Läget i Sverige är mycket dystrare än många tror. Småföretagare må kallas för
hjältar, men de behandlas som skurkar. Illa avlönade sjuksköterskor räknas som
höginkomsttagare. Och några nya tillväxtföretag syns inte till.
I ankomsthallen på Arlanda har man täckt över en reklamskylt från Ericsson
och ABB med något som ser ut som en svart sopsäck i plast. ”Welcome to Sweden,
country of success”, står det på skylten under övertäckningen. Skanskas skylt
med texten ”Construction isn’t what it used to be”, hänger fortfarande öppet,
men det kanske beror på att främmande besökare inte förväntas känna till
karteller, mögelskandaler och Hallandsås-incidenter.
Men sanningen är ju att Ericsson, precis som verkställande direktör Hellström
självironiskt påpekade, har blivit till det svenska näringslivets version av
skräcksåpan Twin Peaks. Företaget, som stod för en femtedel av den svenska
tillväxten under 1990-talet, och närmare hälften av värdet på den svenska
börsen, skulle onekligen behöva en agent Cooper för att komma på fötter. ABB:s
kris är speciell, men passar in i den allmänna bilden av svensk stapplande
industri. Samma sak gäller för SAS och Skandia, som också presenterat dåliga
resultat och planerar stora uppsägningar.
Bra att få sparken
För en månad sedan träffade jag en amerikansk entreprenörsforskare som heter
Zoltan Acs. Han utbrast, apropå de då senaste stora neddragningarna, att det var
synd att det inte hänt tidigare och hände oftare. Han menade att i en dynamisk
ekonomi är det bra om civilingenjörer med 25 års erfarenhet får sparken. De
behövs så väl i små, nystartade företag. I Europa blir den typen av personer
bara av med jobbet i extrema krislägen, vilket i sin tur kanske är en
delförklaring till att krislägena kommer så ofta här.
För visst känns det som om lågkonjunkturen både kom tillbaka för snabbt och
har stannat för länge? Enligt Acs är det också en skillnad från USA. Visst har
de sämre konjunktur där också, men mängden utdelat riskkapital till nya företag,
som mått på aktivitet och dynamik i ekonomin, ligger på samma nivå som det
gjorde 1998. I Sverige finns i dag nästan inga såddpengar alls, det vill säga
pengar till nya och växande verksamheter.
För en person i Kalifornien som startat och drivit ett eget företag inom
IT-området, som går i konkurs eller lägger ned företaget, tar det i genomsnitt 2
timmar att hitta ett nytt bra jobb. I Stockholm får nyutexaminerade
civilingenjörer och ekonomer över huvud taget inte jobb inom sina fält.
I ett så osäkert läge är det förstås inte läge för det budskap som Acs
framför. I hans ögon är det största problemet i Europa och Sverige inte våra
höga skatter, även om vissa skatter borde sänkas. Värst är i stället våra
extremt trygga sociala skyddsnät. Det som behövs i ekonomin är människor som
vågar ta risker. Vi har system som konsekvent gynnar den som inte tar risker,
men missgynnar risktagaren. I vår vardag syns det tydligast i
arbetsrättsreglerna. Den som inte vågar något sitter säkert, åtminstone fram
till den riktiga krisen; den som vill och vågar pröva nya saker är den som ryker
vid första motgång i ekonomin.
Det är många, även i Sverige, som klagar på skatterna. Få, alldeles speciellt
i medelklassen, skulle vara beredda att göra maskorna i trygghetsnätet glesare
för att gynna dynamiken.
Här ligger också ett av våra största problem. Vi kan prata oss blå om social
rörlighet, men i själva verket vill vi bara ha rörlighet uppåt i systemet. Vi
säger ofta att man ska kunna lyfta sig från fattigdom till rikedom, men få
propagerar för att välbeställda lättare ska kunna bli fattiga. Bekymret är att
man inte kan få det ena utan det andra.
Rik - bara genom arv
Det vore fel att säga att vi inte har social rörlighet i Sverige. Det går
att ta sig från botten till mitten på den ekonomiska skalan. Mycket av politiken
handlar just om att jämna ut inkomsterna med hjälp av skatter och bidrag inom
hela lägre-till-medelinkomstskiktet. Det är däremot nästan omöjligt att ta sig
vidare uppåt. Det är därför som en genomsnittlig byggnadsarbetare betalar
marginalskatt. De är på väg att lyfta sig för mycket, enligt systemet. Kanske är
det också därför som den genomsnittlige byggnadsarbetaren inte deklarerar för
eventuella extrainkomster.
De som redan är rika, däremot, får fortsätta att vara det och har det
dessutom lättare att bli rikare, genom undantag från skatteregler och talrika
avdragsmöjligheter för den som har råd att anlita en revisor. Detta är inte
unikt för Sverige; i hela Europa är det nästan omöjligt att bli rik utan att ha
haft rika föräldrar.
Detta illustreras av listorna över de rikaste svenskarna jämfört med de
rikaste amerikanerna. I USA har fem av de tio rikaste tjänat ihop sina egna
pengar. I Sverige är det två av tio. Alla de tio största amerikanska
förmögenheterna är skapade efter 1960.
Ingen Rockefeller finns längre bland de femtio rikaste i USA. Det är bara
hundra år sedan John D Rockefeller ansågs vara världens överlägset rikaste man.
Ingen Carnegie finns bland de 400 rikaste, ingen Mellon bland de 200 rikaste.
Även om man ser på faktorer som ålder, kön och etnicitet är skillnaderna
markanta. I Sverige är de rika vita, infödda, medelålders eller äldre män. Det
finns några kvinnor och numera några lite yngre, men de är arvtagare. Av de
femtio rikaste amerikanerna är fem invandrare. Av de hundra rikaste svenskarna
är en invandrare.
Räknas som höginkomsttagare
För den genomsnittlige svensken spelar det kanske mindre roll vilka som kan
bli mångmiljonärer. Men det är intressant att en vanlig sjuksköterska i
Stockholm, där både löner och kostnader för boende, mat och transporter för
vanliga familjer är högre än i övriga landet, räknas som höginkomsttagare. En
sån där som alltså gott kan betala mer. Och då har ändå vårdpersonal i Sverige
extremt låga löner i jämförelse med omvärlden.
För den vanliga svensken verkar sannolikt talet om kris i dag befängt. Den
öppna arbetslösheten ligger kring 4 procent, under valåret ökade de disponibla
inkomsterna rekordartat, bostadsmarknaden fortsätter uppåt. Visst har de flesta
förlorat en smula pengar på börsen, men någon kris är det knappast. Kanske beror
den känslan på att det heller aldrig riktigt var någon boom i de flesta delarna
av landet? Jämna plågor märks mindre.
I Stockholm däremot är rädslan och kriskänslan tydlig nog att ta på. Det
hjälper knappast med 2 kronor i skattehöjning efter nyår, men de största
farhågorna handlar om basen i ekonomin. Människor med höga kvalifikationer får
inte jobb. Företag får inga uppdrag, framför allt inte inom den immateriella
sektor som har sitt centrum i Stockholm. Nystartade företag får ingen
finansiering, nästan oavsett idéer och kompetens.
Allmänt betecknas den våg av entreprenörskap för några år sedan, då människor
verkligen vågade kasta sig ut, som en bubbla. Lustigt nog går de
riskkapitalister, som krävde absurda tillväxtplaner för att bidra med pengar och
för vilka ett långsiktigt engagemang betydde att man cashade hem om ett par år,
relativt fria. De som hängs ut är eldsjälarna, entreprenörerna, de som hade mage
att tro på sig själva och sina idéer. Det är inte oväntat. Riskkapitalisterna
var oftast rika från början, eller representerade institutioner. Det är
medelklassens ungar som inte ska sticka upp.
Inga nya tillväxtföretag
Läget i Stockholm och Sverige är mycket dystrare än många tror.
Arbetslösheten har inte egentligen sjunkit, den har bara sjukskrivit sig. Inga
nya tillväxtföretag syns vid horisonten och de branscher som ändå är lovande
stryps av minskade anslag till forskning och ideologisk rädsla för konkurrens.
Småföretagare må kallas för hjältar, men de behandlas som skurkar.
Kanske tycker svensken i gemen att det är okej att allt färre måste försörja
allt fler och att det inte finns några nya företag att ersätta de stapplande
storföretagen med, om man bara får ha kvar systemen oförändrade. Mindre
omhändertagande trygghetssystem är ju också extra skrämmande, när
trygghetsfilten redan kvävt dynamiken. Det kan kännas okej med bortre parantes i
a-kassan eller flexibla uppsägningsregler om man i alla fall får ett nytt jobb
på ett par veckor. Som arbetsmarknaden ser ut i Sverige blir många, med rätta,
skräckslagna över sådana tankar.
Det är svårt att vara optimist. Vi märker det knappt, men är på väg mot allt
sämre välstånd. De flesta sätt att långsiktigt vända utvecklingen är politiskt
omöjliga att genomföra. För vilken svensk politiker vågar ens tänka det som
professor Acs säger: ”Högutbildade och erfarna borde få sparken oftare!”
