Tillvaron för människor på flyktingförläggningar är miserabel. Särskilt
allvarlig är den i Säffle. Här följer en reseskildring från ett studiebesök som
väckt stor medial uppmärksamhet.
Mitt hjärta gråter
Trasiga själar
Trasiga människor
Döda ögon
Instängd i livet
Lukten av rädsla och skräck
Ovissheten dominerar
Imorgon är ett hot
Jag minns fortfarande lite skamset hur jag svarade på frågan om svensk
invandrings- och flyktingpolitik innan jag visste bättre. Jo, den fungerar väl
bra, brukade jag säga lite svävande, och hänvisa till att vi var generösa med
att ta emot många till Sverige, bra många fler än en del andra nordiska länder –
faktiskt – och att vi tog hand om dem på ett bra sätt.
Jag minns fortfarande när jag ändrade uppfattning. Skillnaden var de fem mil
det tog att resa till Gimo flyktingförläggning. Den resan förändrade hela mitt
sätt att se på tillvaron. Det är märkligt att en enda upplevelse kan skaka om en
människa så.
Då mötte jag familjen från Colombia, den som kommit till Sverige för fyra år
sedan. Som hade varit starka och framtidsinriktade människor. Som hade varit en
hel och trygg familj. Av den familjen återstod bara trasiga spillror. Nog för
att jag har sett familjer som inte är trygga eller starkt plågade av missbruk
eller vanvård, men sällan någon familj som utstrålade en sådan absurd blandning
av förtvivlan, vanmakt och tomhet på samma gång.
Resan från Colombia, flykten från FARC-gerillan och beslutet att bygga
framtiden i ett annat land, var inget enkelt beslut att fatta. Få av oss, som
har levt ganska tryggt och fritt, kan relatera till hur det känns att behöva
bryta upp helt för att aldrig återvända. Det kunde inte heller den lilla
uppländska sjuåring som dagen efter familjens ankomst till Gimo, spottade på den
colombianske mannen utanför Konsum, och skrek ”svartskalle, åk hem!” Hans
föräldrar kommer förmodligen inte att våga flytta någonstans, inte ens inom
Norduppland. Men de har lärt sitt barn att förakta och bespotta.
Familjen från Colombia
När familjen från Colombia anlände och gjorde sin första asylutredning på
Arlanda fick de veta, att deras fall var solklart. De skulle få stanna. Men
beslutet dröjde. Migrationsverket tog nästan ett år på sig, och de beslutade att
utvisa familjen. De fick då sin svenskundervisning avbruten. Det ansågs ge fel
signaler, att de skulle få lära det lands språk varifrån de ändå skulle bli
avvisade.
Överklagandeprocessen hos Utlänningsnämnden tog ytterligare drygt tre år.
Under den tiden fick de inte delta i svenskundervisning men erbjöds att studera
ett annat språk. Utlänningsnämnden beviljade uppehållstillstånd, av samma skäl
som de angivit när familjen anlänt, men med hänsyn till humanitära skäl som
uppstått. Humanitära skäl är i Sverige sådant som uppstår när familjemedlemmar
gjort allvarliga självmordsförsök eller blivit så psykiskt trasiga att de inte
klarar att resa mer. Nu går de på KomVux för att lära sig svenska.
När jag var på besök hos familjen från Colombia, innan de hade fått besked om
uppehållstillstånd, var jag gäst hos overkligheten. Vi firade vid ett tillfälle
den ena pojkens födelsedag. Vanliga föräldrar till svenska 10-åringar kan
planera, drömma och lägga upp planer för sitt barns framtid. De här föräldrarna
var fråntagna rätten att planera för sitt barn.
Vanliga föräldrar till svenska 10-åringar kan hjälpa sina barn med läxorna.
De här föräldrarna var fråntagna möjligheten att förstå och läsa de läxor barnen
hade med sig hem. Vanliga svenska föräldrar kan kommunicera med andra vuxna
människor på ett gemensamt språk. De här vuxna människorna var tvungna att be
sina barn om tolkhjälp, för att kunna berätta för besökande politiker och
myndighetspersoner om sin hopplöshet, sina suicidala tankar och sina
depressioner. En sådan börda borde aldrig åläggas ett barn.
Familjen från Colombia gick sönder under de där fyra åren. Nu försöker de
reparera, ta igen fyra års väntan, skapa en framtid. Förutsättningarna skapades
av svensk asylpolitik. De kunde, milt sagt, ha varit bättre.
Gäst hos Overkligheten
För några dagar sedan besökte jag en ny flyktingförläggning, i Säffle. Hej
igen, Overkligheten. Vi var en grupp riksdagsledamöter, journalister och
samhällsdebattörer. Merit Wager, Medborgarns flyktingombudsman, hade arrangerat
resan och sett till att Migrationsverket skulle ta emot oss.
