har i stället blivit att man har
kunnat flytta verksamheter och förmögenheter utomlands.
