Den liberala scenen i svensk debatt Senast uppdaterad: 2005-12-22
 


 

Bästa läsare av Smedjan!

Under hela sin historia har Timbro engagerat sig för en mer idébaserad informationsspridning. En av mina företrädare startade Marknadsekonomisk Tidskrift, en annan tog steget ut i cyberrymden. Smedjan.com blev den första samhällsorienterade tidskriften på nätet.

Nu satsar vi på nya projekt och det innebär att andra måste lämna scenen. Ett av dem är Smedjan som läggs ner från och med årsskiftet 2005/2006.

Många goda redaktörer och skribenter har genom åren fyllt ”skärmarna” hos en växande skara läsare av Smedjan. Till alla er - och naturligtvis till den senaste redaktionen bestående av Carl Rudbeck och Kristian Karlsson som gjort ett synnerligen gott jobb - ett stort och hjärtligt tack!

December 2005
Cecilia Stegö Chilò
VD Stiftelsen Fritt Näringsliv
och Timbro jan 2005–okt 2006


Idéromanen alla pratar om ...
      
smedjan.com2003-01-30:Människosyn saknas i kloningsdebatten Människosyn saknas i kloningsdebatten

I kloningsdebatten reagerar många utifrån en diffus människosyn, som inte tål närmare granskning i en seriös diskussion. Därför domineras debatten av starka känslor som angriper tekniken i sig, i stället för en saklig diskussion av vad den ska användas till och vilka moraliska regler som bör styra besluten.

Kloning är en kraftfull teknik. Den kan ge en obskyr New Age-sekt utrymme på CNN och spaltkilometer av gratisreklam. Den utlovar botemedel mot en mängd sjukdomar. Den kan göra ett får till kändis. Den kan förena politiker över alla partigränser i samstämmig förbudsiver.

Finns det egentligen något för en liberal i denna cirkus? Kloningsdebatten rymmer faktiskt dimensioner som är liberalt viktiga, och den är väl värd att följa. Att lämna över den till bioetiker, teknofiler och biokonservativa kan innebära att liberalismen förlorar en viktig debatt till andra grupper.

Vad är kloning?
Definitionen av en klon är en grupp organismer som delar samma arvsanlag. Enäggstvillingar är naturliga kloner, liksom många organismer som förökar sig könlöst. Vi äter faktiskt ofta klonad mat. Äpplen och andra fruktträd förökas vanligen genom ympning av grenar på stammar och blir därmed kloner. Potatis förökas genom att deras knölar sätts i stället för deras frön.

Att på konstgjord väg skapa kloner kan ske genom att den tidiga cellklumpen som bildas efter en befruktning delas i flera delar. Eftersom cellerna ännu inte tilldelat sig några specifika roller, kan de alla utvecklas till en fullständig organism. Ungefär på detta sätt utvecklas enäggstvillingar normalt. Den form av kloning som debatteras i dag är i stället baserad på kärnöverföring. Cellkärnan från en cell flyttas över och ersätter kärnan i en obefruktad äggcell. Under rätt omständigheter börjar den kombinerade cellen att dela sig och utvecklas till ett embryo. Embryot har då enbart arvsanlag från den person som donerade cellkärnan.

Många av detaljerna i kloning via kärnöverföring är fortfarande oklara. En cell styrs inte bara av sina arvsanlag utan också av vilket tillstånd de befinner sig i, lite som en instruktionsbok med inklistrade post-it lappar och bokmärken som markerar vad som är viktigt och vad som ska ignoreras. En nyligen befruktad äggcell har ett enkelt tillstånd, men efter hand när den delar sig kommer dess dotterceller att specialisera sig till olika sorters celler – muskelceller, nervceller, könsceller – och detta kommer att avspegla sig i deras genetiska post-its.

Det är denna process av självorganiserad differentiering som gör det möjligt för en enda cell att frambringa en komplex organism. Problemet är att vid kloning måste en cell som är tämligen differentierad återgå till ett tidigt odifferentierat stadium, d v s bli av med sina genetiska markeringar. Exakt hur detta sker är i dag okänt, och forskare får nöja sig med trial and error, vilket är skälet till att det är så pass svårt att frambringa klonade organismer och få dem livskraftiga.

Samtidigt är detta också själva kärnan i vad man vill förstå hos stamceller. Stamceller är celler som ännu inte bestämt sig för vilken sorts cell de ska bli, och som därför kan ”övertalas” att bli önskade sorters celler. Hos vuxna kan vissa stamceller byta roll inom vissa gränser; i den tidiga cellklumpen i ett embryo är alla celler stamceller. Om vi kan lära oss att omprogrammera celler till att bli stamceller och odla dem i stor skala öppnas nya möjligheter för regenerativ medicin som kan hjälpa t ex diabetiker och Parkinson-patienter.

Inom stamcellsforskningen finns intresse av att skapa stamceller genom att överföra kärnan från en person till äggceller, i syfte att skapa stamceller som är helt genetiskt kompatibla med personen. Detta har blivit kallat ”terapeutisk kloning” – ett listigt retoriskt knep som spritts från amerikansk debatt, vilket visserligen är tekniskt korrekt men som också skapar en tät anslutning till reproduktiv kloning, att skapa klonade embryon som utvecklas till fullständiga individer som sedan föds fram naturligt. Sammanblandningen har gjort att en hel del forskning, som annars knappast skulle vara speciellt kontroversiell, plötsligt har likställts med den fruktade reproduktiva kloningen.

Kloningsdebattens lök
Kloningsdebatten handlar till stor del inte om kloning i sig. Man kan se den som en lök med lager av olika debattämnen.

Ytterst finns ett skal av missuppfattningar som att kloning producerar vuxna människor som är identiska, inte bara genetiskt utan även mentalt, med sina original. Att kloner är själlösa robotar eller att kloning är ett sätt för diktatorer att skaffa sig lojala arméer. Detta är tyvärr vanliga missuppfattningar eftersom många inte är speciellt intresserade av att försöka skilja fakta från fiktion. Man blandar ihop det som är teori och framtidsscenarier med det som är praktiskt möjligt i dag. Sådana sammanblandningar är inte bara vanliga bland lekmän utan också bland politiker och beslutsfattare. De verkar ofta omedvetna om vilket stort steg det är från stamcellsforskning till praktiskt användbar terapi. Ett exempel på okunskapen är när regeringar lägger ansvaret hos socialdepartement (sjukvård) i stället för utbildningsdepartement (forskning). Risken är naturligtvis att man fattar beslut och stiftar lagar baserade på starkt upplevd, men felaktig information.

Många irriteras över missuppfattningarna och hävdar att anledningen till att debatten är oseriös och känslosam är just missuppfattningarna; om folk bara informerades bättre skulle allt bli bra och förnuftiga beslut kunna fattas. Erfarenheter från genteknikdebatten pekar dock på att det inte är fakta som är huvudproblemet, utan grundläggande värderingar och moraliska resonemang.

Teknik är en kulturyttring
Ett annat ytligt skal av debatt-löken innehåller farhågor för sociala problem. Om kloning tillåts, sägs det, skulle vi få ett nivellerat samhälle där föräldrar väljer sin avkomma från ett fåtal flitigt klonade elittyper och där genetisk mångfald och mänsklig variation försvinner.

Det finns en märklig motsägelse i sådana argument. De förutsätter att människor hellre väljer att klona sig än föröka sig sexuellt, trots den uppenbara majoritet människor som definitivt tar avstånd från kloning. Något som driver mycket av den djärvaste reproduktionstekniken i dag är föräldrars långtgående vilja att få barn ”av sitt eget kött och blod” – man satsar hellre enorm energi och mycket pengar på provrörsbefruktning, preimplantatorisk diagnostik och kloning än adopterar.

Förmodligen är detta baserat på en djupt rotad drift att sprida sina egna gener. Men det betyder också att det inte är troligt att många par kommer att vilja ha barn som är kloner av någon utomstående. Kanske kan klonernas ”släktingar”, barn med två mödrar eller två fäder (skapade genom sammansmältning av könsceller) bli vanligare, men återigen är det knappast en stor grupp. Att något kan göras betyder inte att det nödvändigtvis blir vanligt. Och att det förbjuds betyder inte att det inte blir gjort.

Det sociala argumentet baseras på tanken att vissa tekniker får dåliga sociala konsekvenser och därmed bör förhindras. Egentligen innebär argumentet att man ger upp som humanist; man antar att det är tekniken som bestämmer samhället, och att det inte finns några möjligheter att påverka de sociala konsekvenserna genom idéer, kultur eller institutioner. Tekniken driver kulturen, och kulturen kan inte påverka teknikens användning, så det enda sättet att undvika otrevligheter är att förbjuda tekniken. Men i själva verket är tekniken i högsta grad en kulturyttring och utvecklas i ett nära samspel med samhället.

