Vår Amerikabild handlar egentligen inte om USA, utan om Sverige. För att med
gott samvete kunna bygga en självtillräcklig politisk modell – trots en cynisk
neutralitetspolitik – valde socialdemokratin en medelväg mellan kapitalism och
kommunism. För att lyckas med det var man tvungen att demonisera det
demokratiska och individualistiska USA. Det var en framgångsrik demonisering,
men frågan är om den inte nu håller på att bryta samman.
När jag är ute och föreläser eller debatterar om invandrar- och
utanförskapsfrågor brukar jag ta upp olika exempel från USA, som visar vilken
enorm potential invandringen har i ett land som öppnar sig för nykomlingarnas
egenkraft och kreativitet. Detta brukar omedelbart leda till indignerade
protester från många i publiken: Hur kan du använda USA som positivt exempel?
Vet du inte hur förfärligt och orättvist allt är där? Vet du inte hur
hänsynslöst de fattiga exploateras i Amerika? Och nästan alltid finns det någon
som förskräckt frågar: Föreslår du att vi ska kopiera USA?
Man märker lätt att dessa reaktioner är instinktiva, av den typ som vi får när
någon tar upp ett tabubelagt ämne eller säger något förbjudet. Allt blir
plötsligt svart eller vitt, för eller emot, allt eller inget. Det finns helt
enkelt ingen vilja att höra något positivt om USA och än mindre att lära sig
någonting bra av detta land. Det måste vara fel vad jag säger, det bara är så,
USA kan inte på något sätt stå för något bra. Och det hjälper inte mycket att
jag invänder och påpekar att vi borde kunna lära oss någonting av just det land
som byggdes av enkla invandrare och som i dag är det rikaste och mäktigaste i
hela världen.
Detta är någonting som inte bara gäller den typ av publik som jag möter runt om
i landet. Antiamerikanismen är lika påtaglig hos massmedier i allmänhet, för att
inte tala om den vänsteranstrukna kultureliten som fortfarande dominerar så
många kulturredaktioner i tidningar, radio och TV. Ta bara detta exempel: Under
de senaste tio åren har en veritabel social revolution inträffat i USA.
Socialbidragsberoendet har mer än halverats, miljoner utsatta amerikaner har
gått från utslagning och bidrag till jobb och egenförsörjning, bland
afroamerikanerna har fattigdomen minskat med en fjärdedel och medianinkomsten
ökat med lika mycket, gamla totalförstörda bostadsområden har fått nytt liv och
så vidare. Men när har vi sett eller hört en enda reportage om allt detta i
svenska medier? Hur kan en hel yrkeskår missa så mycket? För att förklara detta
krävs det mer än några individers vänstervridning och medvetna illvilja mot
Amerika. Det krävs ett djupt rotat socialt konsensus om Amerika som ett ont
samhälle. Det är bara detta som kan ge oss en förklaring till varför vi inte ser
det som är uppenbart för varje person som på ett fördomsfritt sätt närmar sig
USA.
Denna ryggmärgsantiamerikanism har jag grubblat en hel del över. Hur formades
den? Vilken historia ligger bakom en så enögd syn på det land som så generöst en
gång tog emot en dryg miljon svenskar och som räddade Sverige och Västeuropa
från totalitarismen? Hur kan antiamerikanismen ligga så djupt att den i
praktiken fungerar som en instinktiv försvarsmekanism? Och, vad är det vi
försvarar på detta sätt?
Det handlar om Sverige
Min slutsats är kanske en smula förvånande. Jag är allt mer övertygad om att
bilden av USA handlar väldigt lite om det verkliga USA och väldigt mycket om
Sverige. Det är bilden av vårt eget land som står på spel när vi talar om
Amerika. Vår Amerikabild är inte något annat än en passande motbild till det vi
tror Sverige är. Amerika är vårt onda alter ego, ”den andre” som vi behöver
skapa för att bekräfta vår egen identitet och självbild. Och just därför har vi
så svårt att ta till oss nyheter som stör denna ”Amerikabild”, ty de rubbar i
första hand vår egen självbild, bilden om det förträffliga Sverige som vi har
skapat genom att bygga upp bilden av det förtappade Amerika.
