Börsbubblan under IT-boomen var bra. Av flera skäl. Den accelererade det tekniska lärandet. Den skapade snabbt politisk acceptans för den nya tekniken. Vi skulle inte ha haft IT-ministrar och IT-propositioner eller hem-PC om inte bubblan funnits. Bubblan skapade också en generation av entreprenörer. Den kommer vi att behöva.

Radion levererade i nästan en hel vecka i början av året Björn Elmbrants vandringar i ruinerna efter börsbubblan i Studio Ett. Elmbrant brummade farbroderligt om förlorade drömmar, urholkade pensioner, omoraliska mäklare, IT-miljonärer med stenvillor i främmande land och andra saker som förmodligen förfärat och upprört honom. På Sveriges Radios hemsida poserar han med en lagom konsternerad blick och uppgivet utseende – sinnebilden av den lille mannen på gatan som undrar varför kapitalismen svikit honom.

Ambitionen med Elmbrants radioteater har förmodligen varit att beskriva en viktig del av nutidshistorien. Bubblan vi alla nyss genomlevde har varit ett av de mer intressanta fenomenen i vår tid, och det är verkligen rimligt att ägna tid åt att förstå vad som hände. Men Elmbrants reportage tycks också genomsyras av en annan, mer dold, agenda.

I ordvändningar och formuleringar låter Elmbrant sakta bilden av en börs och en kapitalism som skenat iväg med oss, träda fram. En hyperkapitalism – med Elmbrants egna ord – som svikit den lilla människan och skapat en katastrof för alla dem som investerade i Internetaktier innan kurserna föll fritt. I Elmbrants retorik blir bubblan en ondskefull produkt av en hysteri som bestod av lika delar kapitalistisk girighet och dumt grupptryck.

Bubblan blir ett uttryck för allt det dåliga i kapitalismen, och Elmbrants trivsamma berättarröst berättar försåtligt att det är så det går om man släpper marknaderna fria. Teliaförsäljningen och reformen av pensionerna målas upp som ohederliga och fientliga politiska reformer som skadade svensken i gemen.

Elmbrants historieskrivning blir därmed djupt marknadsfientlig, och politiskt färgad. Det vore synd om den fick stå oemotsagd. I den här artikeln vill jag utforska en annan historieskrivning, och också dra andra slutsatser än dem som Elmbrant torgfört.

Kursstegring ”on paper”, investeringar i riktiga pengar
I november 1999 satt jag på ett litet hotell söder om San Francisco och smorde kråset på Silicon Valley Banks bekostnad. Evenemanget arrangerades av den anrika Churchill Club – ett av de mer kända nätverken i Silicon Valley. Både ämnet och föreläsarna var heta. Bröderna Perkins – chefredaktörer för Silicon Valleys egen gurutidning Red Herring – hade skrivit en hädisk bok, The Internet bubble (HarperCollins, 1999), i vilken de hävdade att hela börsuppgången var en gigantisk bubbla, och att det snart skulle gå mycket illa. När hade de ingen aning om, men i boken hävdas att börsen 1999 kunde vara övervärderad med så mycket som 230 miljarder dollar.

Domedagsprofetior suckade flera. Särskild herr framtid själv, Peter Schwartz, som då i dagarna precis hade släppt sin hopplöst optimistiska bok The long boom. I denna hävdade han att det inte fanns någon anledning att tro att börsen skulle dippa igen på mycket lång tid. Nu skulle tre stora vågor av innovation föra börsen mot ständigt nya framgångar; Internet, biotekniken och sedan nanotekniken skulle tillsammans skapa en lång, lång börsboom. (Symptomatiskt nog gjordes sajten till Schwartz bok av Framfab USA, som gick i konkurs bara ett år senare).

Efter det inledande, nervösa minglandet var det så dags att slå sig ned kring borden och lyssna. Bröderna Perkins äntrade scenen och höll sitt föredrag. De visade på det orimliga i värderingarna av dot.combolagen, och stämningen sjönk. Först när de började tala om börsvärdena, och hur de stigit, återkom glädjen. Men efter varje redovisad uppgång i börskurserna så envisades bröderna med att säga ”on paper”. Med detta lilla utrop ville de påpeka att uppgången bara var en uppgång på papperet, och att den inte återspeglade fundamenta, eller riktiga pengar. Publiken föll, milt berusad, in i rytmen och ropade glatt ”on paper” efter varje diagram med börsraketer. Stämningen blev snabbt varmare inne vid borden, och vinet serverades.