Enhetschefen Eva Sidenvall tog emot med sina kolleger, och vi slog oss ned
runt ett stort bord. En av tjänstemännen, Anita Andrén, började ge oss samma
information som de asylsökande får – om hur många invånare Säffle har, hur
identitetshandlingen LMA-kortet (LMA betyder Lagen om mottagning av asylsökande)
fungerade och såg ut, och vad det kostade att få ett nytt kort om man råkade
slarva bort sitt gamla. Vi fick också veta att korten har en giltighetstid på
3–6 månader, vilket gjorde att riksdagsmannen Göran Lindblad undslapp sig en
kommentar att det var synnerligen optimistiskt utformat.
Ungefär där avbröt Merit Anita Andrén och berättade, att vi kände till mycket
av rutinerna, och att vi egentligen kommit för att få reda på annat, exempelvis
antalet asylsökande, deras tillvaro och tillstånd. Hon fick en ganska sur
kommentar tillbaka, det var inte populärt, men det blev i alla fall möjligt för
oss att få ställa frågor.
Flyktingfakta
Så vi frågade och fick veta att det bor 416 asylsökande människor på Säffle
flyktingförläggning, och att 180 personer av dem är under 18 år. Den största
gruppen som bor där är romer från forna Jugoslavien. Där fanns också en del
människor från forna Sovjet. De som har väntat på besked längst har varit på
flyktingförläggningen i tre och ett halvt år. Det är 1 278 dagar, eller 30 672
timmar. Av cirka 400 personer kommer 6–7 procent att få permanent
uppehållstillstånd, tror handläggaren Anita Andrén.
78 barn är i grundskoleålder. Av dem går alla i s k flyktingklass, på en
särskild skola, i en särskild byggnad. Lagen medger visserligen att asylsökande
barn ska ha rätt att delta i undervisning i svensk skola (vilket brukar ske när
barnet uppvisar tillräckligt goda kunskaper i svenska för att kunna följa
undervisningen), men i Säffle är flyktingbarnen åtskilda från de svenska.
Anledningen sades vara kommunens ekonomi, och det fanns heller inga övergångar,
exempelvis språktester som kunde göras för att visa när barnen var redo att gå
över till en svensk klass. De var hänvisade till sin särskilda flyktingskola
under hela sin tid.
De 236 vuxna asylsökande erbjuds svenskundervisning. Den är på 240 timmar och
fördelad på 12 veckor, fem dagar i veckan, fyra timmar om dagen. På den tiden
beräknas nivån för tillfredsställande konversationssvenska ha uppnåtts. Alla
vuxna deltar i samma undervisning, oavsett språkstam. Det enda undantaget görs
för analfabeter, som får sex månader på sig. Undervisningen sköts av TBV, som
lämnade det bästa anbudet vid upphandling.
Efter svenskundervisningen erbjuds en datakurs för alla som vill.
Praktikplatser är det sämre med. Av 236 vuxna har 14 praktikplatser. På frågan
om var de har placerats, svaras fabrik, pizzeria (”förstås”), McDonald’s. Alla
praktiker måste godkännas och hanteras via Arbetsförmedlingen och
Skattemyndigheten, som har löpande kontakt med varandra. När vi frågar om det
inte är möjligt att få fram fler praktikplatser, säger Anita Andrén att det
faktiskt finns många som inte vill göra något: ”Viljan att göra något är ganska
låg, man mår inte så bra.” Dessutom förutsätts föräldrar att ha fullt upp med
sina barn.
Migrationsverket i Säffle har sex anställda. Kontorets besökstider är 10–12,
13–14. Övrig tid har man möjlighet att boka möte för enskilt samtal. De är
enligt egen uppgift underbemannade. ”Man känner att man alltid är några steg
efter”, förklarar Eva Sidenvall. ”Man borde kunna förutse att det ska bli ökad
belastning, men de (läs Migrationsverket centralt, förf. anm) blir alltid tagna
på sängen.”
Möjliga förbättringar
När vi börjar diskutera hur hela processen skulle kunna bli bättre, är vi
ganska överens om vad som skulle behöva ändras. Kortare handläggningstider, höjd
dagsersättning och översyn av lagen, är tre konkreta punkter. Dagsersättningen
för en asylsökande har inte förändrats på åtta år. 71 kronor per dag, och det
ska räcka till allt. Det är för övrigt lika mycket som en intern får i Sverige,
med skillnaden att interner utöver detta har fri logi och mat.
Personalen vid Migrationsverket i Säffle efterlyser en översyn av
Utlänningslagen. Den är inte tillfredsställande, och ”sådana där humanitära
skäl, då ska man nästan vara döende”.
Anita Andrén berättar att det känns hemskt när hon träffar änkor från
Bosnien, och att hon som kvinna och mor känner starkt med dem. Hon berättar
också att besluten känns inkonsekventa; medan en del får s k statusbyte måste
andra resa hem. Hon ringer ofta till beslutsfattarna och frågar. ”Ibland är det
som om de tänker att nu har vi haft fyra likadana, då får den femte skickas
tillbaka. Det är fel, känner jag”, säger Anita.
Varje dag måste alla vuxna som inte deltar i praktik, anmäla sig på kontoret.
Ibland ska en lägenhet tömmas, ibland måste det skottas snö eller målas, och då
delas uppgifterna ut till dem som kommer. Det finns ingen samlingslokal för de
asylsökande. Men Migrationsverket menar att de ändå inte är isolerade utan
använder kyrkan som mötesplats. När vi har lämnat Migrationsverkets kontor, åker
vi ner till kyrkan där många, kanske mellan femtio och hundra asylsökande har
samlats för att träffa oss.
Träff i kyrkan
Vi får först presentera oss, och därefter läser en bosnisk man upp ett brev
från en vän som lever gömd. Han vill berätta om sitt öde, och vill försöka
påverka oss som besöker Säffle. Han är mycket kritisk till Migrationsverket, och
hur systemet är uppbyggt.
Uppgifterna skiljer sig mycket från dem som vi har fått av tjänstemännen. Han
berättar att Migrationsverkets personal agerar läkare och skriver ned vilka
mediciner de behöver om de söker vård. Om de behöver läkare, måste de först
konsultera Migrationsverket för att få vården godkänd. Han menar att remisser
försvinner på vägen och att flyktingarna misstänks för att vilja träffa läkare
för att få ett intyg som kan användas i asylprocessen.
Handläggaren Anita Andrén bekräftar att de asylsökande ska vända sig till
Migrationsverket när de behöver vård, för att få hjälp med tolk. Men hon
förnekar bestämt att de skulle agera läkare eller ge instruktioner om vård och
ordinationer.
Den bosniske brevskrivaren berättar om när hans fru, som efter tio års krig
led av psykisk påfrestning, försökte begå självmord. Han sökte sin handläggare
klockan två på natten, fick beskedet att han borde ta med barnen på en promenad
och lämna hustrun ensam. Efter en tid tog handläggaren kontakt med den bosniske
mannen, och kallade honom regelbundet till samtalsterapi varje dag i tre veckors
tid.
Övergrepp
Det är svårt att veta vad som stämmer. Bilderna av vad som har hänt går inte
att jämföra. Den bosniske brevskrivarens historia bekräftas nickande av de andra
i kyrkan som förstår vad som sägs, och många andra vittnar med egna personliga
exempel om liknande upplevelser. Bland de mer magstarka berättelserna får vi
höra att asylsökande får sin privata post öppnad ibland, att handläggare brukar
väga de asylsökande, att en man, som berättade att han hade tandvärk för sin
handläggare, var med om att hon tog fram en tändare, eldade mot hans tand och
förklarade att man kunde avgöra behov av vård på det sättet.
Flera av de asylsökande upplever också förtäckta eller direkta hot från
personalen om att få sina barn tagna från sig om de krånglar för mycket.
Efter ett tag bryter vi för att i mindre grupper och enskilt hinna prata och
lyssna på dem som kommit. Det är svårt. Samtidigt som vi ju är där för att lära
oss, få veta mer och bekräfta att de asylsökande i Säffle finns, att någon ser
dem och hör på dem, är det omöjligt att inte känna sig oerhört frustrerad och
otillräcklig.
Vad säger man till en kvinna med tre barn, som flytt från Bosnien efter att
ha varit med om en nattlig räd där hennes man blev bortförd, sedan han tvingats
se på hur hans hustru blev våldtagen av flera män? Vad säger man till henne, när
hon visar sitt papper från Utlänningsnämnden som bekräftar att hon måste lämna
Sverige inom fjorton dagar för att återvända till samma ställe? Gör man som
Migrationsverket gör i sin utredning, säger att enligt officiella källor
förekommer inga nattliga räder av det slaget och att hon inte har något att
frukta?
Eller vad säger man till den omskrivna kvinnan från El Salvador som vistats i
Hagfors, som har mottagit e-post från sin man och som berättar att en pistol
väntar henne och barnen om hon återvänder till El Salvador, därför att hans
dotter, i likhet med hans hustru, beter sig som horor? Vad säger man till henne,
när hon har fått besked från Migrationsverket att den lokala polisen nog kan
skydda henne, och när hon påpekat att de är genomkorrupta, fått svaret av den
svenska myndigheten att de ska ringa och fråga den lokala polisen i El Salvador
om de är korrumperade – vad säger man då?
- - -
En tamilsk man från Sri Lanka som flydde undan kriget, tar emot med fru och
barn i sin bostad. De har lagat mat och förberett en härlig måltid åt oss. Den
vackra frun ler mycket mot oss, men när vi frågar om hur hennes situation är,
flackar hon lite med blicken, söker stöd hos sin man.
Hon har inga vänner att umgås med, ingen kvinnlig person att umgås med.
Hennes barn frågar ofta om framtiden, men hon har inget svar att ge dem. Hon vet
inte hur deras framtid ser ut. Sorgen skiner igenom, även om hon är glad över
att ha gäster och anstränger sig för att vara avslappnad och göra tillvaron
behaglig för oss.
Den tamilske mannen förklarar att de sökte sig hit undan kriget, säger
urskuldande till oss att de inte kom hit för att stjäla jobben från svenskarna,
utan för att få en fristad. Men han vill ändå arbeta, har en tjänst hos ABF som
datainstruktör och behärskar sex språk flytande. Men han och hans fru står ändå
utanför den process som avgör deras barns framtid.
Maktlöshet
För mig handlar inte angreppen på svensk invandrings- och flyktingpolitik om
att man ska tycka synd om människor. Jag får ofta brev om det. Bilder på
asylsökande som kopieras ur tidningar där avsändaren själv skriver meningar av
typen: ”Bara de gråter får dom stanna. Det är synd om svenskarna som måste föda
dessa parasiter.” Det handlar inte om det. Även om de gråter. Och även om det
faktiskt är synd om de här människorna. Det är synd om alla dem som på grund av
händelser i livet, som man inte kan rå över, hamnar i en situation där ofrihet,
fattigdom och förtryck hotar. Och det är verkligen synd om dem som hamnar i en
situation där man inte kan påverka sin framtid.
Vi kan inte ha det så här! Vi kan inte fortsätta att leva i en ganska skyddad
värld medan andra människor, kanske fem mil ifrån oss, vittrar bort. Det finns
skyldigheter vi har mot varandra, det vi kallar medmänsklighet, som inte är
något vi kommer att ställas till svars för om vi inte uppfyller, utan som är en
fråga för våra samveten och hjärtan.
Den skyldigheten handlar om att försöka förändra levnadsvillkoren för dem som
har det sämre. Det är ofta enklare att skicka en slant till svältande i Afrika,
eller packa en kasse kläder till Långtbortistan, än att börja hemma. Tillvaron
för människor i Gimo och Säffle och på andra ställen i Sverige är akut. Varje
dag försöker människor i desperation att ta sina liv. Varje dag lever små barn
utan en rimlig familjesituation. De kommer så småningom att växa upp till vuxna
människor, som inte är hela eftersom de hade trasiga föräldrar. Och så vältras
såren vidare i nya generationer.
Man kan faktiskt göra många saker, om man vill och har kraft och mod. För det
första kan man se till att ta reda på hur det är. Det gör man genom att åka dit
och träffa människorna. Inte bara dem som förestår förläggningarna, utan också
dem som bor där, som inte åker hem efter kontorstid, utan som bor där dygnet
runt, år ut och år in. Det kan alla göra.
För det andra kan man ta sitt ansvar om man är opinionsbildare eller
makthavare och försöka ändra på de faktiska ramarna som utgörs av asylprocess,
Utlänningslag, beslutsinstanser och levnadsförhållanden. Det är bara äckligt när
statsminister Göran Persson kramar om asylsökande Nadina ena dagen, för att den
andra, när konkreta förändringar och handlingar kommer på tal, låta sin
sekreterare avfärdande säga att Statsministern inte kan uttala sig i enskilda
fall. Kan han krama dem, kan han prata om dem, tycker jag.
Och för det tredje kan man bidra med medmänsklighet. Oavsett om man har
inställningen att invandringen till Sverige ska vara fri eller hårt reglerad
eller mittemellan, finns det ingen anledning att behandla andra människor som om
de inte fanns. Slanten till Afrika kanske kan följa med dig i form av en påse
bullar och en timme att spendera på kaffe och samtal hos en familj som lever i
ovisshet? Kassen med kläder till Långtbortistan kanske kan delas upp, så att den
också kan värma en vinterfrusen pojke eller flicka från Långtbortistan – men som
befinner sig i Sverige?
Jag kommer att besöka overkligheten flera gånger. Om vi blir fler som gör
det, kommer den kanske att upphöra?
Länk:
