Hovrätten har fastställt domen mot Jesús Alcalá.
Det är naturligtvis oerhört trist, dystert och nedslående. För många av
landets kulturskribenter är det dessutom en starkt solkig historia, som kommer
att fläcka dem för lång tid framåt.
Det gäller inte minst dem som likt en gläfsande vargflock kastade sig över
DN-journalisten Thomas Michélsen – den som först började skriva om
märkligheterna i Alcalás internationella transaktioner – med lika delar raseri,
förtal och skymfande anklagelser om privata vendettor.
Det är just som Bo Lindblom, Amnestys förre ordförande, påpekade i en artikel
i SvD nyligen: vem i all sin dar ska tro på dem nu, de som säger sig hålla
sanningens baner högt, men som uppbådade hela sin arsenal av invektiv och
misstänkliggöranden, när sanningen började krypa obehagligt nära en av De Egna,
en i kotteriet, en av Dem Som Icke Fick Ifrågasättas?
För min egen del har Alcalá-domen bekräftat att jag skulle ha blivit en
fullständigt usel nyhetsjournalist.
Det hände sig i tidernas begynnelse att jag anställdes på Dagens Nyheter för
att skriva ledare om ekonomi och politik. Eftersom jag kom från jobb i företag
som haft starka företagskulturer, där man visserligen hade särskilda
ansvarsområden men där man också uppmuntrades att engagera sig i företagets
samtliga verksamheter, kom jag snart att göra mig skyldig till grova övertramp.
Med elefantens känslighet för nyanser och sublima gränsdragningar, lyckades
jag bryta mot varje intern, underförstådd uppförandekod, mot varje mångårigt
utmejslad etikettsregel.
Jesús och Johan
Ganska snart efter det att jag börjat skrev Jesús Alcalá en mycket positiv
recension på kultursidorna av en nyutkommen bok. Boken var skriven av Johan
Ehrenberg, som under det tidiga 90-talets ekonomiska oår skrev mycket och
slarvigt men bedrägligt enkelt på temat att människor var utsatta för Den Stora
Konspirationen. Denna var iscensatt av makten och etablissemanget, och dess
lydiga och tjänstvilliga redskap var ekonomerna. Sådant som kris och inflation
och arbetslöshet var konstruerade fenomen, vilkas enda syfte var att hålla
vanligt hyggligt arbetande folk under klacken.
Lösningen på de problem som Sverige led under var därför inte att man skulle
spara och hålla tillbaka inflation och sådant, utan tvärtom att trycka lite mera
pengar så att folk kunde shoppa loss lite extra.
Man behövde inte läsa Ehrenbergs bok – vilket jag nu i och för sig gjorde –
för att förstå att författaren hade mycket grumliga kunskaper, om alls några, om
ens elementära ekonomiska samband – anspråken på att sitta inne med lösningen på
de ekonomiska svårigheterna till trots.
Och man behövde heller inte läsa många rader av recensionen för att förstå
att recensenten om möjligt begrep än mindre än författaren om det ämne som
avhandlades.
Det är sant: Alla kan ju inte ha tjugo poäng i nationalekonomi (även om jag
personligen är övertygad om att världen skulle bli bättre om de hade det; inte
minst om litteraturvetarna och kulturskribenterna hade det).
Men nu skrev jag i alla fall ett mejl till dåvarande kulturchefen Arne Ruth,
eftersom okunskapen så uppenbart lyst igenom.
Jag minns att jag vinnlade mig att formulera mig lite lagom klämkäckt och
hurtigt. Och jag var ännu nyanställt naiv nog att tro att man på en gemensam
arbetsplats kunde ha något intresse av de kunskaper och erfarenheter som även en
medarbetare på en annan avdelning hade att tillföra.
Så därför frågade jag varför man inte i högre grad utnyttjade skribenter med
åtminstone vissa sakkunskaper när man recenserade böcker som utgav sig för att
sitta inne med lösningen på inte alldeles enkla samhälleliga problem.