Det som följer nedan är bara några spridda noter om denna dialektiska
Sverige/Amerikabild, som i slutändan krävde en nära nog fullständig demonisering
av Amerika för att fullborda upphöjandet av Sverige till idealland. Det handlar
verkligen om ett komplext tema, och jag är mer än nöjd om mina reflektioner kan
tjäna som ett slags introduktion till ämnet.
Den konfliktfyllda Sverige/Amerikabild som jag vill diskutera här bottnar i en
gammal motsättning mellan Europa och Amerika. The land of the free har alltid
stått för en radikal utmaning av det gamla Europa, med sitt aristokratiska arv
och sina stånds/klasskiktade samhällen. Det demokratiska, modernistiska och
mångetniska Amerika har framstått som ett kaotiskt och hotande myller av
folklighet och individualism mot en europeisk ordning grundad på hierarkier,
korporationer, grupptänkande och etnisk exklusivism. I grunden handlar det om
två väsensskilda samhällsideal som står mot varandra. Europa står för ett slags
organisk/etnisk gemenskap, som man hör till via blodets och historiens arv, och
som ger sig själv stora befogenheter att underordna individen under kollektivets
behov. Amerika är en gemenskap av gemenskaper, byggd kring en politisk ordning,
där det centrala är försvaret av individens och de civila gemenskapernas rätt
att vara fria från andras intrång och makt.
Denna gamla konflikt kommer på ett mycket tydligt sätt fram i kontrasten mellan
ett Sverige som definierar sin modernitet som en folkgemenskap eller ett
folkhem, där staten får vidsträckta befogenheter att skapa den goda nationella
gemenskapen och förvalta den sociala solidariteten, och ett USA som betraktar
den individuella friheten som ett överordnat värde och därmed begränsar statens
anspråk på att skapa det goda livet åt sina medborgare. Detta kommer i den
Sverige/Amerikabild som vi ska diskutera att framställas som en kontrast mellan
det solidariska Sverige och det egoistiska USA, mellan den goda nationella
gemenskapen som tar hand om alla sina barn och det kallhamrade individualistiska
samhället där människor inte bryr sig om sina medmänniskor.
Den Sverigebild som fordrar en kontrasterande Amerikabild sammanfaller med den
långa socialdemokratiska hegemonin, som började ta form under 1930-talet och som
fortfarande i våra dagar på många sätt styr våra tankar och föreställningar. Den
grundläggande drivkraften bakom framväxten av dessa parallella motbilder är
socialdemokratins försök att definiera sig som det mellanliggande alternativet
till två lika förkastliga system, det individualistiska och kapitalistiska,
representerat av USA, och det kommunistiska och planekonomiska, symboliserat av
Sovjetunionen. Detta kommer med tiden, under Palmeepokens hybris, att leda till
bilden av Sverige som den ”tredje supermakten” eller den ”moraliska stormakten”,
för att begagna mig av titeln på Ann-Sofie Nilssons bok om ämnet, som i kraft av
sitt överlägsna sociala system kan göra anspråk på att både läxa upp och stå
modell för resten av världen. På detta viss handlar Amerikabilden lika mycket om
Sverigebilden som om socialdemokratins självbild och om hur dessa två strålar
samman i en ny nationell identitet, där centrala socialdemokratiska värden och
ideal blir synonymt med det svenska och svenskheten.
Det goda och det onda
I denna historia finns det enligt min mening två nyckelmoment. Det första
inträffar vid tiden under och efter andra världskriget, och har i en inledande
fas mycket lite med Amerika att göra. Det andra kan lätt lokaliseras till
Palmeepoken, där motsatsparet det goda Sverige/det onda USA tar full form.
Krigsåren spelade onekligen en avgörande roll för en definitiv transformation av
bilden av Sverige från ett fattigt och efterblivet land till en oas av välstånd
och framsteg. Men krigets arv vad gäller den svenska självbilden hade också en
annan och mindre upplyftande del, nämligen ett betydande mått av dåligt samvete
för landets agerande under kriget. Detta är den moderna svenska självbildens
arvsynd, som fortfarande i dag gör sig påmind när arkivmaterial och annat
tydligt visar det pris som upprätthållandet av den lyckliga oasen kostade. Detta
tudelade arv från krigsåren kommer att spela en mycket viktig roll för
framtiden. Det handlade om att med alla medel rättfärdiga – men också dölja en
hel del av – det som gjordes under dessa tragiska år.
Känslan av att leva i ett alldeles unikt och privilegierat land, ett
mönstergillt framstegsland omgivet av en galen och eländig värld, växte snabbt
under krigsåren. För att illustrera denna nya nationella självsyn vill jag
citera Jonas Frykmans kommentarer till Martin Allwoods och Inga-Britt Renemarks
berättelse från 1943 om en alldeles vanlig skola i ett alldeles vanligt svenskt
stationssamhälle, som träffande kallades Medelby:
”Historietimmen och lektionen i geografi ger rika tillfällen till jämförelser
mellan det nutida och det förflutna, det inhemska och det främmande … där
samtiden framträder som kulmen på en lång och mödosam utveckling och där Sverige
jämfört med andra länder känns igen på sin höga bildningsnivå, sitt utvecklade
näringsliv och sina goda kommunikationer … Och så efterblivna många länder är
där ’staten inte gjort något för folkupplysningens höjande’ … Skolböckerna talar
om att egentligen är Sverige ett enda jättelikt Medelby, ett ’soligt och förnöjt
samhälle – det moderna tekniska idyllen’ … Folkhemmets första generation, som
här satt i sin bänk, såg främmande länder ’skymta som exotiska färgklickar’.
Dessa barn fick höra att den svenska identiteten var solitt grundad i ett
modernt, förnuftigt och rationellt samhälle … Andra länder på jorden borde följa
dess exempel. Samtidigt som man fick lära sig att man levde i den bästa av alla
världar, kunde man känna stolthet över att den var just svensk.”
(Försvenskningen av Sverige, Natur och Kultur 1993, sid 120–122)
Denna berättelse illustrerar ett definitivt genombrott för en ny svensk
självsyn, som handlar både om Sverige som nation och om det socialdemokratiska
projektet, och hur dessa två sammansvetsas i en ny nationell identitet. Om denna
självbilds varaktighet och komplicerade relation till kriget kunde Karin Söder
berätta följande i en offentlig utredning från 1987:
”Länge levde många av oss i tron att Sverige i stort sett var bäst i världen på
de flesta områden och att många utomlands som överhuvudtaget hade någon
uppfattning eller kunskap om oss gjorde detsamma. Själva glömde vi lätt bort att
vi i många avseenden var privilegierade genom att ha undgått två världskrig och
att vi var ett litet folk med stora tillgångar som vi kunde utnyttja bättre
därför att vi sluppit undan krig.” (Vår värld har vi gemensamt, SOU 1987:57, sid
95)
Denna nya och allt annat än modesta identitet stötte som sagt på ett viktigt
problem, nämligen Sveriges dyrköpta neutralitet och moraliskt tvivelaktiga
agerande under kriget. Vad det handlade om var klart för den regerande
socialdemokratin. Så här skriver Ernst Wigforss i sina memoarer:
”Vi hade inte satsat på den tyska segern, men vi hade väjt undan för makten och
visat föga vänlighet mot väst eller öst. Någon särskild goodwill hade vi inte
samlat hos dem som ansåg sej kämpa för frihet och demokrati.” (Ur mina minnen,
Prisma 1964, sid 363)
Detta är avgörande för att förstå efterkrigstidens utrikespolitiska linje, där
man dels försöker tvätta bort landets skamfilade rykte genom att göra sig till
moralens internationella väktare, dels omvandla neutraliteten från nödvändighet
till dygd och stommen i Sveriges, åtminstone i retoriken, alliansfrihet. Ur
detta växer den så kallade tredje ståndpunkten mellan kapitalism och kommunism,
med Sverige som upphöjd dömande och fördömande moralisk stormakt som står för
rättfärdigheten inför två lika förkastliga supermakter.
Lika goda kålsupare
För att kunna bygga upp denna tämligen förljugna berättelse om den egna
godheten, på åskådarplats i en värld där det öppna samhället slogs mot
totalitarismen i dess olika gestalter, var det nödvändigt att successivt svärta
ned det öppna samhällets främsta försvarare, USA. Till sist kunde Palme, när
självgodhetens hybris hade uppnått patetiska dimensioner, beskriva
Sovjetdiktaturen och det demokratiska Amerika – vars strategiska skydd var
avgörande för Sveriges säkerhet – som lika goda kålsupare.
