I morgon, fredag, diskuterar moderaterna sin framtid efter katastrofvalet,
där en tredjedel av väljarna försvann. Förhoppningsvis stannar inte förnyelsen
vid att fylla en, i jämförelse med riksdagsgruppens förtroenderåd, maktlös
partistyrelse med representativa ansikten. Jag tror att den viktigaste
förändringen vore att en gång för alla göra upp med statsmannakulturen,
föreställningen att moderater ska styra staten ”bättre” snarare än att göra den
mindre.
Idé- eller intresseparti
Statsmannakulturen gör moderaterna till ett intresseparti för de besuttna,
snarare än till ett idéparti. En stat som styrs ”bättre” snarare än mindre,
kommer alltid att prioritera de egna väljargruppernas intressen framför att göra
alla friare. Det är här den stora kulturrevolutionen måste till för att göra
moderaterna till ett frihetligt parti. Marknadshyror för en rimlig
bostadssituation i storstäderna måste gå före omsorgen om privilegierade tanters
reglerat billiga lägenheter på Östermalm. Frihandel och avskaffade
jordbrukssubventioner måste gå före bondelobbyns intressen. Sänkt skatt, mindre
krångel och hårdare konkurrens måste gå före storföretagens krav på riktade
subventioner och statliga investeringar.
En annan konsekvens av att betrakta moderater som bättre lämpade att styra
och ställa, är att man vinnlägger sig om att skaffa sig inflytande på alla
nivåer i det politiska maskineriet. En motsatt strategi valdes av SAF, som redan
i början av 80-talet lämnade onödiga uppdrag, t ex representationen i RFSU:s
styrelse. Så kommunicerades tydligt viljan att förändra de korporativa
beslutsstrukturerna.
Moderaterna låter sig däremot fortfarande villigt fångas in av statens
samtliga tentakler, som t ex Systembolagets alkoholsortimentsnämnd. Moderater
sätter sig villigt på poster i Nordiska rådet eller som landshövdingar, när det
enda rimliga är att lägga ned dessa överflödiga reträttposter för avdankade
politiker. Så länge maktposter och fringisuppdrag är viktigare än varsamhet med
skattebetalarnas pengar och minskad politisk överhöghet, kommer dessa budskap
aldrig att bli riktigt trovärdiga.
EU-kramandet är ett ytterligare exempel. Den kritiska inställningen till
överstatlighet, protektionism och byråkrati har förbättrats väsentligt sedan
Carl Bildt böjde sig för byråkratin och ursäktade kommissionens korruption.
Fortfarande är det dock vanligt att moderater försvarar det mesta i EU:s namn.
Denna månad fattar riksdagen beslut om att ändra grundlagen, så att regeringen
kan förhandla bort makt och befogenheter till Bryssel på i stort sett alla
områden. Moderaterna stöder förslaget, vilket flagrant strider mot varje rimlig
inställning till konstitutionella begränsningar av politisk makt.
Gör det skamligt att spendera andras pengar
Även i det vardagliga politiska arbetet märks den moderata
statsmannakulturen. Så fort det drar ihop sig till budgetarbete slåss även de
moderata riksdagsledamöterna med näbbar och klor för att bjuda över regeringens
budgetförslag på områden som man betraktar som ”sina”. Även moderaterna föreslår
ökade totala statsutgifter. Att föreslå nedlagda myndigheter och indragna bidrag
görs motvilligt och i hemlighet, om det görs alls.
Ett frihetligt parti företräder dem som arbetar och skapar, även när andra
partier slåss om att fördela deras resurser. De kan, som politiker, aldrig vinna
en tävling i att spendera andra människors pengar. Tvärtom måste uppgiften vara
att påminna om att den som är generös med skattemedel också är generös med
tvångsåtgärder mot dem som har skapat välståndet genom arbete och företagande.
Uppgiften för ett frihetligt parti är mer krävande än att, likt en präktig
revisor, hänvisa till tak eller balans i enorma offentliga budgetar. Man måste
göra det skamligt att försöka framstå som generös med andras pengar.
Det är en smula ironiskt att moderaterna så ofta uppfattas som maktens och
systemens främsta företrädare, trots att socialdemokraterna regerat landet i 61
av 70 år. Det beror inte minst på den statsmannakultur – med dess bugande och
bockande för makten i alla dess former, från kungen till EU – som frodas inom
moderaterna. Försöken att sola sig i maktens glans är också det som ger bilden
av arrogans.
Ska moderaterna någonsin kunna bli ett modernt och frihetligt idéparti,
räcker det inte med att anta några högtidliga principformuleringar, som sedan
glöms bort vid nästa utskottsmöte. Det krävs en ny riktlinje för partiets
beslutsfattare på alla nivåer:
Styr inte bättre, styr mindre! Det är bättre.