(Man låter ju inte, fast det skrev jag inte, killen som fyller i
seriebubblorna recensera Horace Engdahls senaste essäer om romantikens
språkbehandling, och man skickar inte tidningens travexpert till vernissage på
Liljevalchs, ens om det förekommer hästar på målningarna.)
Jag erbjöd mig dessutom att inventera och hjälpa till att ta fram en lista på
åtminstone 20 skribenter som skulle kunna hjälpa kultursidan att skriva ekonomi
– hyfsat ämneskunniga, formuleringsglada personer med politiska sympatier allt
från höger till vänster.
Kulturella nålstick
Sedan tog det hus i helsike. (Än i dag, när värken sticker till i fotleden eller
tinningarna, händer det att jag undrar om det trots allt inte ligger någon
gammal docka med nålar i och dammar bak en bokhylla på kulturredaktionen.)
Jag hade nämligen med mitt inlägg gjort mig skyldig till ett antal grova
förseelser. Brott nummer ett var att jag över huvud taget mejlade till Ruth –
man har inte synpunkter på andra skribenters texter.
Brott nummer två var att man definitivt inte har synpunkter på andra
avdelningars skribenters texter, allra minst om man som jag var ledarskribent.
Brott nummer tre var att om man lik förbaskat nu hade synpunkter, så
framförde man dem ytterst diskret och i tysthet, inte öppet via den
avdelningsinterna mejlen.
Efter några dagar fick jag ett mycket avmätt, men vänligt svar, från Arne
Ruth. Jag minns inte det exakta innehållet. Innebörden var, och det kan man ju
förvisso hålla med honom om, att kulturtexter har andra värden än
faktagranskningen.
Men så kom det på slutet: ett försynt men fullständigt dräpande påpekande om
att medarbetaren Jesús Alcalá för övrigt hade en doktorsgrad i ekonomi från ett
tyskt universitet. Touché!
Östtysk doktorsexamen?
Det var där jag bevisade min hopplösa inkompetens som nyhetsjournalist, min
fullständigt uppenbara avsaknad av nyhetsnäsa och nyhetsinstinkt.
För mig framstod det fullständigt glasklart att Alcalá inte kunde ha den
ekonomiska kunskap han påstods besitta. Hans text var visserligen välformulerad,
läsvärd, till synes tankeväckande – men från sakliga och ekonomiska
utgångspunkter helt uppåt väggarna.
Visserligen händer det att människor drabbas av amnesi. Och visserligen
skickade jag tillbaka en syrlig fråga om det var en östtysk doktorsexamen Alcalá
hade avlagt.
Men jag ska inte urskulda mig: Jag lät mig nöja, jag gick inte vidare. Jag
ifrågasatte aldrig utsagan om Alcalás formella expertis, trots att min
intuition, mitt förnuft, mina kunskaper sade mig att här låg en hel kennel med
gravade hundar.
Ändå skulle jag få många tillfällen att göra just detta.
Någon tjänstvillig medarbetare såg nämligen till att Ruths och min
korrespondens fick spridning i andra medier. Och jag vande mig med tiden vid att
framställas som en person som sökte kväsa yttrandefriheten och tysta kolleger
och kulturskribenter som framförde för mig misshagliga åsikter. Och jag vande
mig också vid maliciösa leenden och hånfulla gliringar om mina egna
jämförelsevis futtiga akademiska meriter från Handels jämfört med
kultursidesdoktorn och lärdomsgiganten Alcalás.
Listan med namn på olika skribenter låg kvar i min byrålåda under alla år jag
var kvar på redaktionen. Och därefter glömde jag bort alltihop.
Fram till i dag, vill säga, när hovrätten bekräftat tingsrättens fällande
dom. För nu tvingas jag alltså erkänna att jag skulle ha blivit en usel
nyhetsjournalist.
Och jag undrar vilka funderingar Arne Ruth och hans kolleger kan ha om sig
själva en dag som denna.