För att kunna underbygga denna berättelse om Amerika som en ond makt
fordrades en berättelse om det amerikanska samhället som sådant, som också fick
allt mer ondskefulla undertoner. Denna bild av det förtappade individualistiska
och egoistiska Amerika passade dessutom utmärkt ihop med socialdemokratins
självbild av sin egen gärning här hemma. Det goda svenska samhället blev på
detta sätt motsatsen till det onda amerikanska. Här fordrades en systematisk
social kritik av det amerikanska samhällssystemet, som öppnade vägen för och
kulminerade med 68-vänsterns militanta antiamerikanism. Så gjordes Amerika till
den sociala orättvisans säte på jorden, på samma sätt som Sovjetunionen var den
politiska ofrihetens säte.
Detta gick så långt att man på socialdemokratiskt håll öppet kunde hävda det
sovjetiska systemets socialpolitiska överlägsenhet mot det amerikanska, som på
detta sätt kunde fördömas lika starkt som det sovjetkommunistiska trots
demokratin. Så kommenterar Ann-Sofie Nilsson detta:
”I sociala frågor har jämförelsen med ’den andra supermakten’ konsekvent
utfallit till dennas fördel; Sovjet har förvisso sina brister och fel, men där
finns i alla fall inga hemlösa uteliggare. Från ett socialpolitiskt perspektiv
har Sovjetunionen med andra ord beviljats en moralisk poäng av svensk
socialdemokrati, åtminstone innan reformpolitiken avslöjade en mer
mångfacetterad social verklighet i Öst. Den moraliska stormakten (Sverige) har
här känt en större grad av samhörighet med Öst.” (Den moraliska supermakten,
Timbro 1991, sid 31. Se också Magnus Jerneck, ”Olof Palme – en internationell
propagandist”, i Socialdemokratin och svensk utrikespolitik, red B Huldt & K
Misgeld, Utrikespolitiska Institutet 1990)
Det var ett tvåfrontskrig som socialdemokratin utkämpade för att bygga upp en
Sverigebild som, i den bästa av världar, förenade både den sociala rättvisan som
USA saknade och den politiska friheten som inte fanns i Sovjet. Utrustade med
denna självbild gav sig Sverige i kast med världen, där man ville framstå som
alternativet för de fattiga länderna och inte ryggade för de mest tvivelaktiga
allianser med allehanda diktatorer, vars synder verkade mildras av det
geografiska avståndet och likaså av viljan att inte bara lovprisa Sverige utan
också införskaffa svenska produkter. Det var en tid av storhetsdrömmar och goda
affärer, där man med samma lätthet kunde marknadsföra telefoncentraler, kanoner,
den egna rättfärdigheten och en överlägsen samhällsmodell.
Denna Sverigebild förstärktes av en annan myt. Myten om den svenska modellens
unika förmåga att skapa tillväxt och välstånd. Efterkrigstidens så kallade
skördetid i kombination med en skicklig socialdemokratisk propaganda invaggade
det svenska folket i tron att det var just denna modell och dess byggmästare,
socialdemokratin, som man stod i tacksamhetsskuld till för allt det goda som
efterkrigstidens tillväxt hade fört med sig. Denna myt lever än i dag och vaktas
med stor nit i det socialdemokratiska historieskrivandet. Att den inte stämmer
med verkligheten har inte kunnat rubba myten, även om vem som helst kan
konstatera att den svenska tillväxten under modellens glanstid mellan 1950 och
1970 faktiskt var rätt medioker i västeuropeiskt perspektiv.
Nu har tiderna förändras en hel del. Perssonlinjen efter den 11 september
kastade decennier av neutralitets- och tredje ståndpunktskverulans över ända.
Palmeepoken är definitivt till ända, i både inrikes- och utrikespolitik.
Socialdemokratin har rört sig från fondsocialism och antiamerikanism till en
öppen acceptans av marknadsekonomin och ett tydligt ställningstagande på
demokratiernas sida i vår tids främsta internationella konflikt. Detta borde
också öppna vägen för en mer sansad Sverige/Amerikabild, inte minst nu när
insikten om att tillhöra den fattiga delen av Västeuropa borde bädda för en mer
modest bild av vårt eget land.
Länkar:
