Det finns många goda skäl att rösta nej till EMU. Bryssel har i praktiken
misslyckats med allt de satts att sköta. Jordbrukspolitiken är en planekonomisk
och protektionistisk härva, regionalpolitiken gödslar med bidrag så att EU:s
logga får synas, men pengarna går från fattiga människor i rika regioner till
rika människor i fattiga regioner, EU-kommissionen ägnar sig åt propaganda och
rent åsiktsförtryck. Nu har samma institution anförtrotts att ha hand om något
så viktigt som betalningsmedel. Det lär inte gå vägen.
När euron väl införts blir det dessutom lättare för EU att utvidga sin makt
även på andra områden. Så fort den nya valutan stöter på problem, kommer vi att
få höra att det inte beror på EMU, utan på att EU saknar finanspolitiska
befogenheter. Sedan sitter vi där med gemensam beskattning, mer regionalpolitik
och beslutanderätt för parlamentet (som i dagarna beaktar ett förslag från
hälsoutskottet om att förbjuda lakritspipor). Det blir både kostsamt och ofritt.
Misskötta ekonomier
Även ekonomiska argument talar mot EMU, inte minst som det kom till för att
länder med slapp valutapolitik störde sig på att behöva valutakonkurrera med
Tyskland. Frankrikes skäl att driva fram EMU var just viljan att manipulera
valutans värde. Så länge Tyskland och Bundesbank förde en strikt valutapolitik,
gjorde valutakonkurrensen att även fransmännen fick anpassa sig. De ser större
möjligheter att påverka ECB än Bundesbank.
Den som tror att EMU har med strikta ekonomiska krav att göra, bör betänka
att bara tre av tolv medlemsländer – Finland, Luxemburg och Frankrike (precis på
gränsen med tillåtna 3 procents budgetunderskott och 58 procents statsskuld i
förhållande till BNP) – uppfyllde konvergenskraven inför den tredje fasen av
EMU, ens efter groteska budgetmanipulationer.
Sedan euron införts har EU struntat i att följa upp misskötsel av budgeten i
stora länder som Frankrike och Tyskland. Några böter har inte utfärdats för
brott mot reglerna, och frågan är om de någonsin vågar bötfälla ett stort land.
Poängen med de gemensamma reglerna är att motverka de uppenbara incitament som
finns att missköta sin ekonomi genom en nationell budgetexpansion, medan den
högre räntekostnaden lastas på hela unionen. Finanspolitiskt lär det inte gå att
få ihop den ekvationen utan att även centralisera beskattning och
stabiliseringspolitik, vilket varit federalisternas avsikt hela tiden.
Dessutom finns ett känsloargument som heter duga; får man chansen att knäppa
etablissemanget på näsan – från Göran Persson till de korrupta byråkraterna i
Bryssel – så bör man ta den.
Konkurrerande valutor
Vad är då alternativet till EMU? I dag har vi en oberoende riksbank med
inflationsmål, marknadsvärderad valuta och konkurrens från euron. Det är en god
institutionell bas för en stabil och konkurrenskraftig valuta. Men det skulle
kunna bli ännu bättre.
Sverige skulle kunna tillåta skattebetalningar, kontrakt och redovisning även
i euro och sedan låta kommuner, företag, banker och privatpersoner välja mellan
euro och kronor. I Tornedalen har redan ett antal kommuner bestämt sig för att
använda euron som valuta vid löneutbetalningar och kommunala bokslut. Kronan
kommer parallellt att gälla som betalningsmedel för den som så önskar.
Att låta de båda valutorna konkurrera kan ha flera fördelar. Valet dem
emellan skulle fattas decentraliserat, i många affärsrelationer och under lång
tid. I stället för en abstrakt folkomröstningsfråga, kommer vi, var och en, att
kunna ta ställning till vardagliga plånboksfrågor i valet mellan valutorna. Vi
kan genom våra valutaval ”rösta” varje dag.
Därmed faller den smått elitistiska inställningen att vi skulle vara för
dumma för att kunna folkomrösta. Väljer vi fel valuta kan vi ju ändra oss.
Resultatet borde bli mera genomtänkt än ett centralt fattat engångsbeslut med
endast spekulativ kunskap om alternativen. Marknaden skulle ge människor långt
större inflytande över valutavalet än den politiskt välregisserade
folkomröstningen.
Två konkurrerande valutor vore ett kontrollinstrument mot misskötsel av
valutan. Historiskt har det varit alltför vanligt att låta kronans värde sjunka.
På så vis har politikerna kunnat öka statsutgifterna utan att ta ut skatt eller
låna till finansieringen. I stället har alla drabbats i smyg av inflationen som
försämrat pengarnas köpkraft.
Valfrihet
Många europeiska makthavare hyser planer på att göra samma sak med euron,
liksom vänstern här hemma drömmer om att återbekläda riksbanken i en politisk
tvångströja.
Konkurrens mellan valutorna sätter stopp för sådana planer. Om den ena
valutan inflateras, kan vi byta till den stabilare. Därmed slipper vanliga
medborgare att bli blåsta på pengarnas köpkraft.
Visst skulle administrationen av dubbla valutor bli lite större, men när allt
fler betalningar ändå sker elektroniskt, är det svårt att se detta som ett
avgörande problem. När vi betalar med Visa- eller Icakort eller girerar
räkningar torde det inte kosta mera att välja euro i stället för kronor. De som
inte upplever sig tjäna på euron behöver ju inte heller byta valuta.
För företagen som handlar med euroområdet blir det ingen skillnad med
valutakonkurrens jämfört med ett ja i en folkomröstning. Den viktigaste
skillnaden vore att valutakonkurrens innebär att vi undviker att överlämna
betydande beslutslegitimitet till Bryssel. Euron blir ett personligt val, inte
en politisk uppslutning bakom Bryssel (eller ett förtroende för Göran Persson
för den delen). De som vill ha mera överstatligt beslutsfattande och en politisk
union skulle inte kunna gömma sig bakom EMU.
