Ett allt vanligare påstående är att vi måste göra EU till viljes för att alls
räknas på den europeiska arenan. För någon vecka sedan kom ett typiskt exempel.
LRF:s ordförande Caroline Trapp försvarade sina medlemmars privilegier i form av
jordbruksstöd och höga tullmurar mot utländska konkurrenter (DN Debatt 11
februari 2003).
Jordbrukspolitiken styrs från Bryssel och försvaras av de ledande staterna i
EU, framför allt Frankrike. Den svenska regeringen ställer sig däremot kritisk
till jordbrukspolitiken och förespråkar minskade subventioner och tullmurar.
Margareta Winberg har som jordbruksminister rentav haft fräckheten att driva
denna ståndpunkt helt öppet i Bryssel. Sådana utspel leder enligt Trapp till att
Sverige riskerar att ”ställas vid sidan”, om regeringen framhärdar i sitt
motstånd mot jordbrukspolitiken. ”Då avgörs jordbruks- och regionalpolitikens
framtid i Bonn.”
Samma påstående hörs även i EMU-debatten. En propagandaskrift från Sverige i
Europa varnar för minskat svenskt inflytande i handelsfrågor, skattefrågor,
sysselsättningpolitik, EU:s utvidgning, bättre miljö och avreglerad
jordbrukspolitik, samt för att vi kommer att få yttra oss sist vid alla möten om
vi inte går med i EMU.
Hot är inte argument
Den här typen av påståenden bör alltid avfärdas. De är inte argument i någon
sakfråga, utan ett uttalat hot som går ut på att vi alltid ska lyda EU:s vilja.
Antingen gör vi som EU vill eller också bestämmer EU vad vi ska göra.
Men civilisationen i Europa bygger på rätten att vara och göra annorlunda.
Från den institutionella konkurrensen mellan länder och regioner, som lett till
prövning av lagar och möjligheten att fly undan förtryckande maktutövning, via
demokratins och maktdelningens civiliserande av statsmakten, till de mänskliga
rättigheter som möjliggjort såväl marknadsekonomi som individens frihet. När
länder och dess medborgare ställs inför valet att lyda eller negligeras har de
berövats just möjligheten att vara och göra annorlunda.
Det hotet om bristande inflytande handlar om är en mental anpassning till ett
samhälle utan institutionell konkurrens, demokrati eller individuell frihet.
Implikationen är att vi ska avsvära oss vår rätt att som medborgare eller
folkföreträdare bedöma en fråga utifrån dess egna meriter, och i stället rätta
oss efter en central beslutsfattares vilja.
Underkastelse i grundlagen?
Innebär detta att varningar för mindre inflytande om vi inte anpassar oss
efter EU alltid är obefogade? Det gör det inte. Starka krafter verkar i dag för
ett Europa där en centralmakt dikterar vad alla andra har att rätta sig efter. I
det pågående EU-konventet är förslaget att grundlagsfästa att
medlemsstaterna”aktivt och förbehållslöst [ska] stödja unionens utrikes- och
säkerhetspolitik i en anda av lojalitet”, samt ”avstå från varje handling som
strider mot unionens intressen eller kan minska dess effektivitet”. Även
ekonomin vill EU ha befogenhet att diktera centralt. Konventet föreslår att
”Unionen skall samordna medlemsstaternas ekonomiska politik” medan
medlemsstaterna begränsas av att de måste beakta ”gemensamma intressen”.
Sådana formuleringar ger enorma befogenheter att straffa varje avvikelse.
Likaså är det centralmakten som definierar det vaga ”gemensamma intressen” som
ska vara grunden för hur den ekonomiska politiken ska styras. Hänvisning till
”gemensamma intressen” har redan använts av EG-domstolen för att bevara kvoter
för barnleksaker. En generell fullmakt att styra ekonomin efter ”gemensamma
intressen” öppnar alltså för betydande och detaljerat centralstyre.
En grundlag som slår fast en så tydlig underordning av medborgare och
medlemsländer under EU ger ytterligare stöd för uppfattningen att vår uppgift är
att lyda och utföra centralmaktens vilja, inte att söka våra egna vägar och
lösningar.
Säg ifrån medan du kan
Vi kan alltså vara på väg mot ett Europa som inte förenar fria människor
över nationsgränserna genom att underlätta ömsesidigt utbyte, utan i stället
föser samman folk som undersåtar styrda av en gemensam centralmakt. Ett Europa
där bara ja-sägarnas röster räknas.
Poängen är att om det verkligen är så illa – om Caroline Trapp och
EMU-propagandisterna har rätt och vi faktiskt riskerar att förlora inflytande om
vi inte tonar ned kritiken av jordbrukspolitiken och inte går med i EMU – då är
det inte ett ”politiskt argument” att böja sig för ett ja, utan ett moraliskt
skäl att resa sig för ett nej. Då är det dags att stå upp för rätten att vara,
göra och tycka annorlunda. Medan du alls är tillfrågad.
