I slutet av januari presenterade LO en omfattande rapport där man gick till
angrepp mot inkomstskillnaderna i Sverige. Man gjorde gällande att svenska
folket tycker att lönerna för läkarna borde sänkas med 35 procent, för
rektorerna med 12 procent och för försäljningscheferna i företagen med 41
procent. ”LO har vunnit opinionen om löneskillnaderna” satte en stor
affärstidning som rubrik på sin ledare. Det lät mycket illavarslande.
Åsikten att det är en meningsfull uppgift att bedöma vad som är ”rimliga”
löner för andra bygger sannolikt på en genuin okunnighet om den djupare naturen
hos ekonomiska skillnader mellan människor. Denna okunnighet har socialistiska
maktsträvare alltid varit medvetna om och varit snabba att utnyttja. Så också LO
i dagens Sverige. Ytterst vilar denna exploateringsmöjlighet på en grumlig
föreställning om att samhället är organiserat i olika monopol som kämpar för att
breda ut sig på de andras bekostnad.
Marx lanserade en ofullständig variant av denna modell. Här var det enbart
kapitalägarna som uppträdde som ett monopol gentemot löntagarna – trots att
”kapitalisterna” konkurrerade med varandra. Löntagarna var däremot i ett
hopplöst underläge genom sin inbördes konkurrens och fick genom denna
konstruktion en lön som låg långt under det produktionsvärde de arbetade ihop.
Den uteblivna lönedelen eller ”mervärdet” gick dock inte ens, enligt Marx, i
huvudsak till avlöning av kapitalägarna utan till investeringar. Marx ansåg dock
att de i verkligheten välståndsbefrämjande investeringarna skulle vara så
destruktiva, att de skulle orsaka det kapitalistiska systemets sammanbrott.
Nästa variant av monopolmodellen innebar att även löntagarna skulle
organisera sig i ett monopol som kunde bjuda motstånd mot företagens njugga
lönepolitik. Att även detta kunde leda till förbättringar för arbetarklassen
insågs av Lenin, som starkt fördömde företrädarna för denna icke-revolutionära
strategi. Hans agerande finns beskrivet i en hel bok betitlad Lenins kamp mot
ekonomisterna. Lenin förlorade, och den ”ekonomistiska” fackföreningsrörelsen
vann. Men det betyder inte att löneskillnaderna nu borde bestämmas av LO i
förhandlingar med motsträviga företagare.
Löneskillnader räddar välståndet
Man kan fråga sig vad företagarna har för uppfattning om löneskillnadernas
existensberättigande. Ibland får man intrycket att det bara är en frihetsfråga.
Varken staten eller facket borde enligt denna föreställning lägga sig i
företagens fria lönesättning. Förvisso är detta en hedervärd inställning, men
vilket är skälet till att det är viktigt med en fri lönesättning? På denna punkt
brister det i argumentationen.
Både Svenskt Näringsliv, Företagarnas Riksorganisation, Saco och de
akademiska ekonomerna har negligerat behovet att förklara varför löneskillnader
är motiverade i ett samhälle som vill uppnå tillväxt – ja, jag skulle till och
med vilja hävda att löneskillnaderna behövs för att klara att bibehålla det
välstånd som vi hittills har uppnått.
Ytterst är det naturligtvis inte ”samhället” som vill någonting, utan det är
enskilda företagare och resultatansvariga i näringslivet som strävar efter att
få det bättre. Det sammanlagda resultatet blir ekonomisk tillväxt. Även
löntagarna får alltså högre löner utan att de egentligen behövt göra ett enda
dugg för att moraliskt förtjäna sina allmänna löneökningar. Det beror på att det
råder frihet och konkurrens i samhället. Det paradoxala är emellertid att
förhållandena fortfarande beskrivs i termer av en monopolmodell hämtad från
tänkandet på 1800-talet.
Marknad innebär samarbete
Ett ofta använt exempel är hur en limpa bröd borde delas mellan två
personer. Både doktorer i statsvetenskap och tillämpad matematik har i den
svenska debatten kommit fram till att nuvarande förhållanden är upprörande. Med
utgångspunkt i nobelpristagaren John Nashs förhandlingsmodell trodde sig
matematikern kunna bevisa att den mätte och rike skulle få 2/3 av kakan och den
hungrige och fattige 1/3 om inte staten ingrep. Och statsvetaren ansåg sig kunna
logiskt härleda ”den uppenbara lösningen” på fördelningsproblemet i form av lika
stora delar åt båda i stället för att deras organisationers förhandlingsstyrka
skulle avgöra fördelningen.
Så ser naturligtvis inte verkligheten ut ens på den svårt deformerade svenska
arbetsmarknaden. Låt oss vidga brödexemplet och göra några intressanta
iakttagelser. Säg att vi har två personer som har var sin säck med vetekorn. Den
ene är mjölnare och den andre är bagare. Hur skall de dela på det bröd de kan
baka på de två vetesäckarna? Har det därvid något att göra med om de är olika
rika eller olika hungriga? Knappast. Antingen arbetar de var för sig och fuskar
i så fall på den andres område med dålig och långsam produktion som följd. Eller
också samarbetar de frivilligt och kommer överens om en "lön" som avspeglar
respektive persons s k marginalproduktivitet.
Om fri konkurrens råder på bagar- respektive mjölnarmarknaderna, kommer
ingendera att kunna betinga sig en större andel av "kakan" för att han är mätt
och den andre hungrig. Den mjölnare som kräver oskäligt mycket av brödstycket av
bagaren kommer att ersättas av en annan mjölnare som inte betingar sig en så hög
ersättning. Och då blir det annat ljud i skällan hos den första mjölnaren. Han
är ju inte så dum att han prissätter sig ur marknaden för att han en dag känner
sig "mätt".
Marginalproduktivitet bortglömd faktor
På en fri arbetsmarknad som är någorlunda i balans sätts alltså lönerna
enligt principen om produktionsfaktorernas marginalproduktivitet. Det är ett
begrepp som undervisningen i nationalekonomi tycks behandla ytterst summariskt.
Låt oss studera ett renodlat företagsexempel, varför inte ett bageri som
producerar brödlimpor. Priset på limporna är givet och efterfrågan finns. Hur
hög lön ska bagaren betala sina olika biträden och medhjälpare? Ingen av de
anställda kommer givetvis att få högre lön än priset för de limpor han bakar
(med avdrag för råvarukostnaden med mera). Det betyder också att den som bakar
dubbelt så många limpor får dubbelt så hög lön.
Lönen avgörs uppenbarligen i första hand av arbetskraftens produktivitet. När
arbetsspecialisering utvecklas och bakandet sker i form av lagarbete, blir det
svårare att mäta vars och ens bidrag till produktionen. Detta är därför en av
uppgifterna för en skicklig företagsledare att klara av. Ännu mer komplicerat
blir det när lönen för exempelvis degblandarna stigit så mycket att en maskin
kan ersätta det manuella jobbet. Här kommer priset på maskinen och räntan på
lånet för att köpa den in i kalkylen. Lönen för en manuell degblandare blir
alltså inte särskilt hög, vilket återverkar på andra företag som har behov av
liknande arbetskraft.
Enkla jobb, som kan ersättas med maskiner eller genom att andra
yrkeskategorier lätt kan utföra jobbet, kan aldrig bli välavlönade. Den som
tömmer papperskorgarna på ett ingenjörskontor kan aldrig få högre lön än
ingenjörerna själva, eftersom dessa i så fall själva kan tömma papperskorgarna.
Där hjälper inte ett aldrig så starkt fackförbund för städpersonalen.
Lika människovärde ger inte lika lön
Är det då inte troligt att mjölnaren och bagaren i det inledande exemplet
båda får lika mycket av det bröd som kan bakas? Det är inte säkert. Om så sker
är det ett specialfall då båda har lika stor marginalproduktivitet. Jämvikt på
marknaden leder oftast till ojämnhet i välfärdens fördelning eftersom människor
har olika produktiva egenskaper. Trots detta skulle man kunna beteckna sådana
skillnader som jämlika. Olika människor med jämlika förutsättningar bör
rimligtvis i de flesta fall komma till olika resultat för sin välfärd. Människor
kan vara jämlika ifråga om rättigheter utan att nödvändigtvis vara lika ifråga
om konsumtion och produktion. Lika människovärde betyder inte lika ekonomiskt
värde.
Det är först när socialistiska agitatorer missbrukar begreppet jämlikhet och
ger det betydelsen ”lika välstånd” som skillnader i välstånd går att utnyttja
politiskt. Utan detta konstgrepp skulle kraven på att få lägga beslag på andras
pengar enkelt kunna avfärdas som egoism eller avundsjuka. Men i Sverige har
tillvänjningen gått så långt att nästan ingen protesterar när LO utminuterar
idéer om att i "jämlikhetens" namn lägga beslag på 35–40 procent av läkarnas och
försäljningschefernas löner.