Konsekvenser för individen
Nästa lager i löken handlar om att reproduktiv kloning skulle ha individuellt negativa konsekvenser för den person som frambringas. Ett typiskt argument är att klonen kommer att drabbas av en identitetskris när hon växer upp och inser att hon är en ”kopia” någon annan, eller att föräldrar försöker påtvinga henne ett liv efter deras förväntningar.

Men om omgivningen behandlar henne på sådant sätt att en identitetskris uppkommer, spelar det ingen roll om den baserar sig i genetisk identitet, tvillingskap eller någon annan verklig eller inbillad egenskap. Det finns inget inneboende i tekniken som säger att det blir ett ofrånkomligt problem. Återigen undervärderas idéers styrka; om problemet är föräldrars överdrivna förväntningar, är lösningen att få dem att acceptera mer realistiska förväntningar. Om ett klonat barn får problem behöver det stöd på samma sätt som vilket barn som helst med problem. Om argument av denna typ mot kloning erkänns som giltiga borde de också medföra att man måste börja fundera på om inte vissa personer borde förbjudas att bli föräldrar.

Trots allt finns det många människor som vill leva genom sina barn eller ställer absurda krav på dem – se bara på knattefotbollen! I slutändan är det samma argument som mot homosexuella adoptioner – ”de kan bli mobbade”. Men om man ska förhindra mobbning genom att mobbningens offer inte får bli till, angriper man problemet i fel ände.

Återigen ser vi att kloningsdebatten berör liberalt viktiga områden – människors rätt att bilda familj även när de inte blir fullkomliga, och den centralistiska visionen om att reglera fram en god uppväxt.

På den medicinska sidan förekommer det kanske tyngst vägande argumentet mot reproduktiv kloning – att det faktiskt är farligt. Den omilda behandlingen av cellerna gör att många aldrig utvecklas ens till embryon, och antalet fosterskador och spontana aborter är mycket högt. Dessutom finns det goda skäl att oroa sig för långtidseffekter som olika former av sjukdomar hos den klonade. Det är på den här punkten de nuvarande påstådda försöken att genomföra reproduktiv kloning blir oförsvarliga.

Att kloning för närvarande är riskabelt i termer av fosterskador är dock ett tillfälligt argument. Rent medicinetiskt är det ju trivialt med kloningens nuvarande farlighet; man ska inte göra det eftersom ingreppets risker överstiger nyttan. Det är samma princip som gäller alla andra ingrepp. Det är inget etiskt argument specifikt mot kloning och inte heller ett bra argument mot kloning om man är emot det, eftersom argumentets giltighet upphör så snart tekniken utvecklats tillräckligt. Det är talande att skadeargumentet har varit det starkaste argumentet i medicinarnas debatt, medan man i den offentliga debatten och lagstiftningen talat i helt andra termer. Om kloningsdebatten enbart handlade om en nytto/riskkalkyl skulle den inte röna mer uppmärksamhet än frågan om blindtarmsinflammation bör behandlas med kirurgi eller antibiotika.

Embryon
Mycket av kloningsdebatten handlar egentligen inte ens om kloning utan embryons rättigheter. Detta har drabbat framför allt stamcellsforskningen. De argument som framförs mot den visar sig oftast vila på samma tankar som abortmotståndet – att människans personliga existens börjar vid befruktningen (eller första celldelningen) och att det tidiga embryot därmed har samma rätt till liv som vuxna.

Anhängare av terapeutisk kloning förklarar ofta att de är mot reproduktiv kloning, för att distansera sig från den. Men de blandas ändå ihop i debatten, och om man förbjuder reproduktiv kloning kan man också hamna i situationen att förbudet utvidgas till att gälla terapeutisk kloning, vilket är fallet med USA:s motstånd mot FN:s kloningsresolution. Det finns naturligtvis praktiska nyttoargument för stamcellerna, men utan en etisk uppbackning blir de svåra att försvara. Ett sätt att ta sig ut ur denna fälla är att titta på grundläggande principer och våga föra en argumentation baserad på en klart formulerad människosyn.

Identitet och mänsklig värdighet
Nästa lager är frågan om identitet. Nu börjar vi närma oss kärnan, att det skulle finnas ett etiskt värde i att ha avlats på sexuell väg. Kloning beskrivs ofta som ett hot mot vår identitet, och här finns nog mycket av källan till den oro tekniken inger. Tanken på dubbelgångare skrämmer.

