Från socialdemokratiskt håll har vi fått höra att kapitalismen är i sin
värsta kris sedan 1930-talet. Göran Persson, Bosse Ringholm och LO:s Wanja
Lundby-Wedin skrev på DN Debatt 4 augusti 2002:
De amerikanska redovisningsskandalerna, börsrasen världen över, löftena
till småspararna om ständigt stigande börskurser, kartellerna i den svenska
byggsektorn, de enorma förmånerna till företagsledare i form av arvoden,
optioner och bonus - allt detta har i grunden rubbat förtroendet för
näringslivet.
Arvoden och bonusar kan man som politiker eller privatperson tycka vad man
vill om, men de är en del av den fria lönebildningen, och kostnaden för dem
drabbar ingen annan än dem som frivilligt äger aktier i företagen. De övriga
anklagelserna mot kapitalismen är barocka.
Göran Persson talar om amerikanska redovisningsskandaler, samtidigt som han
själv presenterat en statsbudget med ett strukturellt underskott på 60 miljarder
kronor. I USA har åtminstone skurkarna avslöjats och kan räkna med
straffpåföljder. Persson talar om löften om stigande börskurser, samtidigt som
han själv i mars 2000, när börskurserna stod på topp, viftade bort varningar för
hushållens höga aktiesparande med argumentet: ”Börsen är aldrig övervärderad.”
Vid andra tillfällen har Persson kritiserat näringslivet för
”roffarmentalitet”. Det är synnerligen magstarkt, när det kommer från en person
som leder världens girigaste regering, en regering som tar mer pengar än någon
annan ifrån människor genom världens högsta skatter.
Mazarinmaffian leder ekonomin
Riktigt klirr i glashuset blir också talet om karteller i den genomreglerade
byggbranschen. De kartellerna göds av Göran Perssons egna partikamrater i de
kommunala bostadsbolagen (”allmännyttan”), som bygger 37 procent dyrare än
privata byggherrar. Detta genom att nästan uteslutande göra affärer med de tre
stora svenska byggföretagen.
Detta sätt att göra affärer är precis vad Persson och socialdemokraterna
ordinerar för att öka tillväxten. Staten ska genom stöd och lån gynna vissa
stora svenska företag i utvalda branscher. Det är en politik som föreslagits av
industrimannen Carl Bennet och fackordföranden Göran Johnsson. Företagare som
fikar med Perssons regering och fackpamparna i LO kan kvittera ut några
miljarder av skattebetalarnas pengar som tack för kaffet. En sådan
kartellekonomi är säkert lönsam för mazarinmaffian i stat och kapital, men den
lär knappast gynna tillväxten och konsumenterna.
Brännjärn mot oppositionella
Det där med maffiametoder är för övrigt något som Göran Persson kan tänka
sig att använda även mot meningsmotståndare. Väl känt är att Göran Persson inte
gillar människor med en annan syn på ekonomi än han själv.
Jag kommer, och den regering jag tillhör kommer, med kraft i alla sammanhang
brännmärka dem som utomlands talar illa om Sverige.
Så hette det i en budgetdebatt härom året.
I socialdemokraternas valmanifest talas om att ”mobilisera hela Sverige ...
för att än mer förbättra bilden av Sverige utomlands.” Det heter att Sverige är
”för litet för stora konflikter”. Är det återigen brännjärnet som ska tas fram
mot oliktänkande? Mycket tyder på det.
Den store rorsmannen
Genom talet om ”kapitalismens kris” i början av augusti ville Göran Persson
påminna om att det vore lätt för regeringen att ”slå tillbaka” om någon från
näringslivet skulle få för sig att kritisera regeringens ekonomiska politik så
här i valrörelsen. För att understryka hotet hade han dagarna innan sänt ut
Marita Ulvskog att (på helt felaktiga grunder) skälla på Ericssons bonussystem,
och Bosse Ringholm för att hota med ytterligare regleringar för företagen.
Som villkor för att inte slå till, bjöd Göran Persson näringslivets
representanter att ta plats i en regeringsledd kommission. Om företagarna håller
klaffen om sådant regeringen inte vill höra, lovar Persson i gengäld att hålla
de skällande och regleringsglada ministrarna kopplade. Åtminstone till efter
valdagen. ”An offer you can’t refuse”, som strategin kallas i Gudfadern-filmerna.
Man ska komma ihåg att senast Göran Persson hotade oliktänkande med
brännmärkning, uttryckte han även beundran för Kinas kommunistiska diktatur och
dess politiska stabilitet. Nu verkar Persson vilja åstadkomma samma ”stabilitet”
i Sverige. Kapitalet ska kommenderas ner i statens båt, och det råder ingen
tvekan om vem som är tänkt att bestämma färdriktningen.