Sedan gick bröderna Perkins över till att redovisa hur mycket pengar de olika Internetföretagen hade bränt under sin korta livstid. Det första företaget de redovisade siffror för var Amazon.com, som gjort av med si och så många miljoner dollar. Kurvan såg misstänkt mycket ut som börsraketernas, och mycket riktigt ropade en överförfriskad herre från en riskkapitalfirma längst fram: ”On Paper!!”.

Det blev tyst i salen. Den äldre av bröderna Perkins, Anthony, lutade sig fram emot mikrofonen och konstaterade försynt:

”Nej, det här var riktiga pengar…”

Det blev litet kallare i rummet då. En känsla av förestående undergång lägrade sig över församlingen, och de första kalla vindarna från de kommande åren kunde nästan anas i rummet. Mötet slutade tidigt, och minglet ville aldrig komma igång. När vi gick ut i den kaliforniska natten tänkte jag att det var en märklig föreläsning av två skäl: för det första så måste bröderna Perkins vara fullständigt övertygade om sin tes för att våga sätta sitt sociala kapital på spel på det vis som skett på klubben. För det andra hade ingen försökt att argumentera emot under frågestunden. Inte en enda person hade sagt emot dem.

Alla visste vad som stundade, innerst inne.

Skadeglädje och förnekelse
Sedan kom smällen. Internetbubblan brast och aktier som gjort sina köpare förmögna, ruinerade nu i stället investerare. De först vinstvarningarna kom, och sedan följde en syndaflod av ekonomiska katastrofer, konkurser och personliga tragedier.

Den allmänna opinionen – denna trolösa älskarinna – började vända sig emot Internet och e-handel, och snart dog dessa hypeord fånighetsdöden. Att predika e-handel 2002 var lika roligt som att argumentera kraftfullt för vänstertrafik. Journalisterna tog sin hand från den nya tekniken och började med kraft förneka att de någonsin sprungit med i dot.comhjorden, samtidigt som de i stället började rapportera om de kraftigaste och saftigaste konkurserna.

Mänskligheten begåvades med en mängd ordlekar på dot.com-temat. Dot.bomb, dot.coma, death.com, naught.com… Uppfinningsrikedomen och skadeglädjen firade sitt ogina äktenskap i allt från dagspress till akademiska artiklar.

Vi sjönk ned i förtvivlan när ingen ljusning syntes till, och sedan följdes dot.com-bubblan av telekomdebaclet och plötsligt var det så mörkt i tunneln att varje ljus togs för att vara ett annalkande tåg. Förstämningen var total.

Det började dyka upp ett antal analyser av det som skett. Vissa personer konstaterade att vi sett bubblor tidigare, och att det säkert skulle komma fler. Oljebubblan 1980, Japanbubblan 1990 och Internetbubblan 2000 – det finns ett inte så svårdechiffrerat mönster där för den som tittar efter.

Bubblan – insåg de flesta av oss – var något som vi skulle få leva med.

Ny verksamhet spirar ur ruinerna
Sommaren 2002 var varm i Sverige, men det var ingenting emot vad den var i North Carolina. I Greensboro hade man en torka utan like, och det var så varmt att det nästan inte gick att lämna de luftkonditionerade oaser som hotell och företag erbjöd. Under juli hade jag möjlighet att besöka ett antal företag under en resa i USA som arrangerades av det amerikanska utrikesdepartementet. Temat var ”the post-bubble economy and e-commerce”. Resan gick till bland annat North Carolina, även om delstaten lider allvarligt av flera olika ekonomiska problem. North Carolina levde förr i tiden på cigarretter och textilier. Tobaksbranschen har plöjts ned i det träsk av skadestånd som det amerikanska rättsmaskineriet dras med, och dess tygbransch utplånades nästan helt av NAFTA-avtalet, då det blev billigare att förlägga produktionen till Mexico.

Vad i hela fridens namn kunde man då syssla med i North Carolina som hade med e-handel att göra?

Det visade sig att det fanns en hel del.

Jag träffade två företag. Ett av dem var ett framgångsrikt litet bolag som handlade med bestick, dukar och andra varor för köket. De köpte in gamla uppsättningar bestick och kunde på det sättet komplettera samlingar över hela USA. De hade en postorderbutik, men de flesta och mest värdefulla order som de fick in kom över nätet. De hade en 70-procentig rörelsemarginal tack vare nätet och samlade på försäljningsdata sedan tio år tillbaka som de kartlade och utvärderade för att få en bra bild av prisutvecklingen för bestick. Det var helt enkelt ett framgångsrikt dot.combolag med goda vinster och en lysande framtid.

Det andra företaget var ett gigantiskt konglomerat: Sara Lee. I Sverige är just detta konglomerat kanske mest känt för sina varumärken – BrylCreem, Champion och WonderBra är bara några av de olika varumärken som koncernen äger. I USA är Sara Lee nog mest känt för sina kakor. Jag fick möjlighet att träffa en av företagets överordnade IT-strateger, som gick igenom hur företaget använde Internet i sin vardag, och det var en märklig föreläsning.

För det första förklarade min värd att de inte hade något lager, utan byggde, sydde och tillverkade allt on demand. För det andra förklarade han att de inte ägde några fabriker själva, utan de beställde in all tillverkningskapacitet. För det tredje berättade han att de integrerat sina system med stora butiksskedjor som WalMart, och att de delade inköpsdata med både leverantörer och kunder för att kunna optimera sina affärer.

När han demonstrerat sina system ville han veta om vi hade några frågor. Jag undrade hur han ställde sig till de visioner om tekniken som predikats under slutet av 1990-talet, mot bakgrund av det som de nu gjorde.

”Vi gör allt det där nu. Vi är ett virtuellt företag som lever den digitala drömmen. Det rör sig inte om visioner längre, det är Internet for grown-ups”, svarade han och skrattade generat.

”Men vad blev det av bubblan?” frågade jag.

”Det enda vi i dag märker av bubblan är att det har blivit billigare för oss att reformera våra system. Det finns arbetskraft, erfarenhet och stabila system. Utan bubblan skulle vi fortfarande fumla med olika prototyper – nu vet vi vad som fungerar och inte fungerar.”

Det var då det slog mig att bubblan förmodligen var bra.

Bubblan var bra
Bubblan var bra. Det kan verka provocerande att säga så, men jag tror att det är sant. Av flera skäl. Smaka på idén i alla fall: Bubblan var bra. Det finns flera belägg för denna tes:

• Bubblan accelererade det tekniska lärandet. Ekonomen Brian Lindsey har hävdat att e-handelns potential utforskades snabbare och mer uttömmande tack vare bubblan än som någonsin hade kunnat ske i något annat ekonomiskt system.

• Bubblan accelererade den politiska acceptansen för den nya tekniken. Vi skulle inte ha haft IT-ministrar och IT-propositioner, eller hem-PC om inte bubblan funnits. I den snabba trendtillväxt som bubblan skapade ville alla vara med, och politikerna tvingades ta hänsyn till den nya tekniken på ett sätt som gjorde att rättssystem och offentliga verksamheter snabbare anpassades till de potentialer som den nya tekniken faktiskt fortfarande har.

• Bubblan skapade en generation av entreprenörer. De som levt med bubblan har fått en annan bild av företagande än tidigare generationer. Visserligen kan en långvarig och utdragen lågkonjunktur sabotera denna goda förändring, men vi kan alltid hoppas att entreprenörsgenerationen återkommer på den ekonomiska scenen. Det behöver vi.

Det finns naturligtvis också andra saker som tyder på att bubblan var bra, men även om någon inte håller med om de ovanstående poängerna så finns det en viktigare fråga. Om nu bubblan inte var bra, måste det finnas något bättre. Den som vill framställa bubblan som ond måste förklara vad alternativet är. Hur förbjuder man bubblor?

Planekonomier skulle i teorin kunna undvika bubblor, men de planekonomier vi känner till bär ansvaret för några av de mest inhumana och vidriga politiska system som existerat i den mänskliga historien.

Vi måste kanske fråga oss själva om vi verkligen vill leva i en värld utan bubblor. Är det värt priset?

Dåliga beslut i utmärkt system
Elmbrant vill förstås inte låtsas om att bubblan kan vara en nödvändig förutsättning för en snabb och effektiv ekonomisk tillväxt. I hans reportage samlas i stället små exempel för att måla upp bilden av en djupt omoralisk börs som lurat oss alla på pensionspengarna med politikernas hjälp. Det är en skildring som präglas och genomsyras av en märklig offermentalitet.

Alla de människor som faktiskt förlorat pengar har givetvis anledning att vara missnöjda – men inte med börsen, utan med sina egna investeringsstrategier. I många fall är förlusterna nämligen följden av att vi haft möjligheten att välja hur vi vill göra med våra pengar. Det gör det möjligt för oss att göra vinster. Det gör det också möjligt för oss att göra förluster. Det är tråkigt, men oundvikligt. Det är det pris vi betalar för att vara en del av en fri marknad.

Och om Elmbrant bara ville säga att vi lät oss berusas av bubblans charm, och att vi därför gör klokt i att tänka över hur vi investerar i framtiden, så vore allt gott och väl. Men han insinuerar i sitt inslag att börsen i sig är något dåligt, att valfriheten i sig är att klandra för börsnedgången.

Titeln på det andra inslaget i radioserien är talande: ”Hur bäddade vi in oss i börsen?” Det är, tycks Elmbrant mena, själva deltagandet i den fria marknaden som nu åsamkat oss finansiella skador och ”krossat våra drömmar”. Inte felaktiga val på denna fria marknad.

Offermentaliteten ligger tung över serien, och i största möjliga utsträckning mörkläggs individernas egen roll i bubblans tillväxt och nedgång. Det är en naturkatastrof som drabbat pensionsspararna – deras eget ansvar för sina placeringar upphävs av börsens tjuskraft; som investerare kunde vi inte göra annat än köpa, köpa, köpa… Omyndigförklaringen är lika total som nyanslös. Men det finns skyldiga – de som sålde i tid. Dessa personer granskas i den sista delen, som har den nyanserade titeln ”Vem tog pengarna?”

Hela serien kanske skall ses som ett subtilt försök till guilt by association. Elmbrant försöker svartmåla börsen, endast för att det är möjligt att göra felaktiga val på de finansiella marknaderna. Men då kan han lika gärna svartmåla livet självt: med friheten följer ansvaret för de egna handlingarna – och möjligheten att göra fel.

Elmbrant talar inte om växande e-handel
Historien om bubblan skrivs alltid i efterhand. Elmbrant dök inte upp 1999 i bubblans mitt och bad om att få göra ett program om hur bra det var att börsen växt, och att pensionerna skenat i värde så att människor nu kunde börja drömma om helt andra mål än tidigare. Han gjorde inget radioprogram som hette ”Vem gav pengarna?” I stället är det nu som vi får dras med skildringar, som den Elmbrant gör, av en hänsynslös marknad där ansvarslösa offer dukar under för kapitalismens grymma verklighet. Det är sorgligt, men kanske oundvikligt.

Elmbrant gör dessutom sitt bästa för att cementera uppfattningen att börsen aldrig kommer att gå upp igen: Det vet man ju inte, och det kanske den inte gör. Läget är hopplöst, och den som litade till den fria marknaden går nu lottlös in i pensionens mörker, förklarar han pedagogiskt.

Han berättar inte heller att de många fonder, som sett en nedgång i värdet på de tillgångar man har, faktiskt inte har gjort några förluster om de inte också har sålt sina aktier. Förluster görs vid realiseringen av ett innehav, inte vid en nedgång.

I stället väljer han att omsorgsfullt måla hin håle på börssidorna, och med fryntlig röst fråga vart pengarna tog vägen.

Inte heller talar Elmbrant om teknikens fortsatta betydelse för samhället, om den växande e-handeln och om de vinster som företagen kommer att göra när de IT-investeringar som de nu arbetar med börjar ge genomslag i produktionen. De lysande undantagen – som eBay – ges inte heller något utrymme.

Kanske måste de sista motkrafterna mobiliseras nu när aktieägandet blivit en folkrörelse. De gamla socialisterna måste kanske ut och demonisera kapitalet så länge det går. För snart kanske vi får en ny uppgång, och en ny bubbla. Och då är det kört igen för aktiefoberna och vad-var-det-jag-sa-gubbarna.

Låt oss i alla fall hoppas det!

Bubblor bra?
av Arvid Westfelt - 2004-05-28 22:11:03

Reflektion
av sigb - 2004-04-26 01:11:55

Politisk neutralitet och Public Service
av Johan Storåkers - 2003-01-26 17:45:57

---