Men kloning är inte kopiering. En klonad person har samma gener som donatorn, men det är allt. Han eller hon har inte samma minnen eller samma uppväxt, och kommer därför att utvecklas helt annorlunda. Om mänsklig unikhet handlar om gener så är inte tvillingar unika människor – vilket de uppenbarligen är. Vi blir unika genom att våra gener samverkar med vår uppväxt och skapar en individ som sedan på egen hand börjar göra erfarenheter. Bakom tanken på kloner som kopior finns den ofta återkommande tanken om genetisk essentialism. Vår arvsmassa blir en sekulär ersättning för själen och fastställer entydigt vår identitet och natur.

Stöd för en sådan syn finns i åtskilliga av de högstämda konventioner mot kloning som ställts upp av UNESCO och Europakommissionen. Denna syn stämmer inte med vad beteendegenetiken och psykologin visar om hur vi faktiskt utvecklas, och den reducerar oss till en sorts automater som spelar upp vår genetiskt determinerade natur. Den är en återklang av forna tiders tankar om att det är blodet som bestämmer identiteten.

Det är värt att notera att det inte bara är kloningsmotståndarna som omfattar denna begränsade människosyn, utan även den entusiastiska Rael-kulten. De ser kloning som ett sätt för människor att fortsätta leva vidare efter döden, i en ny kopia av kroppen. Inte som ett sätt att skapa en ny individ.

Problemet här är att man glömmer bort vad som gör en människa till en människa, och placerar den mänskliga värdigheten på en genetisk bas. En människosyn som förefaller mer i samklang både med dagens rön och liberalismen betonar att det som gör en människa till en person är hennes förmåga att tänka någorlunda förnuftigt, uppleva världen och vara ett moraliskt subjekt inom den.

Mänskligheten och moralen sitter så att säga i hjärnan, i vår förmåga att vara agenter som utvecklar oss själva. De biologiska förutsättningarna må vara givna, men deras individuella resultat är i hög grad vår egen skapelse. Eftersom vi är varelser som strävar mot de mål vi sätter upp kommer vi att naturligt utveckla vår personlighet i enighet med våra mål. Denna process är central för vår uppväxt och vår utveckling till fungerande människor, och den fortsätter hela livet.

Om den mänskliga naturen inbegriper förändringsbarhet och en vilja att utvecklas faller möjligheten att använda externa verktyg. Den mänskliga värdigheten beror i detta perspektiv inte på någon oföränderlig genetisk kod, utan på att vi är våra egna livsprojekt och utvecklas till unika varelser.

Sett i detta perspektiv blir vare sig terapeutisk eller reproduktiv kloning speciellt problematiska. Reproduktiv kloning skapar nya individer med samma möjligheter att välja sina liv som alla andra. Den är inte annorlunda än annan assisterad befruktning, och den blir moraliskt acceptabel så snart riskerna för de inblandade reducerats till en acceptabel nivå. Terapeutisk kloning frambringar inte personer överhuvudtaget.

Född eller skapad?
Francis Fukuyama och andra klonkritiker menar att det är viktigt att vara född och inte skapad. Ingrepp i reproduktionen är negativa, eftersom barnet förlorar i autonomi – det har predestinerats av yttre krafter. Men antingen är detta ett rent psykologiskt argument om hur de kan komma att känna sig, eller ett faktaargument om hur de kommer att fungera. Båda fallen har diskuterats ovan. Som moraliskt argument håller det inte.

Egentligen är kärnan i detta argument återigen att man stör en tingens ordning, som antas vara en stark medfödd känsla av integritet. Men varför kan en människa inte känna djup integritet med sin teknologiska bakgrund? Känner sig provrörsbarn utanför på grund av sin härkomst eller saknar de autonomi? Det verkar inte så. Ändå framfördes just denna typ av argument under slutet av 70-talet när mänsklig provrörsbefruktning blev aktuell.

Här lurar egentligen en romantisk föreställning om det naturliga som ett rättesnöre och allt artificiellt som moraliskt suspekt. Men denna romantik strider mot uppfattningen att moral är till för verkliga människors förmåga att leva goda liv. Vi lever i dag ett i högsta grad onaturligt liv, vilket möjliggör individuella livsprojekt, en hög materiell standard och tillgång till kunskap, medicin och kultur vilket vore omöjligt i ett mindre teknologiskt samhälle. Teknik är inte något främmande för det mänskliga eller naturliga, utan snarare ett uttryck för dem.

Den romantiska synen, att det naturliga alltid är att föredra, framförs i kloningsdebatten på ett oroande sätt. Man vill inte låta människor själva välja det naturliga eller uppmuntra dem till det utan kräver att man med statliga maktmedel ska påtvinga dem det naturliga. Förutom godtycket i definitionen av det naturliga och de tidigare dåliga erfarenheterna av statligt påbjuden människonatur finns det inte heller några gränser för vilka livsområden som kan bli föremål för sådana regleringar.

Människosyn istället för teknik
Ett viktigt problem i kloningsdebatten är, som vi har konstaterat, att den hänger upp sig på tekniken, inte på människosynen eller vad tekniken ska användas till. Att någon har blivit till genom kloning är viktigare än vilken människa det egentligen är. En teknik kan relativt enkelt diskuteras, men värderingarna bakom är ofta svårare. Detta gör att debatten lätt hamnar i fällan att man enbart talar om metoden och inte om dess tillämpningar.

Egentligen skulle många som i dag deltar i kloningsdebatten vilja diskutera relationerna mellan teknik, natur, kultur och mänsklig natur. Men det är en svår och krävande debatt som få är rustade att klara och som knappast kan ske i det nuvarande offentliga samtalet. I stället blir kloningsdebatten får vi en substitutdebatt. Många reagerar mot den tekniska processen utifrån en diffus och fragmentarisk människosyn, men eftersom den inte håller för att användas i diskussionen, blir det mest fråga om obearbetade känslor som används för att angripa en viss teknik. Kunde man diskutera människosynen skulle debatten bli mycket mera meningsfull.

Kloning är inte heller den viktigaste frågan för framtiden, utan enbart ett test inför den betydligt viktigare och större debatten om hur vi egentligen önskar utveckla oss som art. Biomedicinens rön leder till allt fler möjligheter, både underbara och skrämmande. Det är dessa problematiska möjligheter, och hur vi som art, grupp och individer väljer att handskas med dessa, som håller på att bli detta århundrades mest explosiva fråga.

Det finns de som menar att en djupare diskussion av fördelar och nackdelar med kloning och annan bioteknik är fel, ungefär som att diskutera fördelar och nackdelar med tortyr – hela fältet är förkastligt. Men det förutsätter att vi alla är eniga om att det är så, vilket inte är fallet. Det finns goda argument för att även radikala förändringar av människor kan vara inte bara praktiska utan också moraliskt försvarbara, och de kan inte avfärdas med att de måste vara fel a priori. I stället behövs en djupare diskussion om vilken sorts mänsklighet vi anser oss vara och vad en sådan behöver.

Vi lever i pluralistiska samhällen med medborgare som har ytterst olika uppfattningar och kulturer, vilket gör det än mindre troligt att alla skulle dela samma åsikt. Men en debatt som utgår ifrån dessa centrala synpunkter i stället för lökens ytligare lager skulle kunna fördjupa förståelsen av frågorna och möjliggöra konstruktiva kompromisser.

Om en fördjupad diskussion kan leda till bra förslag på hur olika människosyner kan samexistera inom bioetiken skulle detta vara tillämpbart på många andra områden. Vi kanske ska vara glada för att vi har testdebatten om en såpass ”mild” teknik som kloning just nu, och inte om tio år när de biomedicinska möjligheterna är än större och troligen mycket mer socialt explosiva.

Kloning är inte bara en nischfråga; innerst inne handlar det om vad en människa är och kan bli. Detta kommer att bli det nya århundrades första stora debatt, och om de liberala krafterna tar vara på tillfället får man vara med och definiera den. Då handlar det om att bestämma mycket av politikens nya spelplan.

Länkar

Publicerad 2003-01-30


Kommentarer på artikeln

Ingen rubrik angiven
av Wille_K - 2003-02-07 23:32:26




Tipsa en vän om den här artikeln!
Till:
Från:

Skriva ut? Klicka här för att få artikeln i ett format anpassat för utskrift. (Öppnas i ett nytt fönster.)
       
smedjans gruppblogg
av Mattias Svensson,
21/12 14:41

av Mattias Svensson,
21/12 11:03

av Mattias Svensson,
07/12 14:57

av Mattias Svensson,
05/12 13:50

av Mattias Svensson,
05/12 11:57

av Mattias Svensson,
25/11 11:43

av Mattias Svensson,
23/11 15:07

RSS 2.0
Prenumerera med BlogLines
Prenumerera

Arkiv