I efterskalven av kravallerna i Göteborg har det diskuterats om det inte vore
motiverat att införa ett förbud mot maskering under demonstrationer. Det är en
bisarr diskussion. Det föreslagna förbudet fordrar en hel del eftertanke.
Kravallanterna i Göteborg gjorde sig skyldiga till mycket dumt. Bland de mer
besvärliga konsekvenserna av deras revolutionsromantiska våld ser vi nu en
utbredd beredvillighet att acceptera inskränkningar i den individuella friheten,
om dessa inskränkningar motiveras med att de förhindrar att händelserna i
Göteborg upprepas.
Mer eller mindre omfattande ingrepp i individens frihet kan därför motiveras med
att det som hände i Göteborg var fruktansvärt. Det är en förförisk, men i
grunden falsk, retorik. Den är besvärlig av det enkla skälet att varje oenighet
om medlen, även om vi är ense om målet, uppfattas som ovilja att uppnå det goda
resultatet. Den som är tveksam till maskeringsförbud, är i virvlarna av den
retoriken också tveksam till att ingripa mot våld som utövas av gatans
parlament. Så är det givetvis inte.
Men vi lever i en tid där friheten inskränks i säkerhetens namn, och det finns
en betydande risk för att ett maskeringsförbud ses som en briljant idé. Det kan
därför vara värt att peka på några av svårigheterna med en sådan inskränkning i
medborgarnas frihet.
Inledningsvis kan man konstatera att det är svårt att se hur ett
maskeringsförbud skulle utformas. Och vad som skall räknas som en maskering. Hur
är det med en man som har solglasögon? En man som bär skägg under en
demonstration, men saknar hår i ansiktet i passet? En kvinna som färgar håret
under en demonstration? Maskeringsförbudet kan knappast – Gud förbjude! –
konstrueras som en plikt att se ut som fotot i de ID-handlingar som medborgaren
äger.
Men det är en ytlig invändning. Rent praktiskt kan kanske en lagstiftning,
liknande den som gäller det nu upphävda förbudet mot att bära uniform,
konstrueras. Men när detta förbud nyligen upphävdes skrev departementschefen att
”starka skäl talar för att ett sådant generellt förbud som uniformslagen ger
uttryck för innebär en icke godtagbar inskränkning i den grundlagsstadgade
yttrandefriheten. Lagen framstår dessutom som otidsenlig och föråldrad”. (Prop
2001/02:59). I propositionen konstaterades att lagstiftningen förmodligen stred
mot grundlagens regler om yttrandefrihet, och ett antal viktiga rättsfall
åberopades som stöd.
Rätten till en privat sfär
Ett maskeringsförbud kan kritiseras på samma grunder. Det är ett otidsenligt och
märkligt sätt att reglera demonstrationsfriheten på, och ett sådant förbud kan
mycket väl sägas strida mot grundlagens regler om yttrandefrihet och rätt till
en privat sfär.
Det är värt att vända sig till grundlagen i diskussionen av denna fråga. Vi gör
inte ofta detta i Sverige, men det är ett tillvägagångssätt för att resonera om
rättsliga reformer som är underskattat. I regeringsformen 1 kap 2 § dras
huvudlinjerna för statsskicket upp. Det är en vacker och betydelsefull paragraf,
som är värd att citera:
”Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde
och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga,
ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den
offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga
rätten till arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och
trygghet och för en god levnadsmiljö. Det allmänna skall verka för att
demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden. Det allmänna
skall tillförsäkra män och kvinnor lika rättigheter samt värna den enskildes
privatliv och familjeliv. Etniska, språkliga och religiösa minoriteters
möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör
främjas. [...]”
Ett maskeringsförbud kan sägas strida mot flera punkter i paragrafen ovan. Dels
är det en fråga om den enskilda människans frihet, och dels en fråga om
värnandet av privatlivet. Den som demonstrerar vill inte nödvändigtvis deklarera
sin identitet. Det behöver inte vara av skumma skäl. Redan nu har anförts att
politiska flyktingar kan vara i behov av att kunna demonstrera anonymt för att
undvika repressalier mot familj och släktingar som fortfarande lever i den stat
som de lyckats lämna. Därmed kan ett maskeringsförbud också slå mot minoriteter.
Skulle den som vill ha ett maskeringsförbud också kräva att muslimska kvinnor
som demonstrerar inte bär slöja?
Grundläggande friheter
Maskeringsförbudet är också ett ingrepp i demonstrationsfriheten. I
regeringsformen 2 kap 1 § samlas de grundläggande friheter som vi tillförsäkras,
också det en vacker paragraf, som citeras alltför sällan:
”Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad
- yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt
meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
- informationsfrihet: frihet att inhämta och mottaga upplysningar samt att i
övrigt taga del av andras yttranden,
- mötesfrihet: frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning,
meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt
verk,
- demonstrationsfrihet: frihet att anordna och deltaga i demonstration på
allmän plats,
- föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller
enskilda syften,
- religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin
religion. [...]”
Demonstrationsfriheten omfattar endast en frihet att ”anordna och deltaga” i
demonstrationen, och vid en första anblick kan läsaren förledas att tro att det
betyder att anonymiteten, eller rätten att maskera sig, inte kan härledas ur den
i grundlagen stadgade demonstrationsfriheten. Men det är en absurd slutsats.
Betrakta övriga friheter. Hur skulle de se ut om medborgarna var tvungna att
identifiera sig vid utövandet av dem? Hur skulle yttrandefriheten se ut om det
inte också fanns en meddelaranonymitet? Informationsfriheten, om vi alltid var
tvungna att uppge vår identitet och vad vi informerat oss om? Anonymiteten är
ofta förutsatt i friheterna. Den är ett nödvändigt villkor för att dessa
friheter alls skall kunna anses vara friheter, och det gäller även
demonstrationsfriheten. Ett maskeringsförbud strider mot denna förutsatta
anonymitet och innebär en allvarlig inskränkning i demonstrationsfriheten.
Sanktionsproblem
Måste vi då acceptera kravaller och allmän skadegörelse? Absolut inte. För det
första är det redan i grundlagen tillåtet att inskränka demonstrationsfriheten.
I 2 kap 14 § kan vi läsa att ”mötesfriheten och demonstrationsfriheten får
begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller
demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas
endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot”. Det
betyder att vi kan låta bli att ge tillstånd till demonstrationer som vi
misstänker kommer att urarta. Därefter är det en fråga om att ge ordningsmakten
tillräckliga resurser för att kväsa upplopp som hotar ordning och säkerhet på
ett så allvarligt sätt som de smaklösa kravallerna i Göteborg. Det är ett
sanktionsproblem, och inte ett regleringsproblem. Det är en fråga om hur vi
tillämpar lagarna, snarare än om hur vi skriver dem. För det andra har vi redan
en utmärkt straffrätt som ger ordningsmakten rätt att ingripa vid förstörelse
och vandalisering av den typ som förekom i Göteborg.
Regeringen kan för övrigt tänkas använda sig av just den grundlagsstadgade
rätten till inskränkningar i demonstrationsfriheten om den vill införa ett
maskeringsförbud. Men det skulle vara ett rättsligt narrspel. Masken i sig är
inte ett hot mot ordning och säkerhet. Masken är bara ett sätt att försöka
försvåra för polisen att utföra sin identifiering. Hotet mot ordning och
säkerhet består i kravallanterna själva, och inte i deras beklädnad eller
hårfärg.
Den som tror att kravallanterna inte skulle våga kasta sten om de inte fick vara
maskerade är mer än lovligt naiv. Vad är det som säger att den som har för
avsikt att begå ett brott – t ex krossa skyltfönster – skulle dra sig för ett
annat, mindre brott – att bära mask? Det vore som att säga att rån kan
förebyggas med ett förbud mot innehav av vapen. Så fungerar det inte. Rån och
andra våldsbrott förekommer, trots att vi har en omfattande, och bra,
vapenlagstiftning i Sverige.
Ett maskeringsförbud strider alltså sannolikt mot grundlagens andemening. Det är
ett betydande ingrepp i en av de friheter som vi som medborgare är
tillförsäkrade gentemot staten, och det riskerar att införas av kasuistiska
skäl, utan hänsyn till att det ger staten en avsevärt större kontrollmakt än i
dag.
Det är värt att minnas att vi, när vi inför begränsningar i de grundläggande
friheterna, inte bara skall ta hänsyn till en enstaka händelse, som
Göteborgskravallerna. Vi skall också försöka överblicka hur inskränkningen
påverkar maktbalansen mellan individ och stat för framtiden. Kanske borde vi
fråga oss hur en regel om maskeringsförbud skulle kunna tillämpas om staten inte
längre var så välvilligt inställd till sina medborgare som den åtminstone ger
sken av att vara i dag. Lagen balanserar individens sfär mot statens, och det
räcker inte med försäkringar om att en lag skall tillämpas milt – ett sådant
utrymme för godtycke är inte god juridik.
Identifieringskostnad
Analyserar vi frågan rättsekonomiskt ter det sig också tveksamt om ett
maskeringsförbud är en särskilt god idé. De kostnader som en medborgare lider av
att tvingas identifiera sig, till följd av den upplevda inskränkningen i
friheten, är långt större än de eventuella kostnader som staten skulle tvingas
stå för, om det gällde att i efterhand identifiera någon som begått brott i
samband med en maskerad demonstration. Det är inte svårt att se att staten är
mest lämpad att bära de kostnaderna som uppkommer när man tvingas identifiera en
brottsling i efterhand. Medborgaren skall inte behöva stå för denna kostnad som
en inskränkning i demonstrationsfriheten. Det vore alldeles orimligt, eftersom
de flesta medborgare inte behöver identifieras i samband med demonstrationer och
därmed inte heller orsakar staten några kostnader.
Ett sista argument anförs ibland av, förmodar jag, ren slöhet. Det är att det
existerar maskeringsförbud i en rad andra länder, och att om det går där så går
det väl här. Ingen skulle drömma om att argumentera för dödsstraffet med denna
slappa och loja retorik. Det är sant att förekomsten av sådana regler i Tyskland
och Danmark ökar den politiska sannolikheten för att även vi kommer att införa
dem. Men det ökar inte reglernas värde eller rättfärdighet. Och det minskar inte
den inskränkning reglerna innebär för den enskilda medborgarens frihet.
Det hela är egentligen ganska enkelt. Den som under en demonstration begår
ett brott och bär mask skall gripas och lagföras för sina gärningar. Den som
under en demonstration bär mask och inte begår några brott skall inte gripas,
eftersom han eller hon endast utövar sin demonstrationsfrihet och värnar sitt
privatliv. Om politikerna sedan, i ett klassiskt post hoc ergo propter hoc tror
att masken är skälet till brottet, och stiftar lagar med denna innebörd, så är
det en tragedi som i slutändan drabbar medborgarnas frihet.
Syftet med ett maskeringsförbud är kanske gott, men värnar vi vår frihet på
detta sätt kommer vi snart inte ha något kvar att värna.
Länkar:
